Irlands lagförslag om ockuperade territorier. Ett farligt moraliskt vågspel?

Irlands förslag till Occupied Territories Bill, en lagstiftning som syftar till att förbjuda handel med israeliska bosättningar i de ockuperade palestinska områdena, har lett till en hetsig debatt både nationellt och internationellt.

Förespråkarna för lagförslaget hävdar att det är ett moraliskt ställningstagande mot Israels agerande på Västbanken och i östra Jerusalem, medan kritikerna, som är många, ser det som en ihålig symbolhandling som riskerar att få allvarliga ekonomiska och diplomatiska återverkningar, särskilt i förhållande till USA.

Än värre är att lagförslagets ensidiga fokus på Israel underblåser uppfattningen om Irland som en nation på väg mot funktionell antisemitism, undergräver landets globala ställning och ignorerar komplexiteten i den israelisk-palestinska konflikten.

Lagförslaget, som först presenterades 2018 av den oberoende senatorn Frances Black som Control of Economic Activity (Occupied Territories) Bill, syftar till att förbjuda handel med israeliska bosättningar som anses olagliga enligt internationell rätt.

I det ursprungliga lagförslaget föreslogs böter på upp till 250.000 euro och fängelsestraff på upp till fem år för överträdelser, en drakonisk åtgärd med alla mått mätt för en nation med minimal handel (uppskattningsvis 500.000 till 1,5 miljoner euro årligen med dessa uppgörelser).

År 2025 föreslog regeringen, som nu leddes av Fianna Fáil och Fine Gael och oberoende, en reviderad version. Vad som uppstod är den israeliska bosättningarna (förbud mot import av varor) Bill 2025, som utesluter tjänster och fokuserar enbart på varor. Detta har fått högljudda kritiker som Sinn Féins Donnchadh Ó Laoghaire att kalla det en ”urvattnad” version av den ursprungliga avsikten.

I en debatt i Dáil den 5 februari 2025 hävdade Ó Laoghaire att ”Irland har möjlighet att leda det internationella samfundet genom att anta lagförslaget om ockuperade territorier och bör göra det omedelbart, utan dröjsmål”.

Denna brådska bortser dock från lagförslagets begränsade ekonomiska inverkan. Som Tánaiste Simon Harris noterade den 27 maj 2025: ”Det är en symbolisk åtgärd”, och erkände att Irlands handel med dessa bosättningar är försumbar jämfört med landets export till Israel på 1,2 miljarder euro 2018 eller dess handelsunderskott på 4 miljarder euro 2024.

Trots detta verkar lagförslagets högljudda förespråkare vara fast beslutna att prioritera moraliska ställningstaganden framför praktiska resultat och bortse från de bredare ekonomiska och diplomatiska konsekvenserna.

Detta gäller särskilt Irlands ekonomiska förbindelser med USA, som är en hörnsten i Irlands välstånd, med amerikanska företag som Apple, Google och Pfizer som alla sysselsätter tusentals arbetstagare inom den irländska ekonomin.

Att säga att lagförslaget om ockuperade områden hotar att anstränga denna relation är något av en underdrift, särskilt under den nuvarande amerikanska administrationen som leds av president Donald Trump, som har intagit en starkt proisraelisk hållning.

Farorna med en sådan ”symbolisk” lagstiftningsgest framhölls i skarpa ordalag i juli 2025 av Jim Risch, ordförande i senatens utrikesutskott, när han på X:s plattform varnade för att ”om denna lagstiftning genomförs kommer USA att bli tvunget att allvarligt ompröva sina djupa och pågående ekonomiska band. Vi kommer alltid att stå upp mot flagrant antisemitism.” Detta upprepades av USA:s tillträdande ambassadör på Irland, Edward Walsh, som betonade att ”president Trump har varit mycket tydlig med att Irland är en allierad och att det inte finns något utrymme för antisemitism i världen”.

USA:s oro är inte abstrakt. Många amerikanska delstater har antagit anti-bojkottlagar som riktar sig mot BDS-rörelsen (Boycott, Divestment and Sanctions), som lagförslaget om ockuperade territorier allmänt anses ligga i linje med.

Taoiseach Micheál Martin erkände denna risk den 4 juli 2025 och sade: ”Vi måste ta hänsyn till den amerikanska lagstiftningen, lagstiftningen om bojkott och avyttring, som redan har antagits av många delstater i USA och som skulle straffa alla företag som, ur ett amerikanskt perspektiv, deltar i bojkotter.” Dessa lagar skulle kunna straffa amerikanska företag som är verksamma i Irland om de följer lagförslaget, vilket skulle kunna leda till minskade investeringar eller rättsliga utmaningar.

Den amerikanska handelskammaren i Irland, som företräder företag med betydande ekonomiskt inflytande, har också uttryckt oro. I diskussioner med näringsminister Peter Burke lyfte kammaren fram risken för Irlands attraktionskraft som ett nav för utländska direktinvesteringar. Med amerikanska tullar på irländska varor som ska återupptas i juli 2025 kunde tidpunkten för denna lagstiftning inte vara sämre, vilket hotar att förvärra spänningarna vid en kritisk tidpunkt.

Utöver de ekonomiska aspekterna underblåser lagförslaget en oroande uppfattning om Irland som en funktionell antisemit, en anklagelse som har fått fäste i proisraeliska kretsar. Israels utrikesminister Gideon Sa’ar anklagade Irland för att ”uppmuntra antisemitism” baserat på dess ”delegitimering och avhumanisering av Israel”.

Den tidigare israeliska ambassadören på Irland, Dana Erlich, kallade lagförslaget för ett ”diskriminerande försök att rikta in sig på Israel”, en åsikt som delades av inflytelserika röster i USA. I en kritik från 2019 kallade den framstående Bostonadvokaten Robert Popeo lagförslaget för ”den mest upprörande och flagranta antisemitism som jag har sett under de senaste åren”.

Även om anhängare som senator Black insisterar på att lagförslaget handlar om att upprätthålla internationell rätt och inte riktar sig specifikt mot Israel, väcker dess fokus på israeliska bosättningar, samtidigt som andra globala ockupationer ignoreras, såsom Kinas i Tibet eller Turkiets på Cypern, ofrånkomligen frågor om selektiv upprördhet.

Som en ledamot i Dáil argumenterade 2019: ”Om våra lagstiftare menar allvar med att använda ekonomisk bojkott för att göra en politisk poäng, borde de bredda debatten till att omfatta alla dessa ockuperade territorier.”

Detta utpekande av Israel, i kombination med Irlands mer omfattande agerande, som att erkänna Palestina som stat och ansluta sig till Sydafrikas ICJ-rättegång mot Israel, har fått kritiker att hävda att landets politik ligger farligt nära antisemitism, oavsett avsikt.

Den tidigare irländske ambassadören i USA, Daniel Mulhall, motsatte sig detta och sade: ”Jag ser det inte som ett uttryck för antisemitism. Dess rötter ligger i en genuin sympati för palestiniernas svåra situation.” Denna sympati, som formats av Irlands egen historia av brittisk kolonialism, riskerar dock att förenkla en komplex konflikt. Den blocköverskridande enigheten i Dáil om Palestina förtiger ofta Israels säkerhetsproblem, inklusive Hamas raketattacker och Irans regionala inflytande.

Genom att framställa Israel enbart som en förtryckare avfärdar Irlands politiska diskurs de existentiella hot som landet står inför, vilket bidrar till ett narrativ som förespråkare för Israel anser vara orättvist ensidigt.

Ur ett ”pro-israeliskt perspektiv” ignorerar lagförslaget om ockuperade områden verkligheten i en nation som är omgiven av fientliga aktörer. Israels bosättningar är visserligen kontroversiella, men ses ofta av israelerna som en buffert mot attacker från grupper som Hamas, som har lovat att förgöra den judiska staten. Lagförslagets förespråkare erkänner sällan 2005 års tillbakadragande från Gaza, där Israel drog tillbaka bosättningar bara för att möta ökad raketbeskjutning, eller Camp David-erbjudandet från 2000, där en tvåstatslösning avvisades av det palestinska ledarskapet. Genom att enbart fokusera på Israels agerande bortser lagförslaget från det bredare sammanhanget i en konflikt där båda sidor har gjort felsteg.

Dessutom förvärras spänningarna av att lagförslaget är i linje med BDS-rörelsen, som många israeler och deras anhängare anser försöker delegitimera Israels existens. I en debatt i Dáil i maj 2025 klagade en deputerad: ”Vi förväntas vara tacksamma nu för att se ett lagförslag om ockuperade territorier sju år efter att det ursprungligen introducerades och hälften av det lagförslag som det var. Det är en skamlig skamfläck.” Även om denna kritik riktades mot regeringens urvattnade version understryker den lagförslagets symboliska avsikt att signalera Irlands moraliska överlägsenhet snarare än att engagera sig i konfliktens nyanser.

Lagförslagets anhängare hävdar att det kan inspirera andra länder och hänvisar till Irlands förbud mot sydafrikanska varor 1987 som ett prejudikat. Men till skillnad från apartheidens Sydafrika är Israel en demokrati med en komplex säkerhetsmiljö.

Jämförelsen bortser också från de ekonomiska konsekvenser som Irland skulle kunna drabbas av idag, med tanke på landets beroende av amerikanska investeringar.

Man kan då med visst fog säga att Irlands lagförslag om ockuperade territorier, även om det är omgärdat av moralisk rättfärdighet, inte bara är missriktat utan också uppenbarligen omedvetet om det hot det utgör mot landets ekonomiska livlina med USA.

Irlands premiärminister Simon Harris har visserligen efterlyst en ”realistisk bedömning” av lagförslagets konsekvenser, men nästan varje ord och handling från hans sida sedan han uttalade dessa ord har bara bidragit till att säkerställa att han håller på att driva in Irland i ett mycket farligt ekonomiskt hörn.