Subscribe
Europeiska unionen och USA har tillsammans en marknad med över 800 miljoner invånare och står för nästan 44% av världens BNP. Det nyligen ingångna handelsavtalet mellan EU och USA är kanske det största handelsavtal som någonsin ingåtts på global nivå. Bakom deklarationerna från olika politiker som anser att det nyligen ingångna handelsavtalet är en stor framgång finns en svårsmält verklighet. Den verklighet som innebär att länderna i Europeiska unionen, ja hela den europeiska kontinenten, ekonomiskt sett har förlorat kampen mot USA. Dessutom har EU, utöver tullmedgivandena, också skrivit under på eftergifter i klimatpolitiken. Hur kommer det sig, kanske ni frågar er? Jo, EU har genom detta avtal förbundit sig att bli en garanterad köpare av dyra fossila bränslen som produceras av USA (en petro-gasostat) som inte bryr sig ett dugg om åtgärder mot vad vi kan kalla mänsklighetens största utmaning: den globala klimatkatastrofen, som, vilket kan ses, skapar stora problem världen över genom tusentals naturkatastrofer som huvudsakligen orsakas av den globala uppvärmningen. Å andra sidan har EU, som utvecklar ett alltmer antagonistiskt handelsförhållande med Kina (en av världens största ekonomiska makter), genom det avtal som undertecknats accepterat att reduceras till en betalare av en skyddstull i förhållande till Förenta staterna. Om vi ser realistiskt på saken kommer det europeiska samhället förr eller senare att få betala kostnaden för detta avtal.
Donald Trump, milstolpsseger i tullkriget
Ekonomiska analytiker anser att president Donald Trump genom det nyligen ingångna handelsavtalet mellan USA och EU har vunnit en stor seger för den transatlantiska handelsbalansen. Från och med den 1 augusti kommer EU att tillåta de flesta amerikanska varor att komma in på den europeiska marknaden tullfritt, medan export av europeiska varor till den amerikanska marknaden kommer att beskattas med 15%. EU åtar sig också att köpa amerikansk energi till ett värde av 750 miljarder dollar (250 miljarder dollar per år) och investera 600 miljarder dollar i USA under de kommande tre åren. När det gäller vapenindustrin är detta tråkiga nyheter för Frankrike och Tyskland, som hade hoppats på att kunna använda sina egna industrier för att tillverka vapen, nu när allt större ekonomiska resurser riktas mot försvaret. EU kommer att köpa militär teknik som produceras i USA, vilket kommer att skapa obehag i de båda ländernas ekonomier. Å andra sidan tenderar EU:s suveränitet på energiområdet att undergrävas av den politik som förs inom ramen för Green Deal-programmet och av att rysk gas och olja ersätts med mycket dyrare flytande gas och olja från USA. När det gäller transporten av dessa produkter över Atlanten finns det ingen anledning att ifrågasätta de föroreningar som orsakas av de fartyg som ska föra dessa produkter till Europa.
En annan fråga som ekonomiska experter ställer sig efter handelsavtalet mellan USA och EU är om Europa överger sin tekniska suveränitet. För amerikanska halvledare kommer tullavgifterna att vara noll, CIP som produceras i USA för gigafabriker för artificiell intelligens kommer inte att beskattas, vilket kommer att göra europeiska tillverkare mindre konkurrenskraftiga gentemot amerikanska företag och Europa kommer att kastas in i ett teknologiskt beroende av USA. En annan ekonomisk sektor som kommer att drabbas hårt är bilindustrin. Bilar som tillverkas i Europa kommer att bli 15 procent dyrare i USA, vilket verkligen kommer att slå undan benen för den europeiska bilindustrin. Den 50-procentiga skatt som amerikanerna kommer att ta ut på stål- och aluminiumprodukter kommer att strypa hela det europeiska metallbearbetningssegmentet, och när det gäller läkemedelsindustrin kan ingen säga exakt vilka de ekonomiska effekterna kommer att bli. Den sorgliga verkligheten är att handeln mellan EU och USA kommer att eliminera många europeiska företag och fördjupa beroendet av nordamerikanska företagsintressen samtidigt som hela den europeiska industrin strategiskt monteras ned.
Före de nya ekonomiska åtgärder som tillkännagavs tidigare i år var den genomsnittliga tullen på europeiska varor som importerades till USA endast ≈ 1,47%, medan den europeiska genomsnittstullen på amerikanska produkter var ≈ 1,35%. Avtalet mellan USA och EU är därför en kompromisslösning i ett spänt läge i de transatlantiska ekonomiska förbindelserna. Även om det är en milstolpe att undvika tullar på 30 procent återstår det att bedöma de långsiktiga effekterna på de europeiska ekonomierna, särskilt de exportinriktade industrierna. Ursula von der Leyen betonade att ”avtalet erbjuder stabilitet i en tid av osäkerhet”, men det återstår att se i vilken utsträckning det kommer att uppfattas som rättvist av alla EU:s medlemsländer.
USA-varning: ingen senareläggning efter den 1 augusti
USA:s handelsminister Howard Lutnick meddelade några dagar före undertecknandet av avtalet mellan USA och EU att den tullbefrielse som Donald Trumps regering infört inte kommer att förlängas efter den 1 augusti. Tillkännagivandet gjordes inför de transatlantiska förhandlingarna mellan USA och EU i Skottland. Om dessa förhandlingar inte hade lett till ett avtal skulle Washington införa 30-procentiga tullar på europeiska varor som importeras till USA. President Trumps handelspolitik (sedan han tillträdde för sin andra mandatperiod i januari) kännetecknas av att tullar används som det främsta förhandlingsverktyget, och när tidsfristen nu närmar sig den 1 augusti har förhandlingarna nått ett avgörande skede. Mot bakgrund av detta diskuterade USA:s president och EU-kommissionens ordförande vad som står på spel för att sänka tullarna och undvika en upptrappning av handeln på Donald Trumps golfresort Turnberry i Skottland. Mot bakgrund av dessa samtal meddelade USA:s president att de båda sidorna (USA och EU) hade nått en preliminär överenskommelse om att tullarna på europeiska varor som importeras till USA skulle uppgå till 15 procent i stället för de 30 procent som tidigare meddelats. Donald Trump beskrev överenskommelsen som ”ömsesidigt fördelaktig”, medan Ursula von der Leyen sade att den utgjorde ”det bästa möjliga resultatet” under rådande omständigheter.
EU-ledarnas reaktioner: från samtycke till upprördhet
Tysklands förbundskansler Friedrich Merz välkomnade avtalet som ett sätt att undvika en handelskonflikt, men uttryckte oro för effekterna på bilindustrin. Sänkningen av tullarna från 27,5% till 15% ger välbehövlig klarhet, men kostnaderna är fortfarande höga. Vinstmarginalerna kan komma att stiga med cirka 10 procent, medan rörelseresultatet väntas sjunka med mellan 10 och 15 procent jämfört med föregående år. I Frankrike var oppositionen mycket kritisk efter tillkännagivandet av handelsavtalet mellan USA och EU, där Marine Le Pen beskrev avtalet som en politisk och ekonomisk ”kapitulation” och Jean-Luc Mélenchon anklagade det för att avstå från fransk suveränitet. Den socialdemokratiske ledamoten Pierre Jouvet jämförde avtalet med en ekonomisk ”vasalisering”. Att ett handelskrig förhindras välkomnades, men några ytterligare klargöranden väntas innan en slutlig bedömning görs.
Enligt en politisk-ekonomisk analys (enligt Eurostats andel av den nationella exporten till USA 2023) är de EU-länder som är mest exponerade för export till USA Irland, Finland, Italien och Tyskland. Frankrike och Spanien har mycket mindre andelar (under 5 %), och Nederländerna ~4,7 %. Irland, med en andel på ca 26,6 %, är det överlägset mest beroende landet, eftersom exporten av läkemedel och teknik är mest utsatt för nya tullar.
De mest drabbade sektorerna är främst fordons- och transportsektorn, elektronik- och industriutrustning, kemikalier och läkemedel. Företag som Volkswagen, Porsche, BMW och Mercedes har drabbats av enorma kostnader på grund av tullar på upp till 27,5%. Sänkningen till 15% ger en relativt positiv men ändå betydande effekt. Porsche rapporterade kostnader på 1,4 miljarder dollar bara under det föregående kvartalet, GM och Stellantis 1,1 respektive 0,35 miljarder dollar. Även om läkemedelsexporten är stor (22-23% av EU:s totala export till USA) verkar den vara undantagen från vissa tullklausuler. Den kemiska industrin kritiserar dock tullnivån på 15% som överdriven. Frankrike och Spanien har en relativt blygsam exponering mot USA, och multinationella företag på global nivå gör att tullsatsen på 15 % är uthärdlig i dessa två länder. Det bör erinras om att tjänstesektorn balanserar en del av förlusterna genom att EU:s underskott i tjänstesektorn gentemot USA 2023 uppgick till cirka 109 miljarder euro. När det gäller de makroekonomiska effekterna i Europa kan BNP-tillväxten komma att falla med cirka 0,3-0,4 procent, men Tyskland balanserar detta med finanspolitiska och industriella stimulanser. Samtidigt höll centralbankerna (ECB) räntorna oförändrade på grund av osäkerheten kring tullarna och sköt upp eventuella räntesänkningar till hösten. På den västra sidan av Atlanten skulle USA:s export till EU ha minskat med mellan 8 och 66 procent om det inte hade blivit något avtal. Jämfört med en blygsam nedgång på 0,6-1,1% för den europeiska exporten till USA skulle den totala effekten ha varit allvarligare för den amerikanska ekonomin.
Sammanfattningsvis kan vi säga att EU har gått med på att underteckna ett kompromissavtal. Tullsatsen på 15 procent på EU-varor innebär en minskning av det ursprungliga hotet (på 30 procent), men innebär fortfarande betydande kostnader, särskilt för fordons-, kemi- och metallsektorerna. Om vi tittar på handelsbalansen ser vi ett betydande underskott mellan USA och EU 2024 (ca 236 miljarder dollar), där EU exporterar betydande värden inom läkemedel, bilar, maskiner och elektronik.