Subscribe
År 2024 var Europeiska unionen djupt splittrad över kriget på Gazaremsan och den indirekta konflikten i Röda havet, oförmögen att infria sina löften om militärt stöd till Ukraina, kämpande med en energikris som ännu inte har lösts och trycket att uppfylla sina egna klimatmål. Till allt detta kommer extremhögerns framväxt, som drar nytta av sociala spänningar på kontinenten, och den överhängande faran från andra sidan Atlanten att Donald Trump återvänder till makten och kan göra verklighet av sina hot om att dra sig ur Nato.
En bidragande orsak till den skumpiga resan är oenigheten mellan EU:s ledare i frågor som kräver bestämda beslut och omedelbara åtgärder i rätt tid. Vissa röster ifrågasätter om EU verkligen har en långsiktig vision. Och svaret verkar vara ”nej”. Av rädsla för att Donald Trump ska återinstallera sig i Vita huset, och Europa, som tidigare har motsatt sig det koncept med europeisk strategisk autonomi som Emmanuel Macron har försökt införa, irriterat över att Frankrike vill ta en större roll i samordningen av den europeiska säkerheten, föreslår nu inrättandet av en kärnvapensköld för att skydda kontinenten i händelse av att de amerikanska kärnvapenstridsspetsarna fallerar. I detta sammanhang väcks återigen frågan, som har undvikits under de senaste åren, om huruvida en av de stora västmakterna bör ta ledningen, och det mest naturliga alternativet skulle vara Tyskland, Europas största ekonomi. Men ännu mer än den tidigare förbundskanslern Angela Merkel, som skulle ha setts i denna position för några år sedan, är hennes efterträdare, Olaf Scholz, ännu mer motvillig att ta på sig en sådan roll.
Gazakonflikten splittrar EU, och hur Macron avvek från den gemensamma linjen
Aldrig tidigare har EU varit så splittrat som i Mellanösternfrågorna. Medan den ena sidan ville insistera på Israels rätt att försvara sig, ville den andra betona vikten av den humanitära krisen i Gazaremsan. Omedelbart efter Hamasattackerna den 7 oktober meddelade kommissionsledamoten för grannskap och utvidgning, Oliver Varhelyi, att det finansiella stödet till FN:s organ för palestinska flyktingar (UNRWA) skulle dras in. Men uttalandet förnekades nästa dag eftersom Varhelyi inte hade rådfrågat någon, inte ens sina kollegor i kommissionen, och än mindre medlemsländerna, som har sista ordet i utrikespolitiken. Ett sådant beslut, i ett sammanhang där EU är den största bidragsgivaren till UNRWA:s budget, skulle ha fått enorma och katastrofala konsekvenser för situationen för de palestinska flyktingarna, som utan stöd från denna organisation inte skulle ha haft något annat val än att migrera. I slutändan fattade statscheferna ett beslut – till allas belåtenhet – de erkände Israels rätt att försvara sig, men de drog inte in finansieringen, utan tillkännagav bara en omprövning av stödmekanismen. Detta efter att kommissionen redan hade tredubblat det.
Och Babylon kring ämnet är inte över. Efter att EU dragit sig för att kräva vapenvila mellan Israel och Hamas vred president Emmanuel Macron in sig i ett hörn och krävde just detta, korta pauser följda av en varaktig vapenvila. Anledningen är att det inte är möjligt att förstöra terroristorganisationen Hamas en gång för alla, som Israel har föreslagit, och även om det vore möjligt skulle kriget pågå i tio år. Även om uttalandet var chockerande – ingen har officiellt ifrågasatt detta mål – har Macrons förslag inte fått något större gensvar. Det bör dock noteras att vissa länder, som Belgien och Spanien, har visat större sympati för den palestinska saken än till exempel Tyskland.
Om krisen i Röda havet och EU:s strävan att bli en viktig icke-inblandad global aktör
Röda havet blev omedelbart efter utbrottet av Gazakonflikten skådeplats för strider mellan militanter från en annan terroristorganisation, houthierna, och allt som rör sig i dessa vatten. USA hänvisade till hot mot världshandeln och den fria sjöfarten och svarade med en operation som kallades Prosperity Guardian. De fick sällskap av Storbritannien. EU har ännu inte fattat något beslut, men planerar en egen operation. Även här har reaktionerna från medlemsländerna varit blandade. Nederländerna erbjöd praktisk hjälp, Tyskland – stöd i ett skriftligt uttalande, Belgien erbjöd sig att skicka en fregatt. Frankrike, Spanien och Italien drog sig tillbaka. Att Bryssel dröjer med att fatta ett beslut är desto svårare att förstå med tanke på att EU har ett mycket viktigt intresse i Röda havet: cirka 40 procent av handeln med Mellanöstern och Asien sker genom Suezsundet.
Europeiska ledare fruktar att Ryssland inte kommer att sluta i Ukraina, men misslyckas med att stödja landet tillräckligt
Ryssland verkar sakta vinna mark i Ukraina, och regeringen i Kiev är desperat eftersom ammunitionen håller på att ta slut och statskassan är tom. President Volodimir Zelenski räknar nu mer än någonsin med ökat stöd från Europa, eftersom stödet från andra sidan Atlanten har minskat betydligt den senaste tiden. Men de europeiska länderna – särskilt Tyskland, som efter USA har gett mest stöd till Ukraina – har tröttnat. Förbundskansler Scholz betonade att stödet till Ukraina inte enbart kan vara beroende av Tyskland och uppmanade fler länder att spela en aktiv roll för att tillhandahålla det. Detta kommer vid en tidpunkt då EU bara lyckades leverera drygt 50 % av den ammunition som man lovade Ukraina förra året, och ”saknade” cirka 500 000 granater. Vapenindustrin arbetar hårt för att öka sin produktionskapacitet, men mycket av den ammunition som kommer att produceras 2024 kommer att exporteras till tredjeländer och inte nå Ukraina, citerade AFP en högt uppsatt tjänsteman i Bryssel. När det gäller de utlovade pengarna till Ukraina löstes frågan slutligen efter månader av väntan på att Budapestledaren Viktor Orban, som stämplats som Moskvas ”trojanska häst inom EU”, skulle ta sitt förnuft till fånga och rösta för det utlovade stödet på 50 miljarder euro. Slovakiens nyutnämnde premiärminister, Robert Fico, anslöt sig kort till Orban och ifrågasatte landets överenskommelse om att fortsätta stödja Ukraina, men drog till slut tillbaka sitt motstånd. Och han tillät den slovakiska vapenindustrin att exportera till Ukraina. Hur de europeiska ledarna till slut lyckades lura Viktor Orban att rösta är det bara de som vet, men det viktiga är att frågan till slut löstes i rådet. Det är inte bara Ukraina som behöver fred. I ett scenario där kriget drar ut på tiden eller Ryssland vinner kommer det inte att sluta i Ukraina, säger militära analytiker.
Europeisk kärnvapensköld utan stridsspetsar och hur Tyskland accepterar Macrons planer av rädsla för Trump
Utan Nato, utan ett gemensamt försvar (och till och med utan egna arméer – de flesta länder har gett upp dem under de senaste årtiondena) – är det i nuläget uteslutet att försvara gränserna mot en rysk invasion. Frågan om att skapa en ”EU-armé”, som har diskuterats under de senaste 10-15 åren, har undvikits under förevändning att länderna har exklusiva försvarsbefogenheter som de inte är villiga att överlåta till Bryssel. Även om en seriös diskussion hade inletts skulle debatterna och förfarandena ha tagit mer än ett och ett halvt decennium. I stället har Macron ignorerats och till och med kritiserats för att hans plan för ”strategisk autonomi” och EU:s militära suveränitet har tolkats som en avsikt att sätta stopp för USA:s militära närvaro och dominans i Europa. Av rädsla för att Trump ska återvända till rodret har Tyskland – som har motsatt sig sådana planer – lagt fram ett förslag om att skapa ett kärnvapenparaply för att skydda Europa. Endast två länder i Europa har kärnvapen och endast ett av dem är medlem i EU: Storbritannien och Frankrike. Den tyske politikern Manfred Weber erkände att det inte finns tid för långsiktiga planer och medgav att Macrons planer bör ses över. Han sade att det var dags att internationalisera ”force frappe”, det namn under vilket triaden av franska kärnvapenstyrkor för luft, land och sjö är känd, och att dialogen bör återupptas ”med vänner” i Storbritannien.
Hur kan EU övervinna alla dessa problem? Det behövs visioner, men det är bara ett starkt ledarskap som kan skapa dem.