Irlands ordförandeskap i rådet har blottlagt landets allvarliga försvarsdilemma

Irlands tillträde som ordförandeland i Europeiska unionens råd i juli har blottlagt det pinsamma säkerhetsdilemmat – som orsakats av landets underinvesteringar – för hela världen att se. Tänk till exempel på Irlands brist på försvarskapacitet till sjöss, trots att landet, i likhet med EU-medlemsstater som Frankrike, Danmark och Portugal, har några av de största havsområdena inom unionen.

Under det irländska ordförandeskapet i rådet har brittiska och franska örlogsfartyg fått i uppdrag att försvara landet medan det tar emot europeiska ledare och högt uppsatta tjänstemän. Irlands karakteristiskt bisarra försvarsarrangemang innebär dock, enligt riksåklagaren, att artikel 15 i Bunreacht na hÉireann, den irländska konstitutionen, ger endast Oireachtas befogenhet att uppbåda en militär styrka inom statens gränser. Därför får de brittiska och franska fartyg som har till uppgift att försvara Irland under rådets ordförandeskap inte segla in i irländska farvatten. För att återigen belysa de svårbegripliga juridiska kringgåendena som skapats för att täppa till luckorna i statens försvarsstrategi har man utarbetat en metod för att undvika den konstitutionella frågan som skulle uppstå om ett utländskt fartyg skulle använda dödligt våld för att försvara irländskt territorium. Detta tillämpades redan från och med den första dagen av det irländska rådsordförandeskapet: en irländsk sjöofficer var stationerad ombord på den franska fregatten Aquitaine, så att en order i händelse av missilbeskjutning mot en fientlig aktör tekniskt sett skulle ges av en behörig irländsk person.

För att illustrera den bristande beredskapen inför Irlands ordförandeskap i rådet och hur den inhemska kritiken har tilltagit, kommer regeringen att lägga ut mer än 293 miljoner euro på sex månaders ordförandeskap, varav två månader går förlorade på grund av sommar- och julhelgerna. Av den budgeten har den största enskilda posten avsatts till säkerhet. Cirka 125 miljoner euro har tilldelats An Garda Siochana för extra kostnader i samband med polisinsatser under det irländska ordförandeskapet. Med tanke på Irlands historia av kostnadsöverskridanden och slösaktiga offentliga utgifter förväntas den verkliga siffran, när ordförandeskapet är avslutat, bli betydligt högre.

Budgeteringen för ordförandeskapet har dock blottlagt en ironi i regeringens politik. Staten har visat att den kan avsätta 125 miljoner euro för att säkerställa ordningen under fyra månaders diplomatiska evenemang, men ändå kan den inte hitta pengarna för att på ett adekvat sätt upprätthålla ordningen i landet under normala förhållanden. Garda har över 14 500 anställda, och polischefen Justin Kelly hoppas att antalet ska nå 15 000 före årets slut. Ändå har polisen ett långvarigt rekryteringsproblem som verkar vara långt ifrån löst. Rekryteringen till Garda-reserven uppgick förra året till mindre än 10 procent av det planerade antalet. Det här är inte siffror som tyder på ett tillfälligt personalproblem, utan de beskriver en allvarlig kris när det gäller att behålla och rekrytera personal, en kris som flera ministrar i rad har misslyckats med att åtgärda. När det gäller polisinsatserna under ordförandeskapet har den irländska regeringen därför tillgripit samma taktik som används när USA:s president besöker landet – att översvämma Gardai med en oväntad finansiering för att avvärja internationell förlägenhet på grund av bristen på allmän säkerhet på de irländska gatorna.

Finansieringen av de irländska försvarsstyrkorna är ännu sämre. Ett tecken på att regeringen inser att detta är ett problem är att försvarsutgifterna för 2026 har nått rekordhöga 1,5 miljarder euro. Jämfört med resten av kontinenten utgör detta dock endast cirka 0,2 procent av BNP, samtidigt som EU-genomsnittet har nått 2,2 procent och är på väg mot 2,4 procent. Irland ligger inte bara efter den europeiska trenden, utan halkar ständigt efter utan att det finns utsikter till några konkreta åtgärder, även om regeringen lovar att utgifterna ska nå 3 miljarder euro vid någon obestämd tidpunkt i framtiden.

Siffrorna för den permanenta försvarsstyrkan visar en liknande bild av vikande investeringar i försvar och säkerhet, med cirka 7 700 aktiva soldater jämfört med en planerad styrka på omkring 9 700. Dessutom saknar Irland ett markbaserat luftförsvar av någon betydelse. Oidentifierade flygplan i det irländskkontrollerade luftrummet avlyssnas av Royal Air Force enligt ett hemligt avtal som aldrig har offentliggjorts eller debatterats formellt. Regeringen har lovat att införa förmåga att bekämpa drönare, men först efter att fyra stora militära drönare trängde in i det irländska luftrummet på kvällen då Ukrainas president Zelenskyj anlände till Dublin.

Denna upphopning av säkerhetskriser fick den irländske analytikern Eoin Drea att i tidskriften Foreign Policy hävda att Irland håller på att bli ett de facto franskt militärt protektorat: en stat vars säkerhet i luften, till sjöss och under ytan i allt högre grad garanteras av partner som landet inte har några formella förpliktelser gentemot och inget formellt inflytande över. Samtidigt har den irländske generalen Seán Clancy, tidigare stabschef för försvarsmakten, sedan 2024 varit ordförande i Europeiska unionens militära kommitté, den högsta militära posten inom unionen. Denna utnämning visar i sig att Dublin är medveten om den militära samordningen på EU-nivå, men i slutändan är det inget annat än symbolpolitik när landet aktivt försummar sina inhemska militära och polisiära skyldigheter.

Upphävandet av den så kallade ”triple lock”-klausulen om försvarsmaktens utlandsinsatser utgör nu en besvärlig faktor i sammanhanget. Kravet på ett mandat från FN:s säkerhetsråd innan mer än tolv personer får sändas utomlands framställdes som en garanti för Irlands oberoende, neutralitet och engagemang i multilaterala institutioner. I praktiken ger detta Moskva och Peking vetorätt över Irlands utplaceringar – två stater vars politiska och ekonomiska intressen skiljer sig från och står i konflikt med Irlands nationella intressen. Nu har konsekvenserna av denna politik kommit tillbaka som en bumerang, då FN:s säkerhetsråd nu avvecklar FN:s interimstyrka i Libanon (UNIFIL). När det uppdraget avslutas kommer Irland inte längre att ha någon större utlandsinsats och förlorar därmed sina enda aktiva utländska övningsområden där försvarsmakten kan bygga upp teknisk militär expertis genom fredsbevarande insatser. Med tanke på splittringen i säkerhetsrådet verkar ett återupptagande av UNIFIL nästan omöjligt, och det är alltså mot denna bakgrund som regeringen går mot att upphäva den så kallade trippelspärren.

Det finns ett sammanhängande suveränistiskt argument för att avskaffa ”triple lock”-systemet. Irländska soldater bör endast sättas in av Dáil Éireann och Republiken Irland. Problemet är inte principen i sig, utan det låga förtroendet hos allmänheten för den nuvarande regeringen, vilket undergräver tilltron till att regeringen agerar i god tro. Ändringsförslaget om att avskaffa det så kallade trippelspärrsystemet har därefter fastnat i processen efter att det godkänts av regeringen, just därför att Fianna Fáils bakbänksledamöter motsatte sig vad de ansåg utgjorde en grundläggande förändring av partiets principer. Och utan en trovärdig plan för att övertyga den irländska allmänheten om denna reform och garantera att regeringen inte i smyg kommer att dra in Irland i EU:s försvarsavtal, kommer den aldrig att förverkligas.

Det är det yttersta dilemmat som det irländska ordförandeskapet har blottlagt. En djupt impopulär regering som styr mitt i en rad på varandra följande kriser och som försöker återinföra militär styrka samt upphäva multilaterala kontroller av den irländska säkerhetspolitiken kan naturligtvis bara betraktas med skepsis och oro. Neutralitet utan militär kapacitet är inte självständighet, utan hjälplöshet, och med det pågående kriget i Ukraina och andra globala konflikter kommer försvarsutgifterna att vara impopulära bland allmänheten av det enda skälet att regeringen inte en enda gång har fullgjort sin uppgift att garantera allmänheten att deras intressen kommer att försvaras framför de utländska regeringarnas och företagens intressen, i vars inflytandesfär det irländska etablissemanget långsamt har glidit in.