Subscribe
Den så kallade ”New York-deklarationen”, som utarbetades under den internationella konferensen i FN i juli och som stöddes av ett brett spektrum av internationella aktörer – däribland EU, Arabförbundet, Storbritannien och Kanada – skulle kunna utgöra en viktig diplomatisk vändpunkt i den långa och svåra konflikten mellan Israel och Palestina. Det som skiljer detta dokument från tidigare medlingsförsök är fördömandets bilaterala karaktär: å ena sidan uttrycker det stark kritik mot Hamas attacker den 7 oktober, å andra sidan fördömer det öppet Israels militära svar, som det anser vara oproportionerligt och orsaken till en humanitär katastrof i Gaza. Kärnan i dokumentet är en omfattande plan för avväpning av Hamas, den administrativa övergången till den palestinska nationella myndigheten (PNA) och återupplivandet av tvåstatslösningen, med stöd av en internationell mission under FN:s överinseende. Innehållet i förklaringen förtjänar verkligen att analyseras och övervägas, särskilt i ett försök att förutse dess politiska konsekvenser och de framtida följderna av den israelisk-palestinska frågan.
SAMMANHANGET FÖR DEKLARATIONEN
”New York-deklarationen”, som offentliggjordes i slutet av FN-konferensen som leddes av Frankrike och Saudiarabien, utgör ett viktigt steg i den multilaterala diplomatin om den israelisk-palestinska konflikten. Efter månader av förödelse i Gaza och ökande internationella spänningar insåg det internationella samfundet att det var brådskande att gå bortom retoriken och främja en gemensam plattform med det yttersta målet att få igång fredsprocessen igen. Deklarationen fick stöd av 22 länder i Arabförbundet, Europeiska unionen och 17 andra länder, däribland Italien. Förklaringen fördömer inte bara de brott som Hamas begick under attacken den 7 oktober, utan innehåller också ett uttryckligt och otvetydigt fördömande av Israels militära insatser i Gazaremsan, som har lett till tiotusentals civila dödsoffer och en humanitär kris utan motstycke.
DET DUBBLA FÖRDÖMANDET: MOT EN DIPLOMATISK BALANS
Den första intressanta punkten gäller det dubbla fördömande som finns i New York-deklarationen. Å ena sidan står det tydligt i dokumentet: ”Vi fördömer Hamas attacker mot civila den 7 oktober.” Detta är en viktig ståndpunkt, särskilt med tanke på att Arabförbundet för första gången också har uttalat sig förbehållslöst mot Hamas och därmed brutit en tystnad som tidigare ofta har bidragit till tvetydighet. Å andra sidan kritiserar dokumentet öppet det israeliska svaret: ”Vi fördömer Israels attacker mot civila i Gaza, civil infrastruktur, belägringen och svälten, som har orsakat en förödande humanitär katastrof.” Denna formulering, även den utan förmildrande omständigheter, belyser hur Israels agerande uppfattas, även av dess historiska allierade, som överdrivet och oförenligt med principerna i internationell humanitär rätt. Detta dubbla fördömande innebär en förändring av tonen och avsikterna i den internationella diplomatin, som tidigare tenderade att nästan uteslutande fokusera på att fördöma palestinsk terrorism och bortse från Israels ansvar. New York-deklarationen syftar däremot till att återställa en etisk och juridisk balans i bedömningen av det pågående våldet.
AVVÄPNING AV HAMAS OCH DEN PALESTINSKA MYNDIGHETENS ROLL
En annan central punkt i dokumentet är den uttryckliga uppmaningen till Hamas att avväpna. I punkt 11 står följande: ”För att avsluta kriget på Gazaremsan måste Hamas upphöra med sitt styre i Gaza och överlämna sina vapen till den palestinska nationella myndigheten, med internationellt engagemang och stöd.” Denna klausul är betydelsefull i flera avseenden. För det första slår den fast det internationella samfundets önskan att bekräfta den palestinska myndigheten som det enda legitima politiska och administrativa organet för palestinierna. För det andra lämnas inte villkoret för avväpning till en bilateral dynamik, utan placeras inom en multilateral ram som föreskriver direkt inblandning av FN, regionalt stöd och eventuell utplacering av internationella trupper. Det är lika viktigt att betona att dokumentet innehåller en tillfällig internationell stabiliseringsinsats, med mandat från FN:s säkerhetsråd, för att skydda palestinierna, övervaka överföringen av administrationen till den palestinska myndigheten och övervaka eldupphöret. Detta uppdrag skulle utgöra en konkret innovation i hanteringen av Gaza efter kriget, och även involvera länder som Italien i tillhandahållandet av trupper.
TVÅSTATSLÖSNINGEN: MELLAN REALISM OCH AMBITION
Kärnan i deklarationen är återupplivandet av tvåstatslösningen som en oumbärlig politisk horisont. Dokumentet uppmanar uttryckligen FN:s medlemsländer att erkänna staten Palestina och efterlyser en gradvis men bindande process mot skapandet av en suverän och oberoende palestinsk stat. I detta sammanhang får Frankrikes och Storbritanniens initiativ ett symboliskt och strategiskt värde. Emmanuel Macron har meddelat att Frankrike kommer att vara det första G7-landet och den första permanenta medlemmen i FN:s säkerhetsråd som officiellt erkänner staten Palestina under FN:s nästa generalförsamling. Storbritannien gjorde ett liknande åtagande och kopplade sitt erkännande till Israels vilja att acceptera ett eldupphör och inleda en fredsprocess inom åtta veckor. Stödet för tvåstatslösningen uttrycks alltså inte bara i ord, utan också genom konkreta diplomatiska åtgärder. För närvarande har 147 FN-medlemmar redan erkänt staten Palestina; anslutningen av ledande västmakter tros kunna bryta ned det israeliska motståndet och driva på en geopolitisk ombalansering.
ISRAELISK VÄGRAN OCH AMERIKANSK FRÅNVARO
Trots deklarationens omfattning och samförstånd motsatte sig Israel och USA initiativet. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu avvisade mötet och upprepade sitt motstånd mot tvåstatslösningen, med hänvisning till säkerhetsfrågor och försvaret av den nationella identiteten. USA bojkottade å sin sida konferensen och signalerade därmed sitt strategiska avståndstagande från den föreslagna multilaterala strategin. Dessa reaktioner belyser den ihållande svårigheten att anpassa stormakternas politiska visioner till resten av det internationella samfundets. Israels diplomatiska isolering, vid en tidpunkt då till och med vissa historiska partner börjar erkänna Palestina, kan dock skapa nya påtryckningar.
EN NY FAS FÖR DEN INTERNATIONELLA DIPLOMATIN?
New York-deklarationen kan markera början på en ny fas i diplomatin kring den israelisk-palestinska konflikten. Den uttrycker en komplex men balanserad vision som erkänner båda sidors ansvar, sätter stopp för den arabiska tvetydigheten om Hamas roll, bekräftar FN:s centrala roll i fredsprocessen och bekräftar tvåstatslösningen som det enda hållbara alternativet. I en tid då konflikten har nått en aldrig tidigare skådad nivå av förödelse är det uppenbart att det är brådskande med en ny politisk och diplomatisk arkitektur. Deklarationen, som stöds av olika aktörer från Europa, arabländerna, västvärlden och Mellanöstern, visar att det finns en gemensam grund att bygga ett fungerande samförstånd på, även där de historiska skillnaderna verkade oöverstigliga. Hur framgångsrikt detta initiativ blir kommer att bero på många variabler: Hamas faktiska avväpning, PA:s förmåga att på ett trovärdigt sätt styra Gaza, Israels vilja att överge sin ideologiska fientlighet mot den palestinska staten och de internationella aktörernas roll när det gäller att säkerställa att avtalen efterlevs. Det kommer också att vara avgörande att det föreslagna internationella uppdraget inte stannar vid en avsiktsförklaring utan omsätts i en konkret närvaro på plats med legitimitet, resurser och ett tydligt mandat. Stödet från länder som Italien, som redan har uttryckt sin vilja att bidra med trupper, är ett uppmuntrande tecken. Men det är viktigt att denna insats åtföljs av hållbart ekonomiskt stöd, fortsatt diplomatiskt engagemang och samordnade påtryckningar på alla inblandade parter att respektera principerna i internationell rätt. Bara existensen av ett dokument som New York-deklarationen – som delas av en bred och varierad grupp av nationer – antyder att status quo inte längre är acceptabelt. Det internationella samfundet har äntligen börjat staka ut en sammanhängande, konkret och multilateral väg för att övervinna decennier av konflikter, våld och politiska dödlägen. Detta är en ny grund, en grund som går längre än att bara kräva ett slut på fientligheterna, utan som föreslår ett realistiskt, omfattande och gemensamt politiskt ramverk. Huruvida detta innebär ett definitivt genombrott eller en ny illusion kommer nu att bero på parternas vilja och den globala diplomatins beslutsamhet. Men för första gången på många år verkar möjligheten till en strukturell förändring åtminstone tänkbar.