Den existentiella kris som den irländska fiskerisektorn står inför

Den irländska fiskeindustrin, som är en hörnsten i landets kustsamhällen och en viktig del av landets kulturella och ekonomiska struktur, står inför en existentiell kris. För väldigt många har EU:s gemensamma fiskeripolitik (GFP), i kombination med kvotnedskärningar efter Brexit och en upplevd brist på kraftfulla åtgärder från på varandra följande irländska regeringar, bara bidragit till att fördjupa känslan av kris.

Från drakoniska kvotbegränsningar till otillräckligt ekonomiskt stöd och undermålig marin infrastruktur – den politik som styr de irländska vattnen hotar fiskarnas och kvinnornas försörjning och driver en redan hårt ansatt industri till ruinens brant.

Den gemensamma fiskeripolitiken, som är utformad för att reglera fisket i EU:s medlemsländer, har länge varit en källa till oenighet för Irland. Kvoter fördelas baserat på historiska fiskemönster, som oproportionerligt gynnar större EU-länder med mer industrialiserade flottor.

Följden blir att Irland, trots sin vidsträckta exklusiva ekonomiska zon (EEZ) på 200 sjömil som omfattar några av de rikaste fiskevattnen i Europa, får en bråkdel av fångsten. Som en irländsk oppositionsledare uttryckte det under en parlamentsdebatt nyligen, tilldelas Irland endast 60 000 ton av de uppskattningsvis 1,6 miljoner ton fisk som årligen utvinns ur irländska vatten av pelagiska fiskeflottor – en siffra som tydligt illustrerar den orättvisa som utgör kärnan i den gemensamma fiskeripolitiken.

Denna obalans förvärras av kvotnedskärningar efter brexit, som ytterligare har försämrat Irlands tillgång till sina egna vatten. Storbritanniens utträde ur EU ledde till en omfördelning av fiskerättigheterna, där Irland fick bära en oproportionerligt stor börda. Bestämmelser som antogs som en del av handels- och samarbetsavtalet mellan EU och Storbritannien, med verkan från 2021, omformade avsevärt fiskeriförvaltningen i nordöstra Atlanten. Denna omformade politik slog hårt mot Irlands fiske och enligt rapporterna skulle Irlands mest lukrativa fiskekvot, makrill, minskas med 26 % fram till 2026, vilket motsvarar en förlust på 27-28 miljoner euro. Detta var ett förödande slag som det irländska fisket aldrig har återhämtat sig från, eftersom cirka 60 procent av Irlands makrillfångst historiskt sett kom från brittiska vatten, särskilt runt Skottland.

Hur allvarlig situationen är framhölls nyligen återigen av irländska oppositionspolitiker – och en av dem pekade på ett scenario där många irländska fartyg nu kan uttömma sina årliga kvoter på bara några veckor. Mindre kustfartyg, som utgör 91 procent av Irlands fiskeflotta, står inför ännu större utmaningar, med kvoter som är så restriktiva att många fiskare fortsätter att balansera på gränsen till ekonomisk ruin.

Konsekvenserna är allvarliga för kustsamhällena, särskilt i grevskap som Donegal, Cork och Kerry, som har en lång historia av fiskeverksamhet.

Detta syns tydligast i ökningen av antalet båtar som tas ur drift. Irlands An Bord Iascaigh Mhara (Seafood Development Agency) uppskattar att ägarna till fartyg med en total kapacitet på över 6 700 bruttoton har accepterat erbjudanden om att ta sina fartyg ur bruk inom ramen för regeringens frivilliga permanenta avvecklingssystem. An Bord Iascaigh Mhara insisterar dock på att detta inte kommer att påverka Irlands totala kvotandel, utan att det faktiskt kommer att frigöra kvoter på uppskattningsvis 30 miljoner euro för arter som räkor, kummel, marulk och kolja för de fartyg som finns kvar i flottan.

Detta argument har kraftigt ifrågasatts av båtoperatörer och politiska företrädare som har insisterat på att beskrivningen av avvecklingssystemet som ”frivilligt” i bästa fall är oärligt, eftersom det följer på årtionden av politiskt beslutsfattande som har gjort branschen i princip olönsam ur ett ekonomiskt perspektiv.

Detta har också lett till att många unga människor som en gång ville ta upp traditionen att fiska i sina kustsamhällen nu vänder sig bort från fisket som en möjlig karriär.

Den irländska regeringens svar på denna kris har rutinmässigt beskrivits av fiskeförespråkare som sorgligt otillräcklig. I detta avseende har det påpekats av irländska parlamentariker att budgetanslaget för fiske och fisk- och skaldjurssektorn 2024 minskades från 335 miljoner euro till 176,9 miljoner euro – en minskning med nästan 50%.

Branschens svar har varit att ett finansieringsunderskott av denna omfattning oundvikligen har begränsat investeringarna i kritiska områden som modernisering av fartyg, utbildning av besättningar och marin infrastruktur, även om detta har ifrågasatts av regeringsministrar som pekar på det faktum att de statliga utgifterna för fisk- och skaldjurssektorn under 2023 nådde rekordhöga 416 miljoner euro, en ökning med 63% från 2022.

Det är dock fortfarande så att detta till stor del berodde på den tidsbegränsade Brexit Adjustment Reserve (BAR), som finansierade program för att mildra effekterna av minskade fiskekvoter och störd handel efter Brexit.

En annan kritisk fråga är avsaknaden av ett system för bränslesubventioner till irländska fiskare. Bränslekostnaderna, som har skjutit i höjden under de senaste åren, utgör en betydande del av fiskefartygens driftskostnader. EU-kommissionen har infört undantag inom ramen för Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF) för att göra det möjligt för medlemsländerna att införa bränslesubventioner, en åtgärd som länder som Frankrike och Spanien har anammat. Det finns en stark uppfattning på Irland att medan andra länder har agerat snabbt för att stödja sina flottor, och vissa till och med har säkrat ytterligare subventionsrundor, har Irland inte lyckats införa ett liknande system, trots nästan två års uppmaningar från fiskesamhället och dess politiska allierade.

Ministern för jordbruk, livsmedel och havsfrågor i den tidigare irländska administrationen har bemött denna kritik genom att insistera på att marin gasolja skiljer sig från de flesta andra bränslen genom att det inte finns någon annan skatt på den än moms, som kan återkrävas. Han medgav dock också att detta kan vara problematiskt för mindre fiskare eftersom de kanske inte är momsregistrerade.

Denna passivitet är särskilt förbryllande med tanke på de tydliga bestämmelserna i EHFF som gör det möjligt för regeringarna att vidta sådana åtgärder. Avsaknaden av bränslesubventioner ger irländska fiskare en konkurrensnackdel och tvingar dem att bära ohållbara kostnader medan deras europeiska motsvarigheter får statligt stöd. För fiskare i städer som Castletownbere, Bantry och Kinsale är detta misslyckande ännu ett exempel på en regering som verkar likgiltig inför deras kamp.

Det finns dock vissa, visserligen svaga, indikationer på att en positiv förändring äntligen kan vara på väg.

I början av maj beskrev företrädare för fiske och fisk- och skaldjursförädling sitt första möte med den nya marinministern och hans tjänstemän som positivt. Dominic Rihan, talesperson för Seafood Ireland, rapporteras ha sagt att mötet, där alla fem medlemmar i Seafood Ireland Alliance deltog, även inkluderade företrädare för kustfiske, fisk- och skaldjursförädling och vattenbruk.

Rihan sade att ministern signalerade sitt intresse för att vara ”proaktiv på både nationell och europeisk nivå i frågor som rör fisket och fisk- och skaldjurssektorn” och som ett resultat av detta ”är vi nu mer optimistiska när det gäller potentialen för positiv förändring i Europa och här hemma”.

Det finns också ett visst hopp om att EU:s fiskekommissionär för Irland, som ska besöka Irland i maj, äntligen ska få en uppfattning om krisens verkliga omfattning.

Med detta sagt kommer många inom fiskerisektorn inte att ha glömt ett liknande besök av EU:s tidigare fiskerikommissionär Karmenu Vella i juli 2015. Den dåvarande irländske marinministern Simon Coveney förklarade då att han ansåg att besöket var ett mycket värdefullt tillfälle för intressenter inom fiskerisektorn att direkt diskutera med EU-kommissionen om havsfrågornas övergripande betydelse för Irland och om utmaningarna och möjligheterna med att genomföra en reformerad gemensam fiskeripolitik.

Åtta år senare verkar det som om ingenting har uppnåtts och EU-kommissionen fortsätter att ignorera eller åtminstone tona ned omfattningen av den existentiella kris som hotar Irlands fiskerisektor.

Det råder alltså ingen tvekan om att den irländska fiskeindustrin befinner sig vid ett avgörande vägskäl. EU:s gemensamma fiskeripolitik, med dess skeva kvotsystem och justeringar efter Brexit, har inneburit en outhärdlig påfrestning för fiskare och kvinnor. I kombination med den irländska regeringens budgetnedskärningar, underlåtenhet att införa en bränslesubvention och försummelse av kritisk infrastruktur står sektorn inför en perfekt storm av utmaningar. Utan snabba och beslutsamma åtgärder riskerar Irland att förlora en viktig del av sitt kulturarv och sin ekonomi.