I Paris tas intellektuella p\u00e5 allvar. I fransk TV ser man ofta l\u00e5nga och livliga debatter om id\u00e9er. B\u00f6cker blir ibland sensationer. Fransm\u00e4nnen skulle inte s\u00e4ga l\u00e4ttsinnigt som engelsm\u00e4nnen: Vad \u00e4r ett sinne? Det spelar ingen roll. Vad \u00e4r materia? Det spelar ingen roll. N\u00e4r jag v\u00e4xte upp p\u00e5 1950-talet var de mest k\u00e4nda intellektuella i Paris f\u00f6rfattarparet Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir. De bes\u00f6kte Caf\u00e9 de Flore p\u00e5 Seines v\u00e4nstra strand och var djupt fientligt inst\u00e4llda till v\u00e4stv\u00e4rlden, \u00e4ven om de b\u00e5da som existentialister f\u00f6respr\u00e5kade det sj\u00e4lvuttryck som f\u00f6rv\u00e4grades individer i kommunistl\u00e4nderna. I och med deras bortg\u00e5ng blev den mest k\u00e4nda intellektuella celebriteten i Paris Michel Foucault, som undervisade vid det prestigefyllda Coll\u00e8ge de France, f\u00f6rd\u00f6mde alla hierarkier, hur anv\u00e4ndbara de \u00e4n kunde vara, och engagerade sig i olika v\u00e4nsterfr\u00e5gor.<\/p>\n
Dessa tre parisiska koryf\u00e9er v\u00e4gleddes dock mindre av f\u00f6rnuft \u00e4n av passion, till och med lust. Sartre och Beauvoir, som sj\u00e4lva hade ett \u00f6ppet f\u00f6rh\u00e5llande, utnyttjade sin upph\u00f6jda st\u00e4llning i intellektuella kretsar f\u00f6r att exploatera l\u00e4ttp\u00e5verkade ungdomar. Bianca Bienenfeld var en sjutton\u00e5rig elev vid ett franskt lyc\u00e9e<\/em> (gymnasium) n\u00e4r hon f\u00f6rf\u00f6rdes av sin l\u00e4rare Beauvoir som sedan skickade henne vidare till Sartre, medan de slutligen \u00f6vergav henne, vilket hon beskriver i en memoarbok, En seri\u00f6s debatt med dessa intellektuella b\u00f6r naturligtvis fokusera p\u00e5 deras id\u00e9er och argument, inte p\u00e5 deras personliga preferenser och privatliv. Raymond Aron har utsatt den franska v\u00e4nstern f\u00f6r en grundlig kritik i Idag \u00e4r den f\u00f6rmodligen mest k\u00e4nda parisaren ekonomen Thomas Piketty, f\u00f6rfattare till b\u00e4sts\u00e4ljaren N\u00e4r jag l\u00e4ste Pikettys bok fann jag dessa p\u00e5st\u00e5enden \u00f6verraskande: Balzacs roman kan l\u00e4sas p\u00e5 ett helt annat s\u00e4tt. Jag \u00f6vertalade en amerikansk stiftelse, Liberty Fund<\/a> i Indianapolis, att h\u00e5lla ett kollokvium i Paris om Balzac och kapitalismen den 28-31 oktober 2021. Den \u00e4gde rum p\u00e5 Hilton Opera, men kv\u00e4llen innan den b\u00f6rjade gick jag med en v\u00e4n till en av de b\u00e4sta restaurangerna i Paris, L’Ambroisie<\/a> p\u00e5 Place des Vosges, en trestj\u00e4rnig Michelinrestaurang. Maten var uts\u00f6kt, verkligen mycket fransk, med passande viner, och till min stilla f\u00f6rtjusning var servit\u00f6rerna lika arroganta som de intellektuella p\u00e5 V\u00e4nstra stranden.<\/p>\n I den livliga diskussionen vid kollokviet de n\u00e4rmaste dagarna p\u00e5pekade jag och andra deltagare att huvudpersonerna i Balzacs roman alla \u00e4r besatta av sina passioner, och inte av pengar annat \u00e4n som ett medel. Gamle Goriot har \u00f6verf\u00f6rt n\u00e4stan hela sin f\u00f6rm\u00f6genhet till sina tv\u00e5 otacksamma d\u00f6ttrar och lever ett blygsamt liv p\u00e5 ett pensionat. En av hans d\u00f6ttrar beh\u00f6ver desperat pengar f\u00f6r att betala sin \u00e4lskares spelskulder. Den andra dottern har sett sin man anv\u00e4nda sin hemgift till spekulationer, utan n\u00e5gon s\u00e4kerhet om att v\u00e4rdet kommer att bibeh\u00e5llas eller \u00f6kas. En annan av pensionatets inneboende, Vautrin<\/a>, visar sig vara en f\u00f6rrymd f\u00e5nge som tagit p\u00e5 sig ansvaret f\u00f6r ett brott han inte beg\u00e5tt, eftersom han passionerat \u00e4lskat den verkliga g\u00e4rningsmannen. Romanen handlar allts\u00e5 egentligen om kapitalets b<\/a> r\u00e4cklighet och m\u00e4nniskans br\u00e4cklighet. De \u00e4r inte korrumperade av pengar utan snarare av passioner<\/a> som de inte helt kan kontrollera. Balzac motbevisar faktiskt Piketty.<\/p>\n<\/p>","protected":false},"excerpt":{"rendered":" Europeisk dagbok: Paris, oktober 2021 I Paris tas intellektuella p\u00e5 allvar. I fransk TV ser man ofta l\u00e5nga och livliga debatter om id\u00e9er. B\u00f6cker blir ibland sensationer. Fransm\u00e4nnen skulle inte s\u00e4ga l\u00e4ttsinnigt som engelsm\u00e4nnen: Vad \u00e4r ett sinne? Det spelar ingen roll. Vad \u00e4r materia? Det spelar ingen roll. N\u00e4r jag v\u00e4xte upp p\u00e5 1950-talet […]<\/p>\n","protected":false},"author":39,"featured_media":14755,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[164],"tags":[882,926,925,912,914],"editorial-positions":[],"regions":[359],"types":[453],"class_list":["post-14823","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-politik","tag-france","tag-intellectuals","tag-piketty","tag-socialism","tag-woke","regions-western-europe-sv","types-opinion-sv"],"yoast_head":"\n
\n En skamlig aff\u00e4r<\/em>
\n<\/a>. Natalie Sorokin var ocks\u00e5 sjutton \u00e5r n\u00e4r hon var Beauvoirs elev och f\u00f6rf\u00f6rdes av henne. Hennes mor klagade till myndigheterna och Beauvoir f\u00f6rlorade sitt jobb och fick sin l\u00e4rarlegitimation indragen. Den unga sk\u00e5despelerskan Olga Kosakiewicz hade aff\u00e4rer med b\u00e5de Sartre och Beauvoir och sade senare, liksom Bienenfeld och Sorokin, att paret l\u00e4mnade djupa k\u00e4nslom\u00e4ssiga \u00e4rr. N\u00e4r Foucault en kort tid undervisade i filosofi i Tunisien ska<\/a> han ha utnyttjat mycket unga arabiska pojkar, desperat fattiga och redo att ta emot hans g\u00e5vor. Hans f\u00f6rsvarare svarar ilsket att hans sexpartners i Tunisien kan ha varit \u00e4ldre \u00e4n p\u00e5st\u00e5tt, sjutton eller arton \u00e5r. I deras \u00f6gon verkar det g\u00f6ra hela skillnaden.<\/p>
\n De intellektuellas opium<\/em>
\n<\/a> (1957) och
\n Historien och <\/em>
\n v\u00e5ldets dialektik<\/em>
\n<\/a> (1975). Sir Roger Scruton har p\u00e5 ett skarpsinnigt s\u00e4tt analyserat b\u00e5de Sartres och Foucaults verk i sin
\n D\u00e5rar, bedragare och eldsl\u00e5gor<\/em>
\n<\/a> (2017). Det \u00e4r \u00e4nd\u00e5 en relevant fr\u00e5ga varf\u00f6r Sartre, Beauvoir och Foucault inte har p\u00e5verkats s\u00e5 mycket av den nuvarande och m\u00e4ktiga ”cancel culture”, trots deras missbruk av s\u00e5rbara ton\u00e5ringar. Jag kan t\u00e4nka mig \u00e5tminstone ett svar: De var intellektuella v\u00e4nsterm\u00e4nniskor som var emot etablissemanget, medan f\u00f6respr\u00e5karna f\u00f6r ”cancel culture” fr\u00e4mst letar efter etablissemangets m\u00e5ltavlor.<\/p>\nAntipati mot de rika<\/h3>\n
\n Kapitalet i det 21:a \u00e5rhundradet<\/em>
\n<\/a>d\u00e4r titeln \u00e4r en direkt referens till Kapitalet<\/em> av Karl Marx. Boken, som \u00e4r en massiv lunta, kan faktiskt betraktas som en uppdaterad version av Marx bok. Borta \u00e4r profetiorna om kapitalismens oundvikliga kollaps, men kvar finns antipatierna mot de rika. Piketty citerar upprepade g\u00e5nger en annan k\u00e4nd parisare, Honor\u00e9 de Balzac, vars ber\u00f6mda roman P\u00e8re Goriot<\/em><\/a> utspelar sig i Paris under n\u00e5gra m\u00e5nader 1819-1820. Piketty h\u00e4vdar att historien illustrerar vilken typ av samh\u00e4lle som utvecklas av 2000-talets kapitalism, d\u00e4r de rika blir allt rikare och f\u00f6rm\u00f6genheten envist klamrar sig fast vid vissa familjer. Enligt honom skildrade den franska 1800-talsf\u00f6rfattaren effekterna av oj\u00e4mlikhet med en verklighetstrogenhet och suggestiv kraft som ingen statistisk eller teoretisk analys kan m\u00e4ta sig med. Piketty h\u00e4vdar att ”\u00e4rvd f\u00f6rm\u00f6genhet \u00e4r n\u00e4ra att vara lika avg\u00f6rande i b\u00f6rjan av 2000-talet som den var i Balzacs P\u00e8re Goriot” och att denna roman avsl\u00f6jar ”cynismen i ett samh\u00e4lle som helt korrumperats av pengar”.<\/p>\nRikedomens br\u00e4cklighet<\/h3>\n