Subscribe
Om de europeiska staterna verkligen brydde sig om sina egna medborgares säkerhet och välbefinnande skulle den olagliga invandringen hanteras snabbt och beslutsamt, i stället för genom byråkratiska så kallade pakter, eufemismer och hot. Det finns mycket retorik och mycket lite beslutsamhet att göra vad som behöver göras för att verkligen bekämpa de migrantströmmar som fortsätter att komma in.
Det är inte svårt att förutse hur framtiden kommer att se ut om beslutsfattarna fortsätter att välja retoriken om ”solidaritet och inkludering” bland EU:s ”högsta värden”, snarare än en realistisk plan för att återställa ordningen och rädda den europeiska civilisationen. Vår egen överlevnad står på spel.
Samtidigt som allt fler länder söker undantag eller öppet fördömer migrations- och asylpakten när det gäller kvoter för omfördelning av migranter eller så kallade bidrag (finansiella, förstås), har EU-kommissionen meddelat nya steg mot ett effektivt genomförande av pakten från och med juni 2026.
För några dagar sedan lanserade kommissionen stolt den första ”Annual Migration Management Cycle”, som innehåller en översikt och de utmaningar som medlemsstaterna står inför, samt ett förslag till en årlig solidaritetsreserv. Ett ”viktigt” steg, enligt kommissionen, mot ett ”effektivt” genomförande av pakten. Den första årsrapporten, som täcker juni 2024 till juni 2025, har också publicerats och enligt den har olagliga inresor till EU minskat med en tredjedel tack vare ökat samarbete mellan medlemsstaterna. Statistiken är därför uppmuntrande.
Vi hör talas om ”solidaritet” och ”ansvar” i nästan alla situationer där det hänvisas till de regler som ska styra migranternas ankomst till EU. En ”solidaritet” och ett ”ansvar” som åläggs medlemsstaterna.
Bortom retoriken är det så här det ligger till. Polen, Ungern, Slovakien och Tjeckien har upprepade gånger sagt att de inte kommer att stödja kvotsystemet, driva på för omfördelning eller betala en enda euro för invandrare bara för ”solidaritetens” skull. Dessa länder har inte gjort någon hemlighet av sin kritiska hållning till pakten, som de anser vara ett stort och omedelbart hot mot sina egna medborgares säkerhet.
Polen och Tjeckien, som kommer att få sällskap av minst fyra andra länder – Österrike, Bulgarien, Kroatien och Estland – kommer att vända sig till EU-rådet, där en kvalificerad majoritet kommer att krävas för att de ska få undantag från ”solidaritetsfonden”. Hur realistiskt det är att tro att endast vissa länder kommer att kunna få undantag, medan andra kommer att nekas och fortsätta att omfattas av det obligatoriska ”solidaritets”-programmet återstår att se.
Medan EU-länderna försöker fly från en pakt som de inte vill ha, antar Labourregeringen i Storbritannien, som utsätts för ett enormt politiskt tryck, hårdare åtgärder mot invandrare på sitt territorium, något som fram till nyligen skulle ha varit otänkbart för en vänsterregering. Medan vänstern hittills har välkomnat dem med öppna armar verkar den nu anstränga sig för att avskräcka dem från att stanna för länge. Reformen av migrationssystemet omfattar en halvering av vistelsetiden från fem år till två och ett halvt år och en fyrdubbling av den tid som krävs för att få permanent uppehållstillstånd, från fem år till tjugo år. En annan åtgärd är att avskaffa den automatiska tillgången till socialt bistånd för asylsökande som vägrar att arbeta trots att de kan göra det, och för dem som begår brott. Inget alltför hårt, kan vi tillägga.
Ingen pakt och ingen reform kan fungera om inte orsaken till denna spridande cancer avlägsnas. Illegal migration kan inte hanteras fullt ut om den inte stoppas vid källan. Att flytta migranter från ett land till ett annat i tron att detta kommer att lätta på trycket och att ekonomiskt straffa stater som vägrar att delta i detta vansinne kommer inte att leda till en effektiv kamp mot detta gissel. Den verkliga solidaritet som medlemsstaterna behöver är att bekämpa ondskan med åtgärder som har en djupgående långsiktig effekt, inte med palliativ politik.