fbpx

Jordbrukets betydelse i EU och Italien

Handel och ekonomi - mars 11, 2024

Spänningen mellan den ekonomiska betydelsen och allmänhetens uppfattning om EU:s jordbrukspolitik har blivit tydlig i den senaste tidens protester från jordbrukare i olika europeiska länder.

Jordbruket är fortfarande en grundpelare i Europeiska unionen (EU), även om dess bidrag till EU:s bruttonationalprodukt (BNP) ligger på mindre än 2 %. Denna sektor, som till synes är marginell när det gäller ekonomiskt bidrag, fortsätter att få en tredjedel av gemenskapens budget i form av jordbruksstöd genom den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP).

Den gemensamma jordbrukspolitiken, som inrättades 1962, syftade ursprungligen till att trygga livsmedelsförsörjningen och kontrollera inflationen genom att upprätthålla rimliga priser. Under årens lopp har den gemensamma jordbrukspolitiken genomgått flera reformer, med ökad tonvikt på miljömässig hållbarhet och stöd till jordbruksinkomster. I dag står den gemensamma jordbrukspolitiken för mer än en tredjedel av EU:s fleråriga budget och finansierar både direktstöd till jordbrukare och åtgärder för landsbygdsutveckling. Jordbrukssektorns storlek och struktur varierar avsevärt mellan EU:s medlemsländer. De flesta jordbruk är små och familjeägda, och 95 % av företagen drivs av familjer. Det finns dock betydande skillnader i jordbruksföretagens storlek och produktivitet mellan de olika medlemsländerna. EU är nettoexportör av jordbruksprodukter, med ett handelsöverskott på 33 miljarder euro 2022. Jordbruksexporten varierar dock avsevärt mellan medlemsländerna, med Storbritannien, USA och Kina bland EU:s viktigaste handelspartner.

EU:s miljöpolitik har väckt debatt bland jordbrukarna, som ibland anser att den är för sträng. Jordbruket fortsätter dock att ha en betydande inverkan på markanvändning och utsläpp av växthusgaser i EU. Ungefär 38 % av Europas territorium används för jordbruk, med betydande variationer mellan medlemsländerna. Utsläppen av växthusgaser från jordbruket har minskat med 4,8 % sedan 2005 men utgör fortfarande en betydande del av EU:s totala utsläpp. Den gemensamma jordbrukspolitiken har infört miljöbegränsningar, till exempel skyldigheten att lämna 4 procent av jordbruksmarken obrukad för att främja biologisk mångfald, vilket har väckt kritik och krav på flexibilitet från jordbrukarna.

Nyligen tillkännagav EU-kommissionen eftergifter till jordbrukarna genom att dra tillbaka ett förslag om att minska användningen av bekämpningsmedel till 2030 och undvika att fastställa exakta utsläppsminskningsmål för jordbruket i kommunikén om klimatmålen för 2040. Sammanfattningsvis är jordbruket fortfarande en viktig sektor för EU, som bidrar till livsmedelssäkerhet, arbetstillfällen och den bredare ekonomin. Jordbrukspolitiken måste dock balansera miljömässig hållbarhet med ekonomisk konkurrenskraft och stöd till jordbruksinkomster, för att kunna hantera framtida utmaningar på ett effektivt och hållbart sätt.

Trots de framgångar och utmaningar som vi hittills har mött står det europeiska jordbruket inför ett antal avgörande frågor som kräver innovativa lösningar och ett långsiktigt strategiskt tillvägagångssätt.

  1. Miljömässig hållbarhet: EU har satt upp det ambitiösa målet att bli den första klimatneutrala kontinenten senast 2050. För att uppnå detta mål måste jordbruket spela en nyckelroll när det gäller att minska utsläppen av växthusgaser och införa mer hållbara jordbruksmetoder. Genom finansierings- och incitamentsprogram kan jordbrukare stimuleras att använda mer miljövänliga jordbruksmetoder.
  2. Teknik och innovation: Antagandet av innovativ teknik, såsom precisionsjordbruk, bioteknik och artificiell intelligens, kan öka produktionseffektiviteten, minska användningen av naturresurser och förbättra den övergripande hållbarheten inom jordbrukssektorn. EU bör investera i forskning och utveckling för att främja teknisk innovation inom jordbrukssektorn.
  3. Digitalisering: Digitaliseringen av jordbruket, genom användning av sensorer, drönare och fjärrövervakningssystem, kan göra det möjligt för jordbrukare att fatta mer välgrundade beslut och optimera förvaltningen av jordbruksresurser. Det finns dock ett behov av att säkerställa att tillgången till digital teknik är rättvis och inkluderande för alla jordbrukare, oavsett deras storlek eller ekonomiska resurser.
  4. Motståndskraft mot klimatförändringar: Det europeiska jordbruket är sårbart för effekterna av klimatförändringarna, inklusive extrema väderhändelser, torka och temperaturhöjningar. Jordbrukarna måste införa klimattåliga jordbruksmetoder och diversifiera sina grödor för att minska risken för säsongsbundna misslyckanden.
  5. Livsmedelssäkerhet: Att garantera livsmedelssäkerhet är fortfarande en viktig prioritering för EU. Det europeiska jordbruket måste kunna producera tillräckligt med livsmedel för att möta den ökande efterfrågan från en ständigt växande befolkning, samtidigt som livsmedelsprodukternas kvalitet och säkerhet garanteras.
  6. Globala marknader: EU måste fortsätta att aktivt engagera sig på de globala marknaderna, både som exportör och importör av jordbruksprodukter. Att främja rättvis handel och handelsförbindelser som bygger på ömsesidighetsprincipen kan bidra till att säkerställa det europeiska jordbrukets konkurrenskraft och hållbarhet på de internationella marknaderna.

Italien är till exempel känt för att ha en jordbrukssektor i ständig utveckling och under de senaste årtiondena har det italienska jordbruket genomgått en omvandlingsfas, från en traditionell bild till en huvudperson i ett förnyat ekonomiskt, socialt och miljömässigt intresse. I denna artikel kommer vi att utforska utmaningarna och möjligheterna för den italienska jordbrukssektorn, analysera dess egenskaper, dess framgångar och dess framtidsutsikter. Det italienska jordbruket har en lång historia av tradition och innovation. Med en mängd olika mikroklimat och bördiga jordar som sträcker sig från de toskanska kullarna till Po-slätten, från vingårdarna på Sicilien till fruktträdgårdarna i Kampanien, erbjuder Italien en idealisk miljö för en diversifierad jordbruksproduktion. Den italienska jordbrukssektorn står dock inför ett antal utmaningar, däribland global konkurrenskraft, miljömässig hållbarhet, digitalisering och att locka unga talanger.

Italien konkurrerar med andra europeiska och internationella länder på den globala marknaden. Medan varumärket ”Made in Italy” fortsätter att vara en symbol för kvalitet och hantverk inom livsmedelssektorn, är det å andra sidan nödvändigt att möta konkurrensen från utländska producenter som erbjuder produkter till mer konkurrenskraftiga priser. För att förbli konkurrenskraftigt måste det italienska jordbruket fokusera på innovation, produktdiversifiering och utnyttjande av skyddade ursprungsbeteckningar (SUB) och skyddade geografiska beteckningar (SGB).

Miljömässig hållbarhet har blivit en nödvändighet för det italienska jordbruket, med tanke på klimatförändringens betydelse och konsumenternas växande efterfrågan på hälsosamma och hållbara livsmedelsprodukter. Italienska jordbrukare tillämpar hållbara jordbruksmetoder, såsom ekologiskt jordbruk, ansvarsfull användning av vatten och naturresurser samt minskad miljöpåverkan från bekämpningsmedel och gödselmedel. Dessutom investerar Italien i forskning och utveckling av innovativ teknik för att förbättra jordbrukssektorns effektivitet och hållbarhet.

Digitaliseringen förändrar den italienska jordbrukssektorn och erbjuder nya möjligheter att öka produktiviteten, optimera resurserna och förbättra produkternas spårbarhet. Italienska jordbrukare använder digital teknik, som sakernas internet (IoT), artificiell intelligens (AI) och robotteknik, för att övervaka grödor, automatisera processer och hantera resurser mer effektivt. Dessutom underlättar digitaliseringen kopplingen mellan producenter och konsumenter, vilket möjliggör större transparens och förtroende för livsmedelssystemet.

För att säkra framtiden för det italienska jordbruket är det viktigt att locka och stödja unga talanger inom sektorn. Många italienska landsbygdsområden står inför problemet med avfolkning och åldrande jordbruksbefolkning, med åtföljande risk för förlust av kunskaper och färdigheter. För att vända denna trend är det nödvändigt att skapa möjligheter för unga jordbrukare genom att ge dem tillgång till finansiering, yrkesutbildning och tekniskt stöd. Dessutom är det viktigt att främja en entreprenöriell och innovativ kultur som värdesätter jordbruket som en utmanande och givande karriär.

Trots utmaningarna är framtiden för det italienska jordbruket ljus och full av möjligheter. Med sin rika kunskap, sin berömda kulinariska kultur och sin passion för kvalitet har Italien vad som krävs för att bli en global ledare inom högkvalitativt, hållbart jordbruk. Genom innovation, samarbete och engagemang för hållbarhet kan det italienska jordbruket fortsätta att blomstra och inspirera världen. Det italienska jordbruket representerar ett värdefullt arv och en grundläggande resurs för landet. Med en framsynt vision och ett kollektivt engagemang kan Italien omvandla nuvarande utmaningar till möjligheter för tillväxt och utveckling, och säkerställa en hållbar och välmående framtid för kommande generationer.Jordbruket är fortfarande en viktig sektor för EU, med utmaningar och möjligheter som kräver en framsynt vision och ett strategiskt tillvägagångssätt. Genom innovation, hållbarhet och internationellt samarbete kan EU fortsätta att utveckla ett modernt, motståndskraftigt och framtidsinriktat jordbruk som kan garantera livsmedelsförsörjningen, skydda miljön och stödja landsbygdsekonomin. Att ta itu med nuvarande och framtida utmaningar kommer att kräva ett gemensamt åtagande från regeringar, jordbrukare, industrin och samhället som helhet. Endast genom en helhetssyn och ett effektivt samarbete kommer det att vara möjligt att bygga en hållbar framtid för det europeiska jordbruket och för kommande generationer.

Alessandro Fiorentino