Subscribe
Tre viktiga händelser eller processer har präglat Europeiska unionen under de senaste decennierna. För det första har anslutningen av nya medlemsstater ökat mångfalden inom unionens gränser, vilket har förstärkt källorna till spänningar. För det andra har Storbritannien, med sin starka tradition av frihet och demokrati, lämnat EU. För det tredje står EU inför två allvarliga yttre hot: rysk aggression, som vi sett i Georgien och Ukraina, och massinvandring från Mellanöstern och Nordafrika. Samtidigt har den elit som styr Europeiska kommissionen och EU-domstolen obevekligt drivit på arbetet med att bygga upp en federal stat, trots betydande motstånd. En genomtänkt analys av EU i detta skede presenteras i en ny bok av den slovakiske politiska teoretikern Dalibor Rohac, Governing the EU in an Age of Division (Cheltenham: Edward Elgar, 2022). Han skriver utifrån vad han kallar ett proeuropeiskt perspektiv, samtidigt som han insisterar på att EU behöver genomgripande reformer.
Att hantera mångfald eller bygga upp en supermakt?
Rohac skiljer mellan två konkurrerande visioner av Europa. Den ena var den som företräddes av de konservativa liberalerna Friedrich von Hayek, Wilhelm Röpke och Luigi Einaudi, vilka föreställde sig att de enskilda europeiska staterna skulle överlåta vissa uppgifter till en federal myndighet, samtidigt som de begränsade dessa till det minimum som krävdes för frihandel och rättssäkerhet. Denna vision, påpekar Rohac, delades i stor utsträckning av katolska personalister. Den konkurrerande visionen var den som företräddes av teknokraten Jean Monnet, som ville ha ett enat Europa med omfattande befogenheter, bildat gradvis. För de konservativa liberalerna och personalisterna borde EU vara en nödvändigtvis ofullkomlig plattform för att hantera relationerna mellan europeiska länder och utnyttja vinsterna från samarbete och handel; ett nätverk av institutioner, regler och relationer som binder samman och begränsar de nationella regeringarna. För teknokraterna handlade EU däremot om att bygga upp en supermakt; det var, som Rohac uttrycker det, ett försök att skala upp nationalstaten till europeisk nivå. Europa är dock alltför mångfacetterat för att detta projekt ska lyckas, hävdar han, även om detta faktiskt är vad eliten som styr EU-institutionerna i Bryssel och Strasbourg aktivt strävar efter: en allt närmare union.
Konfliktskällor
En källa till konflikt är EU:s strävan att minska inkomstskillnaderna mellan europeiska länder – inte genom konkurrens och handel, utan genom omfördelning från rikare till fattigare länder. Tillfället skapar tjuven: EU-medel går främst till länder med svag infrastruktur, begränsat medborgerligt medvetande och skrupelfria eliter, och de tenderar att förstärka den ihållande korruptionen i dessa länder. En annan källa till konflikt är att EU försöker påtvinga så kallade ”europeiska” värderingar på länder med moraliska principer som skiljer sig avsevärt, såsom i frågor som abort, samkönade äktenskap, hatpropaganda och invandringskontroll. Subsidiaritetsprincipen – att beslut i största möjliga utsträckning ska fattas av dem som direkt berörs – ska i teorin följas inom EU, men Rohac konstaterar att den i praktiken nästan helt ignoreras. Han påpekar också att nationalismen har visat sig vara mycket mer motståndskraftig än vad EU:s grundare förväntade sig. Europas nationalstater kommer inte att försvinna ur historien inom den närmaste framtiden, konstaterar han träffande.
EU: ett projekt eller en plattform?
Rohac ställer två synsätt på det mänskliga samhället mot varandra: dels som en komplicerad, svårhanterlig ordning som oundvikligen faller kort i förhållande till moraliska ideal, dels som ett gemensamt projekt som syftar till social förbättring. Han avvisar EU som ett projekt snarare än som en plattform. I samma anda kritiserar Rohac det han kallar liberal moralism, försöket att omforma världen enligt ideal som uppfunnits i universitetsseminarier. Liberal moralism, menar han, är inte bara dömd att misslyckas utan väcker också en motreaktion från högerpopulister. Om EU ska lyckas måste det återgå till en betydligt mer blygsam roll, i huvudsak den som Hayek, Röpke och Einaudi föreställde sig. Rohac hävdar att valet mellan ytterligare centralisering av EU och återföring av befogenheter till enskilda stater är falskt: det som spelar roll är att erkänna mångfald, oenighet och splittring, samt att uppmuntra utvecklingen av institutioner som möjliggör en fredlig samexistens mellan europeiska stater och samhällen. Han beskriver sitt ideal om ett polycentriskt Europa, där medborgarna inte bara skulle kunna tillhöra enskilda stater och EU, utan också olika gemenskaper och sammanslutningar, både inom och över gränserna, samtidigt som enskilda stater också skulle kunna bilda gemenskaper och allianser inom EU.