Subscribe
Inför de första formella mötena ifrågasätter Europeiska unionen effektiviteten och lämpligheten i att samarbeta med fredsstyrelsen. Detta organ föddes som ett initiativ av Donald Trump med det uttalade målet att övervaka vapenvilan i Gazaremsan och i ett senare skede utvidga sin verksamhet till att lösa globala konflikter. Projektet tillkännagavs i september 2025 som ett internationellt instrument för att stödja de olika faserna i förhandlingarna om Gaza och den efterföljande återuppbyggnaden och fick i november ett formellt godkännande genom en FN-resolution, som erkände dess roll som det främsta verktyget för den diplomatiska processen i samband med krisen. Det inrättades officiellt i januari året därpå vid Världsekonomiskt forums toppmöte i Davos, i närvaro av Vita husets president, som avsevärt utvidgade dess mandat och inrättade det som ett internationellt organ som leds av USA och som syftar till att främja fred på global nivå.
SAMMANSÄTTNING OCH MEKANISMER FÖR BESLUTSFATTANDE
Fredsrådet har en utpräglat pyramidal struktur. I toppen finns Trump själv, som enligt stadgarna innehar ordförandeskapet i rådet. Han kan endast ersättas om han frivilligt avgår eller om han blir oförmögen att arbeta, vilket ska intygas genom ett enhälligt beslut av det verkställande rådet, vilket innebär att ledarskapet är starkt konsoliderat. Ordinarie ledamöter utses genom direkt inbjudan från initiativtagaren och har en mandatperiod på högst tre år, med undantag för dem som bidrar med mer än 1 miljard USD, vilka garanteras en permanent plats. Hittills är det bara USA och Förenade Arabemiraten som har formaliserat detta åtagande. Styrelsens verksamhet är organiserad kring ett centralt verkställande utskott som består av politiska och diplomatiska personer med nära koppling till den amerikanske presidenten. Bland dessa finns Jared Kushner, Marco Rubio, Steve Witkoff och Tony Blair, den senare som kvartettens sändebud i Mellanöstern. Den bulgariske diplomaten Nickolay Mladenov, f.d. FN-samordnare för fredsprocessen, har tilldelats en sambandsroll och ska fungera som länk mellan exekutivkommittén och en bredare kommitté för Gaza samt en palestinsk nationell kommitté för administrationen av Gazaremsan. Det sistnämnda organet leds av Ali Shaat, en före detta minister från den palestinska myndigheten baserad i Ramallah, och består av palestinska tjänstemän. Vid sidan av den verkställande kommittén finns en allmän underkommitté med de befogenheter som krävs för att genomföra det fredsbevarande uppdraget, samt ett tredje organ som ansvarar för att anförtro den dagliga administrationen till en grupp palestinska experter. En central del av beslutsarkitekturen är Trumps vetorätt över alla relevanta beslut, inklusive skapande, ändring eller upplösning av underordnade organ. Denna befogenhet accentuerar styrelsens mycket personliga karaktär, vilket väcker frågor om den interna maktbalansen och dess förenlighet med traditionella multilaterala modeller.
INTERNATIONELLA MEDLEMSKAP OCH MULTINATIONELLA STYRKOR
Över tjugo länder har förklarat sin avsikt att bli medlemmar i ECB-rådet, däribland Albanien, Argentina, Armenien, Azerbajdzjan, Bahrain, Bulgarien, Egypten, Förenade Arabemiraten, Indonesien, Israel, Jordanien, Kazakstan, Kosovo, Mongoliet, Marocko, Pakistan, Paraguay, Qatar, Saudiarabien, Turkiet, Ungern, Uzbekistan, Vietnam och Vitryssland. Kina och Ryssland har bekräftat att de fått en inbjudan, men har inte angett sin slutliga ståndpunkt. Bland observatörerna finns Italien, Rumänien, Grekland och Cypern. Operativt tänker sig styrelsen att en multinationell styrka ska sättas in med uppgift att stabilisera de mest kritiska områdena i Gazaremsan, där det pågår dagliga sammandrabbningar. I uppdraget skulle ingå att avväpna Hamas, ett mål som dock fortfarande är kontroversiellt både vad gäller genomförandet och dess politiska och säkerhetsmässiga konsekvenser.
DEN EUROPEISKA UNIONEN MELLAN DELAKTIGHET OCH OENIGHET
I detta sammanhang framstår Europeiska unionens roll som särskilt känslig och komplex. EU-kommissionens beslut att skicka Dubravka Šuica, kommissionär med ansvar för Medelhavsområdet, till rådets första formella möte i Washington väckte starka reaktioner bland flera medlemsländer. Vid ett möte med EU-ambassadörerna den 18 februari uttryckte flera huvudstäder upprördhet över bristen på föregående samråd och den politiska betydelsen av att en företrädare på hög nivå deltar, med tanke på att EU som sådant inte är medlem i rådet. Frankrike, Belgien, Spanien, Irland, Slovenien och Portugal framförde invändningar på både institutionell och politisk nivå, medan Tyskland uttryckte mer försiktiga reservationer. Kritikerna betonade att Šuicas närvaro, som en politisk person, ger betydande legitimitet åt ett organ vars styrning och förenlighet med FN-stadgan har varit föremål för upprepade tvivel från kommissionen själv. Europeiska unionen befinner sig således i en ambivalent position. Å ena sidan har Bryssel uttryckt oro över mandatets omfattning, styrningsstrukturen och styrelsens efterlevnad av de multilaterala principerna i FN-stadgan, som alla 27 medlemsländer har undertecknat. Å andra sidan har EU, som är den största givaren av humanitärt bistånd till de palestinska territorierna med ett totalt bidrag på 1,65 miljarder euro sedan kriget mellan Israel och Hamas inleddes den 7 oktober 2023, inte för avsikt att marginaliseras i beslutsprocessen om Gazas framtid.
INTERNA SPLITTRINGAR OCH DIPLOMATISKA UTSIKTER
Skillnaderna mellan medlemsländerna återspeglar olika strategiska inriktningar i förhållande till det amerikanska initiativet. Ungern och Bulgarien har meddelat att de har för avsikt att permanent ansluta sig till styrelsen, medan andra huvudstäder har uttryckt sin önskan att delta som observatörer. Debatten kommer att fortsätta vid utrikesrådets möte i Bryssel, med deltagande av Mladenov, som av Trump utsetts till hög representant för Gaza och som fått i uppdrag att samordna styrelsen med Palestinakommittén. I detta sammanhang står Europeiska unionen och dess medlemsstater inför ett avgörande strategiskt val: att upprätthålla ett försiktigt kritiskt avstånd, i enlighet med traditionell multilateralism, eller att söka aktivt deltagande för att inifrån påverka utvecklingen av en organisation som syftar till att omdefiniera balansen i den internationella fredsstyrningen.