Vem styr den digitala friheten? Europeiska konservativa utmanar Bryssel från Stockholm

Okategoriserad - 18 november 2026

Förr kunde man tysta en tidning genom att beslagta dess tryckpressar. I dag kan en algoritm få en åsikt att försvinna utan att någon vet vem som fattat beslutet. Den teknik som har utökat yttrandefriheten skapar också nya möjligheter att inskränka den. Och frågan som Europa står inför är om dess svar kommer att skydda medborgarna eller ge ännu mer makt till tillsynsmyndigheter och digitala jättar.

Det dilemmat präglade den inledande paneldiskussionen vid Nordic Sidebar Forum om yttrandefrihet, som hölls i Stockholm den 13 november och anordnades av ECR-partiet. Diskussionen, som modererades av Henrik Sundström, vice borgmästare i Uddevalla, samlade den kroatiske parlamentsledamoten och partiledaren för Most, Nikola Grmoja, Islands före detta justitieminister Sigríður Andersen, Unpluggeds vd Joe Weil samt Peter Caddle från det irländska Edmund Burke Institute.

Ämnet var till synes tekniskt: lagen om digitala tjänster (DSA), digital identitet, integritet på nätet och europeisk lagstiftning. Men den underliggande frågan var politisk. Vem ska fastställa gränserna för medborgarnas frihet: folkvalda representanter och oberoende domstolar, eller förvaltningsorgan och privata plattformar?

Grmoja inledde med att hänvisa till Alexis de Tocquevilles varning om en form av kontroll som inte utövas genom öppen tyranni utan genom en ansamling av små regler. ”Vem bestämmer vad du får säga, läsa, betala med och hålla privat?”, frågade han. ”Du själv eller ett system som du inte kan se och inte kan rösta bort?”

Hans argument var inte att internet borde vara laglöst. Snarare att beslut som påverkar grundläggande friheter måste kunna redovisas inför medborgarna. Enligt den kroatiske politikern bör privata meddelanden förbli privata, kontanter bör fortsätta att finnas tillgängliga och gränserna för lagligt yttrande bör inte bero på otydliga överenskommelser mellan Bryssel och teknikföretag.

När skyddet av medborgarna övergår till yttrandefrihetsbegränsningar

Lagen om digitala tjänster syftar till att öka ansvarsskyldigheten hos onlineplattformar och bekämpa olagligt innehåll. Dessa mål är berättigade. Men expertgruppens främsta oro var att regleringspressen skulle kunna uppmuntra plattformarna att ta bort lagligt material hellre än att riskera påföljder.

Caddle betonade de ekonomiska konsekvenserna. Enligt DSA kan allvarliga överträdelser leda till böter på upp till 6 % av ett företags globala årsomsättning. För ett stort teknikföretag innebär detta en enorm potentiell kostnad. Även när lagstiftningen inte uttryckligen kräver att en viss åsikt tas bort, menade han, kan incitamentet vara att hellre ta det säkra före det osäkra.

Grmoja gick ännu längre. Han konstaterade att den största delen av den kroatiska politiska debatten numera utspelar sig på ett fåtal amerikanska plattformar. När reglerna där ändras kan en medborgare i Zagreb eller Dubrovnik upptäcka att ett inlägg har försvunnit eller att dess räckvidd har minskat, utan någon meningsfull förklaring om vem som bär ansvaret.

”Om ett inlägg är olagligt bör en domare fastställa det”, hävdade han. ”Om det är lagligt bör ingen dölja det.”

Denna distinktion är viktig. De europeiska demokratierna har redan lagar, konstitutionella garantier och rättsliga förfaranden. Utmaningen består i att tillämpa dessa skyddsmekanismer i den digitala världen utan att skapa ett parallellt system där yttrandefriheten i praktiken styrs av företagens riskhantering.

Men det finns ytterligare en risk som Europa inte kan bortse från: överdriven reglering kan undergräva dess förmåga att utveckla den teknik som man strävar efter att kontrollera.

En kontinent som reglerar men har svårt att förnya sig

Caddle framförde den skarpaste varningen när det gäller Europas konkurrenskraft. På frågan om vad en begåvad europeisk entreprenör bör göra för att förändra den digitala sektorn var hans svar rakt på sak: ”Stick. Stick därifrån så fort du kan.”

Hans kritik handlade främst om de svårigheter som är förknippade med att starta och utveckla teknikföretag. Kostnader för regelefterlevnad, byråkrati och fragmenterade hinder kan göra Europa mindre attraktivt än konkurrerande marknader. Etablerade företag har kanske möjlighet att anlita jurister och specialister för att navigera bland reglerna, men det har start-up-företag ofta inte.

Detta skapar en paradox. Bryssel strävar efter större europeiskt tekniskt oberoende, men regelverket kan samtidigt göra det svårare för europeiska företag att konkurrera med amerikanska och asiatiska konkurrenter. I en tid då artificiell intelligens förändrar industrin, försvarssektorn och den offentliga sektorn har Europa inte råd att enbart vara den marknad som fastställer regler för teknik som utvecklats på andra håll.

Andersen betraktade frågan ur ett isländskt perspektiv, eftersom Island ligger utanför EU men ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och därför tillämpar en betydande del av den europeiska lagstiftningen. Hon betonade hur svårt det kan vara för beslutsfattare att förstå tekniker som utvecklas snabbare än de lagstiftande institutionerna.

Hennes oro gällde inte enbart regleringarnas omfattning. Det handlade om den gradvisa urholkningen av friheterna genom åtgärder som var för sig framställdes som obetydliga eller nödvändiga. Hon menade att konstitutioner, parlamentarisk kontroll och domstolarna måste förbli grundvalarna för varje ingrepp i medborgarnas rättigheter.

Det fanns dock inga antydningar om att tekniken i sig skulle vara fienden. Caddle erkände de praktiska fördelarna med datadrivna tjänster, däribland navigationsverktyg och den artificiella intelligensens potential. Målet bör vara att förhindra missbruk utan att hämma innovation.

Integritet är också en säkerhetsfråga

Joe Weil, vd för Unplugged och tidigare chef på Apple, lyfte fram en aspekt som ofta saknas i politiska debatter om integritet: smartphones är inte bara kommunikationsenheter, utan genererar ständigt information om våra rörelser, vanor och relationer.

Han hävdade att sekretessinställningar och begränsningar av reklamidentifierare endast löser en del av problemet. Digitala affärsmodeller skapar fortfarande starka incitament att samla in data, och informationen kan användas för ändamål som går långt utöver personanpassad reklam.

Weil lyfte fram krigen i Ukraina och Mellanöstern för att illustrera vad som står på spel. Enligt hans redogörelse kan kommersiellt insamlade smarttelefondata omvandlas till underrättelseinformation och potentiellt användas för att identifiera militära mål. Artificiell intelligens gör den processen snabbare och billigare.

Hans föreslagna lösning var inte ytterligare ett byråkratiskt lager, utan innovation: produkter och decentraliserade system som från början är utformade för att skydda integriteten. I det avseendet blir digital frihet också en fråga om Europas strategiska autonomi. En kontinent som inte kan skydda sin information kan inte på ett trovärdigt sätt hävda att den har kontroll över sin egen tekniska framtid.

Rätten att välja måste bestå även i den digitala världen

En av de mest konkreta diskussionerna handlade om kontanter och digital identitet. Grmoja redogjorde för sitt partis försök att säkerställa ett konstitutionellt skydd för kontantbetalningar i Kroatien, bland annat genom ett initiativ till folkomröstning.

”Kontanter är det sista sättet att betala utan att behöva be om tillstånd”, sa han. För honom handlar det inte om nostalgi för sedlar. Kontanter gör det möjligt för människor att genomföra vanliga transaktioner utan att behöva förlita sig på en app, en nätverksanslutning eller en permanent digital registrering. Det skyddar också dem som inte kan, eller inte vill, använda ny teknik.

Förespråkarna för den digitala euron hävdar att den skulle komplettera kontanterna snarare än att ersätta dem. Grmojas svar var enkelt: om det åtagandet är uppriktigt bör det garanteras i lag. Liknande farhågor gäller den digitala identiteten: ett system som beskrivs som frivilligt får inte i praktiken bli oundgängligt för att utöva grundläggande rättigheter.

Panelen i Stockholm lade inte fram något enskilt tekniskt program. Talare hade olika åsikter om hur data bör hanteras och hur långt regleringen bör sträcka sig. De var dock eniga om en viktig princip: medborgarna får inte förlora kontrollen över sina friheter i bekvämlighetens, säkerhetens eller den administrativa effektivitets namn.

Detta förslag innebär en utmaning för Europas konservativa, men också för unionen som helhet. Europa behöver innovativa företag, starka institutioner och förmågan att försvara sin digitala infrastruktur. Det behöver också tydliga gränser för både regeringarnas och plattformarnas makt.

Suveränitet kan inte bara innebära att man överlåter fler beslut till Bryssel. Det måste innebära att européerna ges möjlighet att vara innovativa, konkurrera och göra meningsfulla val. En kontinent som enbart reglerar andras uppfinningar kommer att förbli beroende av dem. En kontinent som offrar friheten i strävan efter kontroll kommer att ha glömt bort vad dess suveränitet egentligen ska försvara.