Irlands senaste antiterroristlagstiftning

Irlands senaste lagstiftningsinitiativ på området för terrorismbekämpning (Criminal Justice (Terrorist Offences) (Amendment) Bill 2025) debatterades nyligen i Dáil Eireann. Debatten i sig var en fascinerande, om än ofta hätsk historia, där de som stödde och de som motsatte sig lagförslaget ofta talade som om det var två helt olika lagförslag som behandlades.

Från regeringens sida presenterades lagförslaget av Jim O’Callaghan, minister för rättsliga och inrikes frågor samt migration. Han redogjorde tydligt för att det uttalade syftet med lagförslaget är att stärka Irlands ramverk för terrorismbekämpning genom att anpassa det till EU-direktiv och ta itu med moderna hot som cyberterrorism och utländska terroriststridande.

Under debatten i Dáil blev det dock tydligt att lagstiftningen för många i oppositionen suddade ut gränserna mellan att stärka den nationella säkerheten och att undergräva grundläggande friheter, särskilt yttrandefriheten.

Minister O’Callaghan beskrev lagförslaget som ”ett viktigt steg framåt när det gäller att säkerställa att Irlands ramverk för terrorismbekämpning är robust och ändamålsenligt inför moderna terroristhot”. Lagstiftningen i sig innebär att nya brott införs, bland annat att resa i terrorismsyfte, att ta emot utbildning för terrorism och att underlätta sådana resor. Den omdefinierar också offentlig provokation att begå terroristbrott, kriminaliserar uttryckligen glorifiering av terrorism och kategoriserar vissa cyberattacker som terroristhandlingar när de syftar till att orsaka omfattande skada.

Dessa förändringar beror på Irlands införlivande av EU:s direktiv om bekämpande av terrorism från 2017 (2017/541). Detta direktiv kan med fördel placeras inom ramen för EU:s bredare strategi för terrorismbekämpning, som i sig har utvecklats avsevärt sedan början av 2000-talet då det fanns en ökad oro för utländska stridande som återvände från konfliktområden som Syrien, samt den alltmer sofistikerade terroristpropagandan på nätet.

Även om Irland hade en möjlighet att välja bort direktivet enligt protokoll 21 i EU-fördragen, signalerade landet tidigt sin avsikt att ansluta sig till direktivet kort efter dess antagande.

Det är dock allmänt erkänt att EU:s strategi för terrorismbekämpning inte har varit utan intern kritik. Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (FRA) har uttryckt oro över att direktivet kan komma att inkräkta på de grundläggande rättigheterna, särskilt yttrandefriheten.

I detta sammanhang uppmanade FRA uttryckligen medlemsstaterna att se till att ”praktiska skyddsåtgärder införs och att utredande myndigheter får vägledning så att yrkesutövare som journalister, forskare eller humanitära organisationer inte blir inblandade i terrorismutredningar”.

EU-kommissionen har själv erkänt svårigheterna med att bevisa lagstiftarens avsikt och säkerställa en icke-diskriminerande tillämpning, särskilt när det gäller högerextremism. Över 20 medlemsländer har ställts inför överträdelseförfaranden för att inte ha genomfört direktivet fullt ut, vilket understryker dess omtvistade natur. Catherine Connolly lyfte fram dessa frågor och konstaterade att direktivet ”infördes utan att följa väsentliga förfaranden” och är ”extremt problematiskt”, särskilt på grund av dess vaga definitioner och potential att kriminalisera legitima protester.

O’Callaghan betonade lagförslagets roll för att möjliggöra Irlands deltagande i EU:s förstärkta nätverk för terrorismbekämpning, såsom Eurojusts moderniserade ärendehanteringssystem, som underlättar gränsöverskridande utredningar. ”Detta kommer i slutändan att leda till att fler terroristhandlingar förhindras och att fler terrorister ställs inför rätta”, hävdade han.

Regeringens anhängare, som parlamentsledamoten Joe Neville, hävdade att lagförslaget är ett pragmatiskt svar på en föränderlig värld. Han lyfte särskilt fram dess fokus på att ”skydda unga människor, rikta in sig på tidiga stadier av radikalisering, göra det möjligt för gardaí att agera proaktivt, ta itu med cyberterrorism och slå ner på extremistisk propaganda”.

Han avfärdade också oppositionens oro och hävdade att lagstiftningen inte handlar om att ”ta bort folk som sjunger sånger från pubar” utan om att ”göra vårt land och våra gator säkrare”. Enligt Neville är lagförslagets bestämmelser, t.ex. att rekrytering av minderåriga ska betraktas som en försvårande omständighet och att förhärligande av terrorism på nätet ska kriminaliseras, avgörande för att motverka 2000-talets hot som cyberterrorism och radikalisering på nätet.

Lagförslagets mest omtvistade bestämmelse är sannolikt avsnitt 3, som omdefinierar offentlig uppmaning till terroristbrott till att omfatta ”förhärligande (inklusive genom lovord eller hyllningar) av terroristverksamhet” om det finns en ”rimlig misstanke” om att sådana handlingar kan leda till terrorism.

Kritiker under debatten, däribland oppositionens Matt Carthy, kallade detta för ”Kneecap-klausulen” och drog paralleller till det brittiska åtalet mot Mo Chara från den irländska rapgruppen Kneecap för att ha visat en Hizbollah-flagga under ett framträdande.

Carthy varnade för att bestämmelsens breda formulering ”skulle kunna leda till anklagelser mot politisk aktivism och legitim yttrandefrihet” och hänvisade till historiska exempel där hyllningar av personer som Bobby Sands eller Nelson Mandela skulle ha kunnat tolkas som glorifiering av terrorism. ”Man måste fråga sig varför vi skulle vilja införa en sådan bestämmelse i den här statens lagstiftning, med tanke på att vi vet att en sådan bestämmelse skulle kunna missbrukas”, menade han.

Ledamoten Paul Murphy gick kanske längst av alla i sin kritik och kallade lagförslaget för ”en mycket allvarlig attack mot yttrandefriheten och människors rätt att protestera”. Murphy varnade för att solidaritet med grupper som Palestine Action, som för närvarande är förbjudna i Storbritannien, kan komma att kriminaliseras. ”Vi lever i en upp-och-nedvänd värld där de som försöker stoppa folkmord åtalas för terrorism”, förklarade Murphy och betonade lagförslagets potential att rikta in sig på aktivister som motsätter sig statliga åtgärder, såsom Israels operationer i Gaza.

Minister O’Callaghan försvarade å sin sida kraftfullt lagförslaget, särskilt avsnitt 3, och hävdade att det är snävt anpassat för att endast rikta sig mot dem som har en klar avsikt att uppmana till terrorism. ”Någon kommer inte ens inom ramen för det brottet om inte det han eller hon gör görs med avsikt att uppmana en person att begå terroristhandlingar”, insisterade han.

Han jämförde Irlands lagstiftning med Storbritanniens mer omfattande Terrorism Act 2000, som gör det möjligt att åtala för att bara väcka misstanke om stöd till en förbjuden organisation. O’Callaghan tog uttryckligen upp Kneecap-fallet och sade: ”Det som Kneecap åtalas för i Storbritannien skulle inte hända här”, eftersom bandets handlingar saknade avsikt att uppmana till terrorism.

Intressant nog berörde debatten också bredare frågor om förtroende för säkerhetsoperationer, där parlamentsledamoten Alan Kelly från Labourpartiet tog upp fallet med Evan Fitzgerald, en ung man som tog sitt liv efter en Garda-operation som omfattade en kontrollerad leverans av avvecklade vapen.

Kelly ifrågasatte nödvändigheten av operationen och hävdade att vilseledande bevis hade lämnats i domstol, vilket undergrävde förtroendet för rättsväsendet. ”Det finns inga legitima omständigheter när rättsväsendet avsiktligt hålls i ovisshet genom vilseledande bevis”, sade han och krävde en fullständig utredning. Detta fall ökade farhågorna för potentiellt missbruk av de omfattande säkerhetsbefogenheterna enligt det nya lagförslaget.

I slutändan tror jag att man kan säga att lagförslaget om straffrätt (terroristbrott) (ändring) 2025 återspeglar Irlands försök att navigera i ett komplext globalt säkerhetslandskap.

Dess anhängare ser det som ett viktigt verktyg för att bekämpa föränderliga hot, från cyberattacker till utländska stridande, och därigenom säkerställa att Irland förblir en ansvarsfull partner i EU:s insatser mot terrorism. Oppositionens farhågor är dock inte helt obefogade. Den vaga formuleringen ”glorifiering” och den subjektiva karaktären av ”avsikt” väcker berättigade farhågor om överdrivet inflytande, särskilt i ett europeiskt sammanhang där rätten till protest blir alltmer ansträngd. Som parlamentsledamot Mairéad Farrell varnade: ”Min oro måste alltid vara vad framtida regeringar kan göra.”

För konservativa innebär lagförslaget ett klassiskt dilemma: statens skyldighet att skydda sina medborgare kontra individens rätt till yttrandefrihet. Även om ministerns försäkringar om avsikten ger viss tröst, kräver skuggan av fall som Kneecap och den bredare EU-trenden att kriminalisera oliktänkande vaksamhet. Irland måste se till att dess antiterrorlagar inte blir ett trubbigt instrument för att tysta legitima röster, så att de inte speglar den auktoritarism som de försöker bekämpa.