Kommer Sverige trots allt att få en center-högerregering igen?

Politik - 18 november 2026

Tags:

Det har varit svårt att kommentera den ständigt föränderliga politiska situationen i Sverige. I mer än 60 dagar har det rått dödläge inom den politiska vänstern, som med knapp marginal vann riksdagsvalet i september. I bakgrunden råder ett ständigt dödläge mellan de olikartade rödgröna partierna, men i förgrunden pågår ett ständigt surr av läckor, rykten, presskonferenser, intervjuer, möten och inlägg på sociala medier som håller alla observatörer på helspänn, i tron att just detta kan vara det som sätter hjulet i rullning. Ändå avstannar utvecklingen så gott som varje gång.
Till vänster har vi Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet. De två sistnämnda är de svagaste länkarna: Vänsterpartiet vägrar att stödja en regering utan ministerposter, och Centerpartiet vägrar att stödja en regering där Vänsterpartiet har ministerposter. De senaste veckorna har i stort sett varit en utmattningskamp mellan dessa två partier, där de har ägnat sig åt en ”chicken race” för att se vem som drar sig tillbaka först.
På högerkanten har vi Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna. Den så kallade Tidö-koalitionen, som kom till makten 2022, lyckades inte denna gång få en majoritet i riksdagen, på grund av att det nationalistiska partiet Sverigedemokraterna misslyckades. Sverigedemokraterna tävlade om ministerposter, vilket skulle ha höjt deras status jämfört med perioden 2022–2026, då de endast stödde regeringen bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna (även om de, vilket bör påpekas, hade stort inflytande över regeringens program).
Partierna på Tidö utgör, med undantag för Sverigedemokraterna, det ”borgerliga” politiska blocket i Sverige, som traditionellt även omfattar Centerpartiet. På grund av detta liberala partis motvilja mot Sverigedemokraterna blev blocket dock alltmer splittrat efter 2014, vilket kulminerade 2022 i en uppenbar uppdelning mellan vänsterliberaler och högerliberaler. På grund av högerns nederlag i valet 2026 har det sedan september blivit viktigare än någonsin för den ”borgerliga” intelligentsian och dess politiska tänkare att återförena Centerpartiet med sin gamla partifamilj och säkra ytterligare en mandatperiod med högerregering i Sverige.
Problemet? Centerpartiet vägrar att ingå i någon koalition som är beroende av Sverigedemokraterna. Centerpartiets hela existensberättigande sedan början av 2010-talet har varit att förvägra nationalister (och i retoriken även vänsterradikala socialister, därav dödläget mellan partiet och Vänsterpartiet) all tillgång till makten. Under hela valkampanjen propagerade Centerpartiet för sin vision om ett påstått ”politiskt centrum”, som skulle hålla ”extremister” på höger- och vänsterkanten på avstånd. I praktiken innebar detta ett brott med den traditionella svenska blockpolitiken, och har sedan den 13 september visat sig vara helt orealistiskt.
Det enda alternativet har därför varit att mittenpartierna tvingats välja det minsta av två onda, mellan ”extremvänstern” och ”extremhögern”. Mönstret i Europa har generellt sett varit att liberalerna ställer sig på kommunisternas sida om det andra alternativet är nationalisterna, vilket man till exempel har kunnat se i många franska val.
Att Centerpartiet föredrar Vänsterpartiet framför Sverigedemokraterna har också framgått på olika subtila sätt i partiets kommunikation. Dessa liberaler avskyr själva existensen av Sverigedemokraterna, men när det gäller Vänsterpartiet är det endast vissa aspekter de tar avstånd från, där de framhåller återkommande antisemitism och anklagelser om bristande engagemang för traditionella västeuropeiska geopolitiska mål som sina största farhågor. Den materiella konflikten mellan socialister och kapitalister (det senare begreppet är knappast en provocerande beskrivning av Centerpartiet, men däremot en mycket träffande sådan) spelar också en roll i misstroendet mellan partierna, liksom kulturella och demografiska aspekter i viss utsträckning. Centerpartiets liberala väljare från den urbana medel- och överklassen samt dess traditionella kärna av jordbruksföretagare kan inte relatera till Vänsterpartiets väljare, som tenderar att vara ekonomiska populister och mycket mångkulturella.
Så även om utgången verkar förutsägbar har Centerpartiet hittills trotsigt vägrat att acceptera sitt öde. En försiktig väg ut ur situationen, där man accepterar att extremvänstern kommer till makten, visade sig dock mer än 50 dagar efter valet.
Det mest betydelsefulla uttalandet på över två månader kom inte från den politiska vänsterflygeln, utan från höger; Sverigedemokraterna meddelade officiellt att de drog sig ur regeringsförhandlingarna, eftersom deras medverkan på högerkanten hindrade Centerpartiet – de irrationella ”kungamakarna” i svensk politik sedan valet – från att ens överväga att stödja något annat än en vänsterkoalition.
Detta har gett Centerpartiet stort handlingsutrymme. Partierna på vänsterkanten har insett att de inte längre kan ta Centerpartiet för givet, och måste därför påskynda förhandlingarna. Men Vänsterpartiet då? De vägrar att ge efter en millimeter i sina krav, vilket innebär att dödläget är lika påtagligt som det var natten efter valet. Skuldspelet om vilket parti som är den främsta obstruktören – Vänsterpartiet eller Centerpartiet – har intensifierats dramatiskt efter Sverigedemokraternas tillbakadragande.
Så vad ligger bakom nationalisternas plötsliga kapitulation?
Sverigedemokraterna upprepade flera gånger under den senaste mandatperioden att de strävade efter regeringsposter och att de skulle gå i opposition om de inte fick några. Detta är naturligtvis en naturlig utveckling för vilket politiskt parti som helst, men Sverigedemokraterna utvecklade en särskild insikt om hur det faktum att man endast stöder regeringen utan att själv ingå i den hämmar ens egna politiska projekt. Sverigedemokraterna, som var det största av Tidö-partierna i valet 2022, kom till slut att diktera villkoren för en genomgripande omarbetning av den svenska migrations- och straffrättspolitiken, men hade inte full kontroll över sina egna reformer. Detta måste förändras 2026, löd partilinjen.
Valet gick dock inte som Sverigedemokraterna hade hoppats. Jag har tidigare skrivit om de analyser som gjorts av resultaten som kom att omforma den svenska politiken – Sverigedemokraterna sjönk till cirka 17 procent av rösterna från 20 procent år 2022, medan alla deras koalitionspartner gick framåt. Moderaterna gick till och med om Sverigedemokraterna och återtog sin position som landets näst största parti. Sverigedemokraterna, som nu är det tredje största partiet, bar ensamt ansvaret för nederlaget på Tidö. Att avstå från anspråken på regeringsposter var därför det oundvikliga, men svårsmälta, alternativet.
Den 6 november meddelade Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, att hans parti formellt skulle dra tillbaka sina krav i den pågående regeringsbildningen. Eftersom det inte fanns någon möjlighet för Sverigedemokraterna att få några ministerposter, än mindre att ingå i regeringskonstellationen i någon form, var den bästa vägen framåt för partiet att gå in i ”full opposition” – men att avstå från att rösta nej till en moderatledd regering bestående av de övriga Tidö-partierna. I detta sammanhang skulle detta bana väg för en minoritetsregering bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet, vilket skulle återuppliva den gamla ”Alliansen” som styrde Sverige mellan 2006 och 2014 (även om den fram till 2010 var en majoritetsregering). Arbetet inleddes för att få Centerpartiet med på en sådan lösning, då hotet från Sverigedemokraterna i praktiken hade neutraliserats.
Det finns dock fortfarande farhågor för Centerpartiet; en minoritetsregering som är beroende av Sverigedemokraternas tolerans skulle vara skyldig det nationalistiska partiet en tjänst i varje politiskt förslag, inklusive budgetförslag. Skulle det verkligen vara så annorlunda jämfört med att Sverigedemokraterna ingick i regeringskonstellationen?
Det är just denna fråga – jämfört med att släppa in det radikala Vänsterpartiet i regeringen – som just nu står i fokus för Centerpartiet, och därmed för hela den svenska politiken. Sedan tisdagen den 17 november har Centerpartiet utåt sett framställt den rödgröna sidan som sitt förstahandsval. Men partiet är fortfarande fast beslutet att inte låta Vänsterpartiet ingå i regeringen, vilket har gett upphov till spekulationer om dess verkliga avsikter: är detta ett försök att driva utmattningskriget till dess absoluta slut, varefter Centerpartiet sedan kan svänga åt höger utan att förlora sin stolthet?
Sannolikheten är stor att Moderaternas Ulf Kristersson kommer att fortsätta som Sveriges statsminister när allt är över. Därefter väntar nästa utmaning: hur man ska styra Sverige från en liberal minoritetsposition och balansera Centerpartiets vilja mot Sverigedemokraternas.

Tags: