Subscribe
På Laghetto dell’Eur förvandlades Fenix under fyra dagar till en politisk trädgårdsstad: tält, montrar, utställningar, täta debatter och en scen som aldrig sov. Framför allt var det tusentals ungdomar från alla regioner som påminde alla om att Italiens konservativa ungdomar existerar, studerar, argumenterar och inte är rädda för verklig konfrontation. Det är det som utmärker Gioventù Nazionale (GN)-festivalen: det medvetna valet att bjuda in även avlägsna röster, få dem att tala utan filter och hävda att identitet inte har något att frukta från en riktig fram-och-tillbaka. Upplagan 2025 bevisade detta med ett fullspäckat schema och ett tydligt budskap: ”Vi är en autonom gemenskap, kapabel till nya synteser och ansvar.” Giorgia Meloni underströk detta i sitt avslutande anförande, där hon blandade generationsstolthet med politisk beslutsamhet.
Ett fyradagarsevenemang som sätter unga människor (och verklig debatt) i centrum
Fenix pågick från den 18 till den 21 september, återigen på Laghetto dell’Eur. Platsen har blivit en symbol för formatet: en öppen, folklig festival med politiska debatter, kulturella ögonblick och musik. Det inledande ”institutionella derbyt” mellan Lazios president Francesco Rocca och Roms borgmästare Roberto Gualtieri, följt av dueller som Giovanni Donzelli mot Stefano Bonaccini, förkroppsligade löftet om en debatt utan pekpinnar. Arrangörerna talade om ”tusentals unga människor från hela Italien”, en prognos som torget med råge bekräftade från dag ett till den sista kvällen.
Det är ingen liten sak att många paneler modererades av GN-aktivister: både ett pedagogiskt och politiskt val. En ungdomsrörelse är inte bara en publik; det är protagonister på scenen – unga människor som förbereder frågor, styr tempot och pressar gästerna. Det är en praktisk skola för ledarskap. En blick på det officiella programmet visar hur många moderationer som anförtrotts rörelsens unga kadrer.
Gästerna: pluralism som metod
Årets gästlista säger allt om Fenix redaktionella linje: vid sidan av regionpresidenter, borgmästare och ministrar fanns journalister, intellektuella och konstnärer. Och – kulturellt sett mest betydelsefulla – personer som inte tillhörde center-högern. Under dagarna såg man bland andra Peter Gomez, Luca Telese och David Parenzo; och på dag ett den direkta konfrontationen mellan Lazios president Francesco Rocca och Roms borgmästare Roberto Gualtieri. Inte en parad, utan ett ”öppet fält” med unga domare.
Resultatet? Ett klimat som var både civiliserat och stridslystet och som påminde om den konservativa ungdomsrörelsens tradition: öppenhjärtiga diskussioner, inga barrikader, styrka mätt i argument snarare än i volym. Det var det som slog många observatörer: förmågan att samla olika sensibiliteter i samma politisk-kulturella rum utan att förlora samstämmigheten.
Den viktigaste panelen: ”Europas öde”
Bland de mest efterlängtade debatterna var den som handlade om Europa den politiska tyngdpunkten för festivalen: Europas öde. Modet att vara i en ny tid. På scenen: Marion Maréchal (Identité Libertés); tre nyckelpersoner från FdI/ECR – Nicola Procaccini (ECR-gruppens vice ordförande i Europaparlamentet), Carlo Fidanza (FdI:s delegationsledare) och Antonio Giordano (ECR:s generalsekreterare) – tillsammans med Francesco Di Giuseppe, GN:s vice ordförande. Moderering av Maicol Busilacchi, rörelsens internationella ledare. En ögonblicksbild av Fenix-metoden: en internationell konservativ gäst, den italienska ledningen för ECR-området och GN:s ”brogeneration” som håller samman analys, vision och gräsrötter.
De viktigaste lärdomarna
- Suveränitet och nationella intressen inom den europeiska ramen. Procaccini och Fidanza efterlyste ett EU som åter sätter subsidiaritet, konkurrenskraft, säkerhet vid de yttre gränserna och skydd av produktionssystemet i centrum. En kritik av överreglering som sätter bojor på små och medelstora företag, jordbruk och tillverkning – i kombination med en teknikomställning som gynnar företag och inte straffar.
- Identitet och demografi. Maréchal betonade kopplingen mellan Europas kulturella identitet och födelsetalen: utan en seriös demografisk strategi åldras och krymper Europa, vilket får direkta effekter på välfärden, arbetskraften och säkerheten. Det stämmer överens med GN:s prioriteringar (bostäder, stabila jobb, balans mellan arbete och familj) och med Melonis nationella agenda.
- Europa som en maktfaktor, inte bara en marknad. Giordano kopplade säkerhet (gränser, människohandel, terrorism) till en gemensam industripolitik för energi och kritisk teknik. För unga människor, tillade Di Giuseppe, måste ”Europa” innebära konkreta möjligheter: mindre byråkrati för nystartade företag, betalda praktikplatser och en fungerande pipeline mellan IT, universitet och företag. En konservativ synvinkel – ja, men med genomförbara förslag för EU:s nästa institutionella cykel.
Panelens budskap kan sammanfattas så här: Antingen återgår Europa till att vara en gemenskap av fria, konkurrenskraftiga nationer, eller så döms det till irrelevans. Assertivt och splittrande, kanske – men det angav den programmatiska tonen för festivalen.
”Du är ett skådespel”: Giorgia Melonis ord (och den linje de drog)
Fenix final på söndagen bar premiärministerns politiska avtryck. Meloni tackade ungdomarna och kallade dem ”ett spektakel” och framhöll GN:s självständighet på ett avgörande sätt: ”Ni är inte en ’Melonis ungdomsflygel’, ni är en rörelse med egen identitet och eget huvud.” Hon övergick sedan till den kulturella kampen: ”Vi står emot hatkulturen från dem som firade Charlie Kirks död; hoten växer, men vi är inte rädda.” Kärnbudskapet avvisar karikatyren av högerungdomar som en ”klunga” och uppmanar dem att ta ett stort samhällsansvar: studera, argumentera och stå på scenen med rak rygg.
Resten var visuell påverkan: ovationen vid hennes entré, det fullsatta torget, energin från en festival som var populär och politisk på samma gång. Dessa bilder spreds över sociala medier och videokanaler och bidrog till att förklara varför Fenix uppfattades som en ”folkets framgång”, inte som en insiderkonferens.
Varför detta evenemang är avgörande för Gioventù Nazionale (och för FdI)
Utbildning och ansvar. Fenix är en ansvarsaccelerator. Att anförtro så många paneler till militanter och ledare under 30 år sänder ett tydligt budskap till hela partiet: du växer här genom att ställa tuffa frågor, hålla tiden och syntetisera. Det är den mest effektiva skolan för pragmatiskt ledarskap.
Rötter och lyssnande. Genom att samla tusentals unga människor på ett enda torg skapas verkliga nätverk – bortom de virtuella – mellan universitet, föreningar, lokala administratörer och den produktiva världen. Ungdomsavdelningen blir en sensor på fältet: heta frågor (bostäder, jobb, födelsetal, meriter, säkerhet, teknisk övergång) destilleras till förslag som GN levererar till partiet och institutionerna. Den ”ungdomsagenda” som växer fram ur Fenix är i sig diskutabel – eftersom den föds ur en debatt – men den är också igenkännbar.
Nya synteser. Detta är den mest intressanta politiska punkten. Under hela festivalen skapade flätan av social konservatism (familj, gemenskap, identitet) och ekonomisk modernisering (företagande, innovation, teknisk utbildning) en syntes som talar till mycket olika ungdomssegment. Europapanelen var exemplarisk: gränser och konkurrenskraft, identitet och tillväxt, frihet och ansvar. Det är den grammatik som GN bygger sin offentliga profil på.
”Utan filter”, på riktigt
Påståendet förblev inte en slogan. Debatterna visade på genuina möten med oppositionen, med journalister som ofta är kritiska till regeringen och med radikala miljöaktivister. Det fanns också kulturella ögonblick: från en hyllning till Battiato till djupgående samtal med författare och reportrar. Kort sagt valde de konservativa ungdomarna att visa sig för landet som de är: ett samhälle som debatterar, gör misstag och svarar, söker allierade och aldrig slutar kämpa på idéernas område.
Publikens respons – ovationer, ett fullt torg, stor uppslutning – fullbordade kommunikationsloopen: efter åratal av giftiga berättelser erbjöd Fenix en visuell och politisk motberättelse. Pressmeddelanden räcker inte för att vända upp och ner på stereotyper; det krävs en festival som vänder upp och ner på dem i realtid. Det var det som hände på Eur.
Fenix var inte (bara) en festival: det var en kulturell styrkedemonstration av den konservativa ungdomsrörelsen. Den återförde idén om att politik kan vara en offentlig, populär praktik – utanfilter– till centrum. Den byggde upp en alternativ berättelse om sig själv – varken förmedlad eller delegerad – inför tusentals ungdomar som visade landet vilka de är, vad de tycker och hur de argumenterar. Och genom Europapanelen och premiärministerns ord satte man en tydlig kompass: identitet, frihet, ansvar; konkurrenskraftig modernisering inom ett nationernas Europa; ett bestämt avvisande av hatets och hotens kultur.
För Gioventù Nazionale – och mer allmänt för Fratelli d’Italia – innebär det att ha ett permanent politiskt laboratorium där unga människor inte är kulisser utan motorn. Om denna energi förblir kopplad till de platser där besluten fattas – kommuner, universitet, företag, Europaparlamentet – kommer Fenix att bli ihågkommet som det ögonblick då en generation slutade att ”pratas om” och började tala för sig själv. Med sin egen röst. Och utan filter.