Lagen om skydd för mediefriheten i Europa har trätt i kraft

Medierna är en av de grundläggande institutionerna i demokratiska samhällen. Vi vet alla att mediernas roll är att informera medborgarna, att säkerställa respekten för rättsstatens värderingar och att bidra till bildandet av en fri och ansvarsfull allmän opinion. I detta sammanhang blir skyddet av redaktionellt oberoende, pluralism och obegränsad tillgång till information ett viktigt villkor för att demokratin ska fungera väl. Europeiska unionen är medveten om de utmaningar som den digitala tidsåldern och koncentrationen av mediemakt i händerna på globala aktörer innebär och har därför beslutat att anta en gemensam rättslig ram genom att genomföra den europeiska rättsakten om mediefrihet (EMFA). Denna förordning, som trädde i kraft den 8 augusti, markerar en vändpunkt i regleringen av mediemiljön på europeisk nivå. I förordningen anges uttryckligen att information är en allmän nyttighet och att tillgång till en fri, pluralistisk och oberoende press inte bara är en individuell rättighet utan också ett viktigt villkor för att upprätthålla den demokratiska balansen i hela EU.

Den tekniska utvecklingen under de senaste två decennierna har radikalt förändrat det sätt på vilket information produceras, distribueras och konsumeras av medborgarna. Den redaktionella digitaliseringen har möjliggjort innehållsdiversifiering och gränsöverskridande tillgång till information, samtidigt som globaliseringen har främjat framväxten av ett stort antal plattformar för informationsdistribution med extraordinär makt och oöverträffat inflytande. Sociala nätverk, streamingtjänster och stora digitala plattformar har blivit oumbärliga aktörer i informationsförmedlingsprocessen och placerar sig mellan innehållsproducenter och allmänheten.

Vi kan utan tvekan säga att denna digitaliseringsutveckling har haft både positiva och negativa effekter. Å ena sidan drar medborgarna nytta av ett bredare utbud av direkt tillgängliga informationskällor, vilket i teorin borde främja pluralism och demokratisera tillgången till kunskap. Å andra sidan har de globala plattformarnas växande makt skapat nya sårbarheter: algoritmer för att distribuera informationsinlägg kan filtrera och prioritera information på ett ogenomskinligt sätt, skapa ”informationsbubblor” och uppmuntra spridningen av felaktig information. Dessutom har en stor del av de annonsintäkter som tidigare var den huvudsakliga finansieringskällan för traditionella medier flyttats till dessa plattformar, vilket äventyrar den ekonomiska hållbarheten för många medieinstitutioner.

Under dessa omständigheter ansåg Europeiska kommissionen att det krävdes gemensamma åtgärder på EU-nivå, trots att pressreglering traditionellt är en nationell behörighet. Den rättsliga grunden för den europeiska förordningen om mediefrihet är artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, som gör det möjligt att anta åtgärder för att harmonisera de regler som är tillämpliga på den inre marknaden.

Förordningens tillämpningsområde och antagandeprocess

Den europeiska förordningen om mediefrihet gäller för alla leverantörer av medietjänster, oavsett deras rättsliga karaktär eller organisationsform, från tv-stationer, radiostationer, tryckta publikationer, digitala plattformar, audiovisuella tjänster på begäran eller podcasts. Dessutom utvidgas förordningens tillämpningsområde till att omfatta plattformar för videodelning online och stora digitala plattformar, även om de inte har direkt redaktionellt ansvar. Argumentet är att dessa plattformar, genom det sätt på vilket de organiserar och distribuerar videoinnehåll, utövar ett avgörande inflytande på synligheten för vissa nyheter och viss information och på den allmänna opinionsbildningen.

Förordningen presenterades officiellt av Europeiska kommissionen för tre år sedan (den 16 september 2022), efter en omfattande offentlig samrådsprocess som involverade medieorganisationer, journalister, offentliga institutioner och icke-statliga organisationer på EU-nivå. Efter mer än ett och ett halvt år av förhandlingar mellan EU-institutionerna och medlemsländerna antogs lagstiftningen i sin slutliga form den 26 mars 2024. Dess ikraftträdande markerar inte bara ett tekniskt steg i harmoniseringen av lagstiftningen, utan också en politisk bekräftelse av EU:s åtagande för pressfrihet.

Huvudsyftena med EMFA

Det centrala syftet med förordningen är att skapa en integrerad mediemarknad som bygger på respekt för yttrandefrihet, redaktionellt oberoende och pluralism. De särskilda målen för EMFA är att förhindra en alltför stor koncentration av medieägandet, begränsa risken för politisk eller ekonomisk inblandning i det redaktionella innehållet, bekämpa desinformation och informationsmanipulation, skydda journalister och deras informationskällor samt säkerställa rättvisa verksamhetsvillkor på den europeiska mediemarknaden.

De viktigaste bestämmelserna i EMFA

En av de viktigaste bestämmelserna i EMFA är insyn i ägarförhållandena. Från och med denna månad måste alla medier offentliggöra vilka som är deras ägare och vilka individer eller enheter som har betydande kontroll över redaktionella beslut. Medierna måste också offentliggöra information om sina finansieringskällor, med fokus på eventuella medel som kommer från statsbudgeten eller offentlig annonsering. För detta ändamål är varje medlemsstat ansvarig för att skapa en nationell databas som är tillgänglig för allmänheten. Denna bestämmelse syftar till att undanröja misstankar om att intressegrupper (ekonomiska eller politiska) har ett dolt inflytande på pressen och att stärka medborgarnas förtroende för medierna. Det praktiska genomförandet kan dock vara komplicerat när det gäller transnationella ägarstrukturer eller investeringsfonder, där identifieringen av de faktiska förmånstagarna inte alltid är helt transparent.

Förordningen ger skydd för det redaktionella oberoendet. Genom antagandet av EMFA fastställs strikta garantier för att redaktionella beslut inte ska påverkas utifrån. Således föreskrivs kontrollmekanismer som interna och externa revisioner och sanktioner (extremt höga i ekonomiska termer) fastställs för fall av innehållsmanipulation. Vi kan betrakta effekten av denna bestämmelse som betydande, eftersom den stärker journalisternas självständighet och säkerställer ett klimat som främjar deras yttrandefrihet. Hur effektivt det redaktionella oberoendet blir beror dock på medlemsstaternas politiska vilja och de nationella tillsynsmyndigheternas verkliga oberoende.

Den tredje bestämmelsen i EMFA är standardiseringen av publikmätning. Förordningen harmoniserar praxis för publikmätning i traditionella och digitala medier, och systemen för publikmätning måste vara transparenta, objektiva och verifierbara. Denna åtgärd syftar till att skapa en mer rättvis marknad, eftersom reklamintäkterna till stor del baseras på publikdata. Utmaningen ligger dock i att anpassa standarderna till den digitala miljön, där algoritmer och mätmetoder skiljer sig från de traditionella.

När det gäller statlig reklam är regeringar och offentliga myndigheter skyldiga att fördela reklamen på ett öppet sätt och enligt objektiva kriterier, för att på så sätt undvika att detta verktyg omvandlas till en mekanism för att kontrollera medierna. Det är välkänt att beroende på de styrande politikernas intressen fördelas reklampengar subjektivt till medieenheter som stöder regeringens politik, medan medier som kritiserar regeringen i de flesta fall inte får några pengar.

Det är just därför som denna bestämmelse syftar till att minska risken för att kritiska medier marginaliseras genom avsaknaden av reklamkontrakt, medan de som är lydiga mot regeringsmakten belönas. Att övervaka och sanktionera eventuella missbruk är dock fortfarande en stor utmaning för EU:s institutioner.

När man diskuterar mediefrihet och trovärdiga informationskällor är skyddet av journalistiska källor kanske en av de viktigaste bestämmelserna i EMFA som hjälper undersökande journalister. Förordningen, som trädde i kraft den 8 augusti 2025, fastställer minimistandarder för skyddet av journalisters källor och deras konfidentiella kommunikation. Alla försök till avlyssning (av underrättelsetjänster eller andra statliga enheter) eller utlämnande måste godkännas av en oberoende domstol och motiveras av ett viktigt allmänintresse. Denna bestämmelse stöder i första hand undersökande journalistik och gör det möjligt för journalister att arbeta utan rädsla för att deras källor ska avslöjas för allmänheten. Det är dock fortfarande ett känsligt område i förhållande till nationella säkerhetsintressen, där stater kan åberopa exceptionella skäl för att motivera övervakning av journalister.

När det gäller användarnas (de slutliga förmånstagarna) rätt att anpassa medieutbudet kan medborgarna ändra inställningarna för de enheter och plattformar genom vilka de får tillgång till information så att innehållet skräddarsys efter deras preferenser. I och med antagandet av EMFA är teknikleverantörer skyldiga att säkerställa tillgänglighet och transparens för dessa alternativ. Denna innovation ger användarna större kontroll genom att minska deras beroende av algoritmer som införs av plattformar. Hur effektiv den är beror dock på allmänhetens mediekompetens och på hur tillverkarna utformar dessa inställningar.

Den europeiska kommitté för medietjänster som nu inrättas är ett oberoende rådgivande organ på EU-nivå som består av nationella tillsynsmyndigheter. Denna kommitté ansvarar för att samordna tillämpningen av förordningen och övervaka efterlevnaden i alla EU:s medlemsstater. Den europeiska kommittén för medietjänster främjar utbyte av bästa praxis och säkerställer att lagstiftningen är konsekvent. Tyvärr kan avsaknaden av direkta befogenheter att vidta sanktioner mot dem som bryter mot förordningen begränsa kommitténs effektivitet.

Förordningen gör det möjligt för medlemsstaterna att införa ytterligare bestämmelser, förutsatt att de är förenliga med EMFA och EU-lagstiftningen. Denna flexibilitet möjliggör en anpassning till nationella särdrag och det civila samhällets behov. Samtidigt kan det leda till en viss grad av fragmentering av lagstiftningen, vilket kan påverka den inre marknadens enhetliga funktion.

Den europeiska lagen om mediefrihet kompletterar andra europeiska lagstiftningsinstrument som redan är i kraft och som reglerar mediesektorn: Direktivet om audiovisuella medietjänster (AVMSD, 2018), som garanterar tillsynsmyndigheternas oberoende och fastställer standarder för opartiskhet och transparens i medieinnehåll. Upphovsrättsdirektivet (2019), som inför närstående rättigheter för att skydda pressen från online-aggregatorer. EU:s konkurrensregler syftar till att förhindra monopol, men reglerar inte direkt hur sammanslagningar påverkar pluralismen. Lagen om digitala tjänster (DSA, 2023) kräver att plattformar tar bort olagligt innehåll och antar uppförandekoder mot desinformation. EU:s Anti-SLAPP-direktiv (2024) skyddar journalister och människorättsförsvarare mot otillbörliga stämningar som syftar till att tysta kritiska röster.

Antagandet av den europeiska mediefrihetsakten (EMFA) utgör ett avgörande steg mot att stärka demokratin på EU-nivå. I en tid då pressen utsätts för ekonomiska, politiska och tekniska påtryckningar utan motstycke bekräftar detta regelverk att yttrandefrihet och mediepluralism är grundläggande värden som måste skyddas genom tydliga och konsekventa rättsliga mekanismer.

Hur effektiv den europeiska förordningen om mediefrihet blir beror dock till stor del på hur den tillämpas i praktiken i varje medlemsstat. I länder där offentliga eller privata medier är sårbara för politiska eller ekonomiska influenser kommer införlivandet och tillämpningen av dessa regler att bli en verklig utmaning för alla, från politiker till vanliga medborgare. Förhållandet till stora digitala plattformar kommer också att fortsätta att vara en källa till spänningar, eftersom de har mycket större finansiell och teknisk makt än traditionella medieinstitutioner. På lång sikt kommer EMFA:s framgång inte bara att mätas i förekomsten av gemensamma regler, utan också i deras förmåga att garantera EU-medborgarna tillgång till korrekt, mångsidig och oberoende information. Om målen uppnås kan förordningen bli en internationell modell för att skydda pressfriheten i en globaliserad och digitaliserad miljö.