Subscribe
Det nyligen undertecknade handelsavtalet mellan Europeiska unionen och USA, som omfattar en tullsats på 15 procent på europeiska varor som exporteras till USA, samt ett komplext paket med europeiska investeringar och åtaganden om energiförsörjning till den amerikanska ekonomin, utgör ett viktigt steg framåt i de transatlantiska relationerna. Avtalet innebär bland annat att EU kommer att köpa amerikanska energiprodukter för cirka 750 miljarder dollar – särskilt flytande naturgas (LNG) och kärnbränsle – samt investeringar i strategiska sektorer i USA, däribland försvarsindustrin. Även om avtalet, framför allt av USA, har beskrivits som en historisk diplomatisk framgång, visar en närmare analys att det framför allt är ett tydligt uttryck för den rådande maktasymmetrin mellan Bryssel och Washington. Förhandlingsbalansen verkade vara kraftigt viktad till förmån för den amerikanska sidan, medan europeiska eftergifter – både ekonomiska och symboliska – verkade vara mer betydande och mindre uppvägda av ömsesidiga fördelar. Denna förhandlingskonfiguration väcker avgörande frågor om EU:s förmåga att fungera som en självständig strategisk aktör i det moderna internationella systemet. I detta sammanhang måste innehållet i och konsekvenserna av avtalet mellan USA och EU analyseras kritiskt, inte bara med avseende på dess omedelbara ekonomiska effekter utan också med avseende på dess geopolitiska konsekvenser på medellång och lång sikt. Det är särskilt lätt att belysa de strukturella svagheter som begränsar EU:s yttre åtgärder genom att fördjupa sig i den interna dynamik som hindrar en enhetlig och sammanhängande global hållning. Målet är att identifiera de strategiska riktlinjer genom vilka unionen kan, eller måste, omforma sin roll i det internationella sammanhanget och främja ett större politiskt, energimässigt och militärt oberoende från stormakterna.
TULLAR OCH DIPLOMATI MELLAN EUROPA OCH USA
I det handelsavtal som undertecknades i Skottland mellan EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och USA:s president Donald Trump fastställdes tullsatsen för europeiska produkter som kommer in på den amerikanska marknaden officiellt till 15 procent. Även om undertecknandet av avtalet förhindrade en upptrappning av handeln mellan de två sidorna av Atlanten, väckte innehållet i avtalet allvarliga farhågor i Europa. Beslutet att acceptera icke-ömsesidiga tullar, i kombination med ett europeiskt åtagande för amerikansk energi och investeringar i den amerikanska ekonomin, visar tydligt på den nuvarande asymmetrin i de transatlantiska relationerna. Avtalet belyste bristen på verklig balans i förhandlingarna i detta skede, ett faktum som oundvikligen väcker bredare frågor om EU:s framtid som global aktör.
UPPRINNELSEN TILL AVTALET: AMERIKANSKT TRYCK OCH EUROPEISKA MARGINALER
President Trumps förhandlingsstil överensstämde med hans transaktionella syn på utrikespolitiken: att behandla partner som konkurrenter från vilka man kan utvinna eftergifter. Under presskonferensen före toppmötet betonade Trump att USA har haft en ensidig relation med Europa i årtionden. Det europeiska handelsöverskottet och det privilegierade tillträdet till den amerikanska marknaden beskrevs som orättvist, vilket motiverade införandet av nya tullar. Washington utövade påtryckningar på Bryssel främst genom specifika krav på frågor som försvar, energi och en större öppenhet på den europeiska marknaden för amerikanska produkter. De förhandlingar som von der Leyen ledde var sannerligen inte lätta, särskilt med tanke på unionens mycket fragmenterade inre sammanhang och uppdraget att medla mellan de 27 medlemsländernas intressen. Tyskland, med sin tyngd inom fordonssektorn, hade alla incitament att nå ett avtal som skulle innehålla tullar på bilar, nu fastställda till 15% jämfört med tidigare 25%. Denna sektoriella fördel uppväger dock inte den övergripande obalansen i avtalet. EU har gett efter på många fronter, från energisäkerhet (genom att ersätta rysk gas med amerikansk LNG) till investeringar i amerikansk infrastruktur, och därmed offrat en del av sin strategiska självständighet.
EN ASYMMETRISK PAKT: EUROPA I EN UNDERORDNAD STÄLLNING
Avtalet med Förenta staterna har betydande ekonomiska konsekvenser för Europeiska unionen. Framför allt leder importen av amerikansk energi, som kännetecknas av högre kostnader än andra alternativa källor – t.ex. gas från Algeriet eller Mellanöstern – till en strukturell ökning av energikostnaderna, vilket får negativa återverkningar på de europeiska företagens konkurrenskraft och de europeiska konsumenternas köpkraft. Samtidigt minskar skyldigheten att köpa amerikanska vapen, i kombination med åtagandet att investera 600 miljarder dollar i USA, avsevärt de finansiella resurser som är tillgängliga för modernisering av Europas industriella struktur och strävan efter ekologiska övergångsmål. På geopolitisk nivå fastställer avtalet Europas växande beroende av Förenta staterna, inte bara i energi- och militära frågor, utan även i fråga om teknisk reglering och digital handel. Att läkemedelsindustrin inte omfattas av nolltariffsystemet och att man inte lyckats definiera ett gemensamt regelverk för amerikanska Big Tech-företag (som Google, Meta eller Amazon) gör att EU befinner sig i en sårbar position även på denna front. Allt detta sker i en tid då den tekniska konkurrensen har blivit ett av de viktigaste slagfälten mellan globala makter.
MOT EN NY EUROPEISK ARKITEKTUR
Skottlandsavtalet representerar också gränsen för den nuvarande europeiska institutionella strukturen. Trots att kommissionen leds av en auktoritativ person som von der Leyen påverkas den av medlemsstaterna och den mellanstatliga kompromisslogiken. Den vetorätt som enskilda stater ständigt utövar på det ekonomiska, finanspolitiska och utrikespolitiska området hindrar EU från att tala med en röst. För att kunna agera på lika villkor med makter som USA, Kina och Ryssland krävs en mer sammanhållen och centraliserad styrning. Europa måste utrusta sig med en verkligt gemensam industripolitik som kan minska beroendet av externa leverantörer inom nyckelsektorer som energi, halvledare, sällsynta metaller och försvar. Det är också nödvändigt att stärka den europeiska militärindustrin, som lider av fragmentering och underutnyttjande av resurser. För att skapa ett strategiskt oberoende krävs en integrering av teknisk, finansiell och militär kapacitet samt inrättandet av en europeisk försvarsfond med tillräckliga resurser.
EUROPA OCH USA: MELLAN ALLIANS OCH KONKURRENS
Avtalet som undertecknades med Trump ifrågasätter därför det paradigm av västerländsk solidaritet som har väglett de transatlantiska relationerna i årtionden. Nato och det ekonomiska samarbetet under efterkrigstiden byggde på gemensamma demokratiska värderingar och ömsesidigt stöd. I dag agerar dock Washington i allt högre grad som en suverän aktör som är intresserad av att maximera sin strategiska avkastning även på bekostnad av sina allierade. Inför denna utveckling kan Europa inte längre förlita sig på USA:s välvilja utan måste utveckla sin egen agenda. Förhållandet till USA kan inte och får inte präglas av konflikt, utan kräver en balanserad omdefiniering. Ett partnerskap mellan jämlikar, baserat på tydliga regler, ömsesidig respekt och delade fördelar, är fortfarande möjligt. Men för att detta ska kunna ske måste Europa överge sitt passiva tankesätt och återta en självständig roll i de stora globala utmaningarna: energiomställning, digital styrning, gemensamt försvar och utrikespolitik.
EUROPAS FRAMTID I EN MULTIPOLÄR VÄRLD
Det internationella systemet genomgår en övergång till en multipolär ordning, där USA:s ensidiga överhöghet utmanas av framväxande makter som Kina, Indien och till och med regionala aktörer som Turkiet och Brasilien. I detta sammanhang måste Europeiska unionen välja om den vill vara en ledande aktör eller bara ett utrymme för inflytande. De globala utmaningarna – från klimatförändringar till migrationsströmmar, från teknisk krigföring till regionala konflikter – kräver ett Europa som kan fatta beslut och agera på ett sammanhängande sätt. EU måste utrusta sig med en gemensam global strategi som överbryggar nationella motsättningar. Europeisk diplomati, en sammanhängande utrikespolitik, ett självständigt försvar och en enhetlig representation i internationella forum (t.ex. FN:s säkerhetsråd) är viktiga steg mot att befästa Europa som en fullfjädrad geopolitisk aktör.
UTMANINGEN MED STRATEGISK SJÄLVSTÄNDIGHET
Handelsavtalet mellan Europeiska unionen och Förenta staterna är mer än en ekonomisk överenskommelse: det är en symbol för ett förändrat förhållande och en signal om att det är bråttom. Europa måste frigöra sig från sin underordnade ställning genom att stärka sin ekonomiska, strategiska och institutionella kapacitet. Tiden för teknisk integration är förbi: det krävs ett politiskt språng för att omvandla EU till en verklig makt, som kan påverka världen i stället för att vara underkastad den. Det är inte bara den ekonomiska konkurrenskraften som står på spel, utan även de europeiska folkens demokratiska suveränitet.