
Klockan var nära midnatt i Washington när världens uppmärksamhet flyttades till Vita huset. Bakom stängda dörrar välkomnade Donald Trump Volodymyr Zelensky och sju europeiska ledare till ett toppmöte som kallats med kort varsel, men som ändå var historiskt viktigt. Emmanuel Macron, Giorgia Meloni, Keir Starmer, Friedrich Merz, Alexander Stubb, Ursula von der Leyen och Natos Mark Rutte satt runt bordet.
På agendan: eldupphör, säkerhetsgarantier och möjligheten till ett trepartsmöte med Vladimir Putin. Men vad natten avslöjade gick långt utöver Ukraina. Den handlade om västvärldens identitet på 2000-talet – och om huruvida Europa och USA kan återupptäcka den enighet som en gång definierade dem.
Trump lyfter på luren
Ögonblicket som elektrifierade rummet kom oväntat. Mitt under överläggningarna tog Trump en paus, sträckte sig efter telefonen och ringde upp Moskva. Under fyrtio minuter talade han direkt med Putin och föreslog ett bilateralt möte med Zelensky som skulle följas av ett trilateralt möte under amerikansk medling.
Kreml kallade det senare för ”uppriktigt och konstruktivt”. Trumps egen bedömning var rättfram: ”Jag vet vad jag gör. Jag kommer att stoppa kriget. Jag kommer att få det gjort, som alltid.”
För den amerikanska diplomatin var detta en brytningstid. Decennier av försiktig koreografi fick ge vika för en enda djärv gest. Oavsett om man ser det som showmanship eller statsmannaskap var budskapet tydligt: USA är tillbaka i centrum av det europeiska schackbrädet.
Melonis ögonblick
Om Trump stod för teatern var det Giorgia Meloni som stod för arkitekturen. Den italienska premiärministern anlände med ett noggrant förberett förslag: Nato-liknande garantier för Ukraina, inspirerade av artikel 5 i alliansen. Inte medlemskap, men en sköld som binder de västliga huvudstäderna att komma till Kievs försvar.
”Om vi vill garantera fred måste vi göra det tillsammans, enade”, sa Meloni till de församlade och påminde dem om att Italien hade varit först med att lansera idén. Trump, som var synbart imponerad, berömde henne som ”en stor ledare, en inspiration för många”.
För Italien var det ett genombrott. Rom, som länge överskuggats av Frankrike och Tyskland, fann sig plötsligt vara med och forma debatten. Melonis konservativa realism – pragmatisk, säkerhetsdriven och allergisk mot retoriska överdrifter – har gjort det möjligt för Italien att slå långt över sin traditionella diplomatiska vikt.
Tre teman, en brådskande fråga
Kvällen kretsade kring tre centrala frågor:
- Vapenvila. Macron och Merz insisterade på att inga förhandlingar kunde fortsätta så länge bomberna fortfarande föll. Zelensky nickade men betonade att territoriella frågor – Krim, Donbas – måste förbli frågor för direkta samtal med Moskva.
- Säkerhetsgarantier. Det var här de verkliga framstegen kom. En ”koalition av villiga”, ledd av USA och stödd av 30 länder, håller nu på att utformas för att ge Ukraina ett skyddande paraply. Det italienska förslaget blev en arbetsgrund som ska formaliseras inom tio dagar.
- Krigsekonomin. Zelensky presenterade ett paket värt 90 miljarder dollar: Amerikanska vapen finansierade med europeiska medel, plus ett avtal om tillverkning av drönare på ukrainsk mark. Mer än upphandlingar signalerade det en sammansmältning av Ukrainas försvarsindustri med väst.
Vid sidan av dessa pelare ignorerades inte den humanitära tragedin. Ursula von der Leyen krävde att de ukrainska barn som deporterats till Ryssland skulle återvända. ”Varje enskilt barn måste föras tillbaka till sin familj”, förklarade hon.
Det konservativa argumentet: Styrka före rättvisa
För Meloni och Trump var prioriteringsordningen tydlig: först säkerhet, sedan rättvisa. ”Rättvisa och säkerhet går hand i hand”, konstaterade Meloni, ”men säkerheten måste komma först – för utan säkerhet kan det inte finnas någon rättvisa.”
Det var en konservativ formulering, pragmatisk snarare än utopisk. Där vissa europeiska röster drömmer om perfekta uppgörelser, insisterar Rom och Washington på hårda garantier.
Varför enighet är viktigt
Den djupare lärdomen av natten var en som västvärlden har kämpat för att lära sig: enighet är inte ett alternativ. De senaste tre och ett halvt åren har präglats av splittring – Tysklands tvekan, Frankrikes soloinitiativ, Washingtons interna politiska strider. Varje fraktur gav Kreml mod.
Melonis ord skar igenom: ”Vi måste utforska alla möjliga lösningar för att garantera fred, rättvisa och säkerhet för våra nationer.”
Europa har alltför länge lekt med ”strategisk självständighet” samtidigt som man lutat sig mot amerikansk eldkraft. Resultatet blev tvetydighet. Trumps återinträde på den diplomatiska arenan gör slut på den illusionen. Antingen sluter Europa upp bakom Washington för att säkra Ukraina, eller så riskerar det att försvinna in i irrelevans.
Historiens ekon
Toppmötet förde tankarna till tidigare vändpunkter. Reykjavik 1986, då Reagan och Gorbatjovs direkta dialog öppnade vägen för ett slut på det kalla kriget. Trumps telefonsamtal till Putin är kanske inte lika storslaget, men impulsen var densamma: djärvhet framför byråkrati.
Det fanns också en anda av Marshallplanen. Då mobiliserade USA sin ekonomiska makt för att återuppbygga Europa. I dag överväger man stora investeringar – militära och industriella – för att förankra Ukraina i det västerländska systemet. Det paket på 90 miljarder dollar som diskuteras i Washington är embryot till en sådan strategi.
Europas existentiella utmaningar
För européerna är kriget inte en avlägsen kris utan en fråga om överlevnad. Macron talade om att stoppa dödandet, Merz om behovet av trovärdighet, Starmer om kopplingen mellan Ukrainas och Storbritanniens säkerhet. Under de nationella accenterna fanns en gemensam rädsla: om Ukraina faller är ingen europeisk gräns riktigt säker.
Det är därför Melonis uppmaning till enighet gav genklang. Ett splittrat väst är ett sårbart väst; ett enat väst är i sig självt en avskräckande faktor.
Putins beräkningar
I Moskva har Putin länge räknat med västvärldens trötthet. Han menade att demokratierna skulle tröttna på krig innan Ryssland tröttnade på sig självt. Toppmötet i Washington komplicerar den kalkylen. En trovärdig västlig säkerhetsgaranti för Ukraina skulle tvinga honom in i ett dilemma: förhandla på allvar eller konfrontera en konsoliderad allians.
Kanske var det därför som Kreml beskrev Trumps samtal som ”konstruktivt”. Vindarna kan vara på väg att vända.
USA:s konservativa ögonblick
Sett ur ett konservativt perspektiv underströk Washingtons nattliga chansning en tidlös princip: fred kräver styrka. Trumps realism – att Ukraina kanske inte kommer att gå med i Nato inom kort men ändå måste skyddas – är försiktighet, inte svaghet. Melonis strävan efter Nato-liknande åtaganden är avskräckning, inte eskalering.
Tillsammans skisserar de en utrikespolitisk vision som bygger på realism, solidaritet och nationellt ansvar. Det är en kontrast till den progressiva idealismen på ena sidan och den isolationistiska reträtten på den andra. Och den kan ännu utgöra ramen för att få slut på Europas blodigaste krig på årtionden.
Kriget väntar inte
Medan ledarna diskuterade i Washington slog missiler och drönare till mot Kremenchuk och Kharkiv. Luftangreppssirener ljöd över hela Ukraina. Krigets brutalitet var en påminnelse om att fred inte är en lyx utan en brådskande nödvändighet.
Mot augusti
Nästa milstolpe kan komma tidigare än väntat. Samtal pågår för att arrangera ett direkt möte mellan Putin och Zelensky före slutet av augusti. Om det sker kommer det att ha sina rötter i den natt då Trump lyfte luren, Meloni lade fram en plan och Europa återupptäckte vikten av enighet.
En natt att minnas
Det som hände i Washington kanske inte gör slut på kriget i morgon. Men det förändrade atmosfären: det gjorde fred tänkbart igen. Det påminde västvärlden om dess styrka när den är enad, och det tvingade Moskva att räkna om. Om historien skrivs av avgörande ögonblick kan detta midnattsspel stå som ett av dem – en natt då Amerika och Europa, ledda av konservativ klarhet, ritade om fredskartan.
Utöver symboliken lämnade toppmötet också en färdplan. Inom några dagar kommer tjänstemännen att hamra ut ramverket för säkerhetsgarantier; inom några veckor siktar Trump på att föra Putin och Zelensky ansikte mot ansikte. Och inom några månader måste västvärlden bevisa att den kan omvandla löften till varaktiga åtaganden. Denna sekvens av tidsfrister gör detta till mer än en diplomatisk show – det gör Washingtons midnattsmöte till det gångjärn som Europas framtid kan komma att hänga på.