Irlands försök att komma ikapp EU:s upphovsrättslagstiftning

EU:s ramverk för upphovsrätt är en labyrintisk konstruktion som försöker upprätthålla en balans mellan att främja kreativitet och säkerställa efterlevnad av lagar och regler i medlemsländerna.

Det är ett system som är utformat för att skydda frukterna av konstnärligt arbete samtidigt som man navigerar genom komplexiteten i en digital tidsålder där musik, film och litteratur konsumeras med ett klick på en knapp.

Den nyligen genomförda debatten i den irländska Dáil om lagförslaget om ändring av upphovsrätt och närstående rättigheter (Copyright and Related Rights (Amendment) Bill 2025) är ett lämpligt perspektiv för att granska EU:s bredare upphovsrättslandskap, där Irlands lagändringar återspeglar både utmaningarna och ambitionerna med att harmonisera immaterialrätten.

Det irländska lagförslagets särdrag kan också med fördel undersökas genom jämförelser med upphovsrättssystemen i Tyskland och Frankrike, som båda tillämpar olika strategier för att hantera spänningarna och svårigheterna med att skydda kreativa rättigheter i ett modernt tekniskt sammanhang.

Lagförslaget i sig, som debatterades i Dáil i juni 2025, är Irlands försök att åtgärda en försening i det fullständiga införlivandet av EU:s upphovsrättsdirektiv från 2006 (2006/115/EG).

Som statssekreterare Alan Dillon redogjorde för i sitt inledningsanförande tar lagförslaget upp ett avgörande från Europeiska unionens domstol (EU-domstolen) från 2020, där det konstaterades att Irland inte följer direktivet, särskilt när det gäller hanteringen av royaltybetalningar mellan musikproducenter och utövande konstnärer.

Dillon lyfte också fram de ekonomiska argumenten för lagförslaget och konstaterade att ”ett robust och välfungerande rättsligt ramverk som stöder upphovsrätt och immateriella rättigheter i vidare bemärkelse är, som redan nämnts, avgörande för det ekonomiska välbefinnandet i den kreativa sektorn, som sysselsätter cirka 80.000 personer”.

EU-domstolens dom, som härrör från ett mål som väckts av Recorded Artists, Actors and Performers (RAAP) och Phonographic Performance Ireland (PPI), belyste Irlands misslyckande med att säkerställa skälig ersättning, en hörnsten i direktivet, och att anpassa sig till internationella fördrag som WIPO Performances and Phonograms Treaty (WPPT) och Romkonventionen.

Lagförslaget innehåller flera viktiga reformer. Den fastställer en standardroyaltyfördelning på 50-50 mellan utövande konstnärer och producenter, en standard som redan antagits av två tredjedelar av EU:s medlemsstater.

Den utvidgar också skyddet till att omfatta medborgare i länder utanför EES som är parter i internationella upphovsrättsavtal och flyttar tvistlösning från Controller of the Intellectual Property Office till Circuit Court.

Den sistnämnda förändringen utlöste en hetsig debatt, där ledamöter från det största oppositionspartiet avfärdade förändringen som ett steg mot kostsamma, legalistiska processer som skulle kunna avskräcka enskilda konstnärer från att söka rättvisa. Ett argument som framfördes av oppositionen var att regeringens beslut att ”skohorna” tvister till domstolarna strider mot dess bredare policy att uppmuntra alternativ tvistlösning, vilket kan leda till att ett redan ansträngt rättssystem blir överbelastat.

Vissa oppositionsledamöter pekade också på bristen på samråd med berörda parter och på att licensorganens roll som företrädare för artister tas bort. Det fanns varningar om att denna övergång till individuella tvister skulle kunna missgynna utövande konstnärer på ett oproportionerligt sätt, eftersom de ofta saknar de ekonomiska resurserna för att utmana rika skivbolag i domstol.

Dessa farhågor understryker en bredare spänning i upphovsrättslagstiftningen: behovet av att skydda artister utan att skapa hinder för att få tillgång till deras rättigheter.

Lagförslagets anhängare på regeringsbänkarna avfärdade dessa farhågor genom att framhålla sin övertygelse om att Circuit Courts medverkan stärker den rättsliga tillsynen och ligger i linje med EU:s strävan efter robusta rättsliga ramverk.

Tyskland, erbjuder en kontrasterande modell för upphovsrättsligt skydd. Dess upphovsrättslag, som regleras av Urheberrechtsgesetz (upphovsrättslagen), är rotad i droit d’auteur-traditionen, som sätter skaparen i centrum för skyddet av immateriella rättigheter.

Det finns ett starkt argument för att Tyskland, till skillnad från Irlands reaktiva lagändringar, har valt att proaktivt anpassa sitt upphovsrättsliga ramverk för att hantera digitala utmaningar, särskilt genom sitt genomförande av EU:s upphovsrättsdirektiv från 2019 (2019/790).

Direktivet innehöll kontroversiella bestämmelser som artikel 17 (som kräver att plattformar filtrerar upphovsrättsskyddat innehåll) och införlivades i tysk lagstiftning 2021 genom Urheberrechts-Diensteanbieter-Gesetz (lagen om tillhandahållare av upphovsrättstjänster).

Tysklands inställning till skälig ersättning är särskilt lärorik. Landet har ett väletablerat system med upphovsrättsorganisationer, såsom GEMA för musik och VG Wort för litteratur, som förhandlar om royalties för upphovsmännens räkning. Dessa bolag säkerställer att utövande konstnärer och upphovsmän får en rättvis andel av intäkterna från digitala plattformar, en modell som Irlands lagförslag delvis efterliknar med sin 50-50 standarddelning. Tysklands system är dock mer robust, med kollektivavtal som ger artisterna möjlighet att förhandla om villkoren med mäktiga enheter som streamingtjänster. Uppgifter från GEMA visar att man 2024 fördelade 1,2 miljarder euro till rättighetsinnehavare, vilket är ett bevis på att kollektiva åtgärder är effektiva för att säkerställa en rättvis ersättning.

Detta står i kontrast till Irland, där en TD från oppositionen lyfte fram det alarmerande fallet med Meta som använder verk av irländska Booker Prize-vinnare utan samtycke, vilket understryker behovet av ett regelverk som håller jämna steg med den tekniska utvecklingen.

Frankrike erbjuder också en modell som prioriterar utövande konstnärers rättigheter genom sitt droit d’auteur-system. Den franska Code de la Propriété Intellectuelle ger ett omfattande ramverk för upphovsrätt, med betoning på den oavvisliga rätten till skälig ersättning.

År 2016 införde Frankrike lagar som tvingar streamingplattformar och digitala distributörer att dela intäkterna rättvist med artisterna, vilket har stärkt hållbarheten i landets musikindustri. Enligt en rapport för 2023 från den franska upphovsrättsorganisationen SACEM fick utövande konstnärer 450 miljoner euro i royalties från digitala plattformar, en ökning med 15% från 2020, vilket återspeglar framgången med dessa åtgärder.

EU:s ramverk för upphovsrätt är därför kanske oundvikligen ett lapptäcke av direktiv som syftar till att harmonisera lagarna mellan medlemsländerna.

Upphovsrättsdirektivet från 2006, som ligger till grund för Irlands senaste lagstiftningsöversyn, syftade till att säkerställa skälig ersättning till utövande konstnärer och producenter, särskilt i samband med uthyrnings- och utlåningsrättigheter. Upphovsrättsdirektivet från 2019 byggde vidare på detta genom att ta itu med digitala utmaningar, kräva att plattformar som YouTube ska skaffa licenser för upphovsrättsskyddat innehåll och se till att upphovsmännen får en rättvis andel av intäkterna. Men som Irlands erfarenhet visar är införlivandet av dessa direktiv ojämnt, med medlemsstater som Tyskland och Frankrike som sätter en högre standard än mindre nationer som kämpar för att hålla jämna steg.

Ökningen av AI och digitala plattformar gör det hela ännu mer komplext.

Som konstaterades under debatten i parlamentet utgör den otillåtna användningen av kreativa verk för att träna AI-modeller ett existentiellt hot mot konstnärer.

EU:s AI Act, som förväntas vara fullt genomförd 2026, syftar till att åtgärda detta genom att kräva transparens i data om AI-utbildning, men det kommer med största sannolikhet att förbli en utmaning att se till att den efterlevs.

Irlands lagförslag om upphovsrätt och närstående rättigheter (ändring) 2025 är ett steg mot att anpassa Irland till EU:s och internationella standarder för upphovsrätt, men det visar också på svårigheterna med att balansera rättslig efterlevnad med praktisk tillgänglighet.

Tyskland och Frankrike erbjuder framgångsmodeller med robusta upphovsrättsorganisationer och alternativa tvistlösningsmekanismer som ger konstnärer inflytande utan att belasta dem med kostsamma rättsprocesser. Irlands övergång till Circuit Court, som visserligen syftar till att stärka den rättsliga tillsynen, riskerar att stöta bort just de kreatörer som den syftar till att skydda.

När EU navigerar i den digitala tidsåldern måste upphovsrättslagstiftningen utvecklas för att hantera nya hot som AI-drivna intrång och samtidigt säkerställa att artister, oavsett om de befinner sig i Dublin, Berlin eller Paris, får rättvis ersättning för sitt arbete.

Den irländska debatten, med dess fokus på rättvis ersättning och tillgång till rättslig prövning, speglar dock den bredare kampen för att upprätthålla värdet av kreativitet i en värld där tekniken ofta går snabbare än lagstiftningen.

Det visar också hur svårt det kan vara att skydda enskilda upphovsmän från exploatering och samtidigt skapa en miljö där innovation frodas.

EU:s och Irlands ramverk för upphovsrätt, även om de är ofullständiga, är konstruktiva steg för att uppnå denna balans.

Som alltid kräver dessa ansträngningar och det ständiga behovet av förbättringar vaksamhet, samarbete och ett engagemang för rättvisa om de ska lyckas.