Framväxande sprickor i Irlands förbud mot kärnkraft

I Irlands Dáil, där så många debatter urartar till ritualistiska upprepningar av Green Deal-doktrinen, verkar det som om en tyst revolution är på gång.

James O’Connor, parlamentsledamot för regeringspartiet Fianna Fáil, har meddelat att han kommer att lägga fram lagförslaget om elreglering (upphävande av förbud mot kärnklyvning) 2026.

Denna anspråkslösa men verkligt historiska lagstiftning syftar till att upphäva det generella förbudet mot kärnklyvning som har lamslagit den irländska energipolitiken i årtionden.

Lagförslaget kommer att debatteras under de kommande månaderna, och själva dess existens är ett tecken på något genomgripande, nämligen att Irland – efter år av självpåtagen isolering från en av de renaste och mest tillförlitliga formerna av baskraft på jorden – äntligen visar tecken på att vakna upp till verkligheten.

Kontrasten mot den senaste tiden kunde knappast vara större. För bara några år sedan, i slutet av 2021, när den oberoende parlamentsledamoten Carol Nolan pressade regeringen om den hade några planer på att se över förbudet mot kärnkraft eller ändra lagen om elreglering från 1999, var det officiella svaret kortfattat och kompromisslöst.

Kärnkraftverk är förbjudna i Irland, förklarade den gröna ministern Eamon Ryan, samtidigt som han för säkerhets skull tillade att regeringen inte hade några som helst planer på att ompröva förbudet eller undersöka möjligheterna att utveckla kärnenergi. Ryan är nu borta från den irländska politiken, till många människors lättnad, och detsamma gäller tydligen även hans stil att reflexmässigt motsätta sig allt utom vindkraftverk och salladslådor som kan ställas på fönsterbrädorna i irländska hushåll. Det sistnämnda är numera ett ökänd exempel på Ryans överjordiska distans till verkligheten.

Mer konkret återspeglade hans svar den fast rotade ideologiska ståndpunkten som hade dominerat den irländska politiken sedan förbudet först infördes i lagstiftningen i slutet av 1990-talet.

På den tiden, mitt i den kvarstående allmänna oron som präglats av Tjernobylkatastrofen och den obevekliga kampanjen från kärnkraftsmotståndarna, valde koalitionen mellan Progressiva Demokraterna och Fianna Fáil den väg som innebar minst motstånd.

De införde ett lagstadgat förbud som gjorde att Irland skilde sig från nästan alla andra utvecklade europeiska länder.

Medan Frankrike byggde upp en kärnkraftsflotta som driver landets ekonomi och exporterar överskottsel, och medan Sverige och Finland satsade stort på kärnklyvning för en stabil och koldioxidsnål energiförsörjning, valde Irland att lagstiftningsvägen gå en väg av självförnekelse.

Resultatet blev en energipolitik som fastnat i tiden, utan koppling till den tekniska verkligheten och som i allt högre grad glidit ifrån de ekonomiska nödvändigheterna.

I dag är den inställningen inte längre särskilt fast. I maj förklarade premiärminister Micheál Martin offentligt att han är öppen för kärnkraft (trots att han två veckor tidigare i Dáil hade gett uttryck för att han var negativt inställd till detta).

Högt uppsatta regeringsföreträdare, däribland vice premiärminister Simon Harris och andra röster inom koalitionen, har också uttryckt en vilja att på allvar undersöka tekniken. Energiminister Darragh O’Brien ska enligt uppgift stå positivt till saken.

O’Connors lagförslag, som syftar till att ändra lagen från 1999 för att godkänna byggande och drift av anläggningar för kärnkraftsproduktion, är inte längre en ensam röst i öknen.

Detta framgår mot bakgrund av att Irlands elpriser envist ligger bland de högsta i den utvecklade världen.

Det mycket omtalade programmet för havsbaserad vindkraft, som länge har framställts som den enda vägen till en grön framtid, fortsätter att missa sina mål. Förseningar i planeringen, flaskhalsar vid nätanslutningen och den inneboende oregelbundenheten hos väderberoende elproduktion har blottlagt begränsningarna med en strategi som enbart bygger på förnybar energi.

Kärnkraften erbjuder däremot precis det som det irländska elnätet så väl behöver, nämligen el med hög kapacitet och nästan nollutsläpp som kan produceras dygnet runt, oberoende av vindhastigheter eller soltimmar.

Det är förstås ironiskt att irländska beslutsfattare gärna importerade el från kärnkraft via sammanlänkningar samtidigt som de förbjöd inhemsk produktion – ett hyckleri som var lika uppenbart som ohållbart.

I det avseendet var svaret i Dáil 2021 inte resultatet av en detaljerad kostnads-nyttoanalys eller en uppdaterad riskbedömning; det var en mekanisk upprepning av ett sedan länge etablerat tabu.

ECR-gruppen har naturligtvis sedan länge betraktat kärnenergi som en oumbärlig del av varje seriös strategi för att minska koldioxidutsläppen.

ECR ser inte alls detta som ett problematiskt eller tillfälligt alternativ, utan har tvärtom konsekvent hävdat att kärnkraften måste utgöra en central pelare vid sidan av andra koldioxidsnåla energikällor.

År 2022, när Europeiska kommissionen tog det viktiga steget att inkludera kärnkraft i EU:s taxonomi för hållbara verksamheter, välkomnade ECR-koordinatorn i miljöutskottet, Alexandr Vondra, detta beslut.

Han påpekade att gas och kärnkraft är en del av lösningen och betonade att ordet ”kärnkraft” så sent som för två år sedan hade betraktats nästan som ett fult ord i vissa EU-kretsar.

Bogdan Rzońca, samordnare för ECR-gruppen i budgetutskottet, underströk detta genom att framhålla att gas och kärnkraft kan leda till snabba utsläppsminskningar om de ges tillräcklig tillgång till kapitalmarknaderna.

Denna ståndpunkt har präglat ECR:s hållning, som i stort sett avvisar konstgjord diskriminering av beprövade tekniker i strävan efter snäva ideologiska mål.

ECR:s senaste uttalanden har med förnyad brådska bekräftat denna ståndpunkt. Under hela 2025 och in på 2026 har gruppen talat om en kärnkraftsrenässans som håller på att ta fart i delar av Europa. Gruppen har lyft fram politiska kursändringar i länder som Belgien, där man beslutat att förlänga reaktorernas livslängd av hänsyn till energisäkerhet och kostnadseffektivitet, och har även varnat för det strategiska misstaget att satsa allt på intermittenta förnybara energikällor samtidigt som man åsidosätter styrbar koldioxidsnål kapacitet.

Naturligtvis fortsätter motståndet att göra sig hörd. Företrädare för Miljöpartiet har avfärdat O’Connors lagförslag som ett försök att avleda uppmärksamheten från den prioriterade satsningen på havsbaserad vindkraft. De varnar för att kärnkraft skulle bli extremt kostsamt och inte skulle leda till billigare el för konsumenterna på minst femton år.

Sådana argument, som återanvänder välbekanta klichéer, förtjänar att granskas närmare. Det är till exempel numera allmänt accepterat att traditionella storskaliga kärnkraftverk visserligen medför betydande initiala investeringskostnader, men att moderna konstruktioner – särskilt små modulära reaktorer – är utformade just för att hantera denna utmaning.

Det är också väl belagt att livstidskostnaderna för kärnkraft, mätt i termer av tillförlitlig produktion och systemstabilitet, står sig väl i jämförelse med det behov av omfattande reservkraft, nätförstärkning och lagring som ett system med hög andel förnybar energi kräver.

Länder som satsade på kärnkraft för flera decennier sedan, till exempel Frankrike där kärnkraften står för över 70 procent av elproduktionen, har lägre utsläpp, större försörjningstrygghet och möjlighet att exportera el.

Finland (som O’Connor ofta hänvisar till) har lyckats bygga ut kapaciteten vid Olkiluoto, vilket visar vad som är möjligt när teknisk pragmatism tar överhanden över politisk rädsla.

Däremot utgör Tysklands snabba avveckling av kärnkraften, i kombination med ökad kolanvändning och det tidigare beroendet av rysk gas, en tydlig varning för vart en dogmatisk energipolitik kan leda.

ECR-gruppen har upprepade gånger uppmärksammat dessa lärdomar och hävdat att Green Deals fixering vid förnybar energi har medfört onödiga bördor för industrin, höjt kostnaderna för medborgarna och påskyndat avindustrialiseringen över hela kontinenten.

Irland står nu vid ett verkligt vägskäl. O’Connor-förslaget gör inte anspråk på att vara en fullständig lösning i sig, men det undanröjer ett rättsligt hinder som länge har hindrat en rationell debatt. Genom att upphäva det lagstadgade förbudet öppnar det dörren för en seriös prövning av kärnkraftsalternativ, från småmoduler (SMR) som passar ett mindre elnät till långsiktiga storskaliga projekt.

Det är dags att lägga dogmerna åt sidan. Om lagförslaget går vidare – även om det bara är för att stimulera en omfattande och evidensbaserad nationell debatt – kommer det att utgöra ett betydande steg framåt. I detta avseende erbjuder Irlands växande öppenhet i kärnkraftsfrågan en möjlighet att anpassa den inhemska politiken både till europeisk bästa praxis och till den fysiska verkligheten. Denna möjlighet bör utnyttjas utan dröjsmål.