Subscribe
Europas försvarsdebatt framställs ofta som ett val mellan ”mer Europa” och ”mer nationell suveränitet”. En EuroScope-undersökning från november 2025 från Polling Europe tyder på att allmänheten tänker på ett mer pragmatiskt sätt: människor vill att Europa ska bli säkrare, snabbt, de kan namnge de kapacitetsluckor som de förväntar sig att regeringarna ska täppa till, och de är mycket mindre fast i tanken att försvaret ska vara nästa motivering för gemensamma EU-upplåning.
Undersökningen genomfördes online (CAWI) mellan den 16 och 25 november 2025 på ett representativt urval av vuxna i EU27 med 5.115 fullständiga intervjuer, med uppdelningar för större länder och för europeiska politiska familjer.
Ett brett ”ja” till försvarsinvesteringar – men inget samförstånd om att bygga en gemensam EU-struktur
När det gäller kärnfrågan – om Europa ska investera i försvaret – är den allmänna opinionen inte tvetydig. På EU27-nivå väljer 75% ett alternativ som innebär ökade försvarsinvesteringar. 13% föredrar att inte investera och 12% är osäkra.
Där bilden blir politiskt intressant är den institutionella vägen. Européerna delar sig nästan jämnt mellan två strategier: 38% föredrar att stärka de nationella försvarsstyrkorna och samtidigt fördjupa samarbetet med NATO, medan 37% föredrar att investera i ett gemensamt europeiskt försvarssystem.
Denna uppdelning är viktig eftersom den pekar på en bestående realitet: förmåga och beredskap har ett starkt demokratiskt mandat, medan centralisering inte åtnjuter i närheten av samma klarhet.
De nationella resultaten illustrerar att det upplevda hotet är geografiskt ojämnt fördelat. Stödet för att investera i försvaret är som störst i Polen (89%) och betydligt lägre i Frankrike (67%), med Tyskland (76%), Italien (69%) och Spanien (79% ) däremellan.
ECR-väljarna utmärker sig: försvarsinvesteringar med suveränitet och Nato i centrum
Undersökningens uppdelning i politiska familjer är särskilt relevant för de europeiska konservativa och reformisterna. Bland ECR-väljarna uppgår stödet för att investera i försvaret till 83 procent – långtöver den genomsnittliga andelen i EU27 som väljer att ”inte investera”.
Men det är inte stödnivån som är det avgörande, det är modellen. ECR-väljarna visar en uttalad preferens för att stärka de nationella styrkorna och arbeta genom Nato: 53 procent väljer den strategin, medan 30 procent föredrar ett försvarssystem på EU-nivå.
I den tabell över de politiska grupperna som finns i rapporten har ECR den högsta andelen för alternativet ”nationella styrkor + Nato”. Detta är en nyttig påminnelse om att en ECR-anpassad försvarsagenda inte är ”anti-samarbete”; den är för samarbete under nationell demokratisk kontroll, med Nato som det etablerade ramverket för avskräckning och interoperabilitet.
Medborgarna efterfrågar inte abstraktioner. De efterfrågar konkreta möjligheter.
Den kanske mest operationellt värdefulla delen av enkäten är prioriteringsfrågan. När européerna tillfrågas om vad som är viktigast ”just nu” (upp till tre svarsalternativ) ligger de översta punkterna nära vad de senaste konflikterna och hybridkampanjerna redan har lärt beslutsfattarna.
På EU27-nivå är de främsta prioriteringarna att förbättra övervakningen av luftrummet och skyddet mot drönare och flygspaning (36%), stärka underrättelse- och påverkansförmågan (33%), bygga en missilsköld (30%), stärka de yttre gränserna med personal och infrastruktur (28%) och utöka multinationella övningar för att öka beredskapen och samordningen (23%).
ECR-väljarna följer samma ”förmågor först”-ordning, med något högre betoning på luftrumsskydd och gränser: 41 procent prioriterar övervakning av luftrummet, 36 procent underrättelseverksamhet, 32 procent missilförsvar, 32 procent gränsförstärkning och 25 procent multinationella övningar.
Två bredare observationer följer av dessa siffror.
För det första definierar européerna i allt högre grad försvar som mer än tung utrustning: det handlar också om skydd av kritisk infrastruktur, samhällens motståndskraft mot fientlig manipulation och gränsernas integritet – frågor där regeringarna kan visa på konkreta resultat.
För det andra lämpar sig dessa prioriteringar för samarbete utan institutionella överdrifter: gemensamma standarder, kompatibel upphandling, gemensam utbildning, gemensam situationsmedvetenhet och strukturerat underrättelseutbyte kan snabbt utökas samtidigt som de nationella befälskedjorna bevaras.
Det verkliga politiska stresstestet är pengar – närmare bestämt EU:s gemensamma upplåning
Om försvarsinvesteringar har ett starkt mandat så har inte finansieringsmetoden det.
När det gäller förslaget om att skapa ett gemensamt europeiskt skuldinstrument som enbart används för militära utgifter är allmänheten i EU27 splittrad: 42 procent instämmer (13 procent helt och hållet, 29 procent i viss mån), 39 procent tar avstånd (22 procent i viss mån, 17 procent helt och hållet) och 19 procent är osäkra.
Den nationella fördelningen understryker hur bräckligt ett ”europeiskt samförstånd” skulle vara. Den totala enigheten är 36% i Frankrike, 37% i Italien, 45% i Tyskland, 47% i Spanien och 44% i Polen – medbetydande andelar ”vet ej” i flera länder.
Bland ECR-väljarna är reservationerna tydligare än i genomsnittet för EU27: 40 procent håller med om en gemensam EU-skuld för försvaret, medan 45 procent inte håller med. 20 procent är starkt emot.
Detta är den viktigaste begränsningen för beslutsfattarna: om försvaret blir ett medel för permanent finanspolitisk mutualisering riskerar den politiska debatten att skifta från ”hur man skyddar Europa” till ”hur mycket integration allmänheten faktiskt har godkänt”. Undersökningen tyder på att godkännandet i bästa fall är omtvistat.
Bygg styrka genom ansvar, inte genom federala genvägar
Uppgifterna pekar mot en konservativ slutsats: Europa har en historisk möjlighet att återuppbygga en trovärdig avskräckning, men måste göra det på ett sätt som bevarar legitimiteten.
Utgå från vad medborgarna uttryckligen prioriterar. Skydd av luftrummet mot drönare, starkare underrättelsetjänster som kan stå emot fientlig påverkan, ett trovärdigt missilförsvar, motståndskraftiga gränser och ett högre tempo i den gemensamma utbildningen är inte ideologiska projekt; det är praktiska skydd som kan mätas, granskas och förbättras.
Förankra samarbetet i Nato, eftersom det är där den europeiska säkerheten redan är operativ. Undersökningen ”stöder inte Nato” som ett politiskt uttalande, men den visar att en stor andel av européerna – särskilt inom ECR-gruppens väljare – föredrar en modell som stärker de nationella styrkorna samtidigt som man samarbetar med Nato. Denna preferens bör behandlas som en legitimitetssignal: medborgarna vill ha effektivitet och avskräckning, inte en omfördelning av suveränitet som kan urvattna ansvarsskyldigheten.
Avstå från frestelsen att behandla försvaret som nästa kapitel i finanspolitiska unionen. Uppdelningen av EU:s gemensamma skuld är inte en detalj, det är en varning. När allmänheten är osäker är det klokt att prioritera effektivitet, beredskap och bördefördelning – genom nationella budgetar, upphandlingsreformer, gemensamma standarder och målinriktat samarbete – innan man sträcker sig efter mekanismer som många kommer att tolka som permanenta ömsesidiga skulder.
Kort sagt, det konservativa alternativet är inte ”mindre Europa”. Det är ett Europa som levererar säkerhetsresultat samtidigt som ansvaret hålls nära väljarna: nationell kontroll där legitimiteten finns, NATO-kompatibilitet där avskräckningen redan fungerar och samarbete som fokuserar på förmågor snarare än på att skapa nya skattemässiga eller konstitutionella fullbordade faktum.