Irlands hemlöshetskris. Ett årtionde av misslyckande

För tio år sedan betecknades Irlands hemlöshetskris som en ”nödsituation” av den dåvarande bostadsministern Jan O’Sullivan, med 3.258 personer, varav 749 barn, i akutboende.

Spola fram till juli 2025 och siffrorna visar att över 16.000 människor, inklusive 5.014 barn, nu är instängda på akutboenden, vilket är första gången som antalet hemlösa barn har passerat 5.000.

Som The Irish Times nyligen rapporterade återspeglar denna upptrappning under ledning av sex bostadsministrar från tre partier ett systemfel som inte visar några tecken på att avta. Krisen är därför inte bara ihållande; den är förankrad, endemisk och alltmer svårlöst, förvärrad av en regering som inte är villig att ta itu med den betydande påfrestning som orsakas av rekordnivåer av inkommande migration och sökande av internationellt skydd.

Successiva regeringar har lutat sig tungt mot retoriska åtaganden, tillkännagivit strategier med djärva titlar och glänsande lanseringar, men sällan underkastat sig hårt ansvarsutkrävande när målen missats. Varje plan har presenterats som en vändpunkt, men siffrorna visar en obruten uppåtgående bana. Den politiska kostnaden för ett misslyckande har absorberats utan konsekvenser, vilket har lett till att grupper i det civila samhället har fått upprepa samma varningar år efter år.

Artikeln i Irish Times understryker också den obevekliga ökningen av antalet hemlösa sedan 2014, genom att hänvisa till det faktum att antalet personer som för närvarande bor på akutboende nästan har femdubblats på ett decennium.

Ber Grogan, verkställande direktör för Simon Communities, insisterar på att krisen är ”100 procent lösbar” och tillskriver dess uthållighet till regeringens politik som behandlar bostäder som en handelsvara snarare än en rättighet.

Pat Dennigan från Focus Ireland är inne på samma linje och menar att mantrat om att ”öka utbudet” är otillräckligt om man inte fokuserar på sociala bostäder och bostäder till rimliga priser som är anpassade till låginkomstfamiljer. Ändå, och helt klart, har på varandra följande regeringar misslyckats med att leverera meningsfulla framsteg, genom att cykla genom planer som Rebuilding Ireland och Housing for All, som inte har nått sina ambitiösa mål.

Oireachtas Library and Research Service’s rapport, Tackling Homelessness (19 mars 2025), ger ytterligare insikt i frågans komplexitet.

I oktober 2024 befann sig 14.966 personer, varav 4.645 barn, i akutboende, en ökning med 1.787 personer från föregående år. Rapporten lyfter också fram strukturella faktorer som bristen på prisvärda bostäder och problem på den privata hyresmarknaden, där ”uppsägning” och ”relationsupplösning” anges som de främsta orsakerna till att nya personer hamnar i hemlöshet.

Bostad först-modellen, som har rullats ut nationellt sedan 2018, har visat sig lovande när det gäller att hantera komplexa fall, men genomförandet är fortfarande ojämnt och den bredare strategin för att öka utbudet av subventionerade bostäder har inte hållit jämna steg med efterfrågan.

Det är också så att även om strukturella frågor som otillräckliga subventionerade bostäder och stigande hyror är obestridliga drivkrafter, är regeringens ovilja att erkänna effekterna av en aldrig tidigare skådad inkommande migration en uppenbar försummelse.

Irland har sett en kraftig ökning av antalet sökande av internationellt skydd och migranter, och integrationsdepartementet rapporterar över 30.000 asylansökningar bara under 2024, vid sidan av betydande laglig migration som drivs av ekonomiska möjligheter inom teknik och andra sektorer.

Denna tillströmning har inneburit ett enormt tryck på ett redan ansträngt bostadssystem. I rapporten från Oireachtas konstateras att 61 procent av de vuxna i nödbostäder är män och att en betydande andel är icke-irländska medborgare, vilket återspeglar den demografiska mångfalden bland de drabbade.

Trots detta kopplar de officiella berättelserna sällan samman dessa punkter, utan föredrar att fokusera på inhemska politiska misslyckanden och undviker den resurskonkurrens som förvärras av migrationen.

Fianna Fail-partiets TD Naoise Ó Cearúil tog upp denna fråga i en parlamentsfråga och pressade regeringen på dess strategi för att ta itu med hemlöshet bland personer som ansöker om internationellt skydd. Ó Cearúil lyfte fram bristen på skräddarsydda boenden och beroendet av nödåtgärder som hotell och B&B, som är dåligt utrustade för långtidsvistelser.

Med 7 388 hemlösa vuxna bara i Dublin, varav många i privata akutboenden, är det tydligt att systemet inte klarar av att hantera efterfrågan. Vägran att öppet diskutera hur migrationen tär på resurserna riskerar att underblåsa förståeliga nivåer av förbittring.

Artikeln i Irish Times beskriver också en rad politiska felsteg under det senaste decenniet. Bostadsbidraget (HAP), som varit oförändrat sedan 2016, har inte anpassats till de kraftigt stigande marknadshyrorna, vilket gör att låginkomsttagare riskerar att vräkas.

Systemet med hyresgäster på plats, som är utformat för att förhindra hemlöshet genom att låta kommuner köpa fastigheter från hyresvärdar, är fortfarande underfinansierat. Under 2024 byggdes, förvärvades eller hyrdes endast 4.265 nya sociala bostäder ut, vilket är långt under vad som krävs för att hejda krisen.

De mänskliga konsekvenserna av denna kris är häpnadsväckande. Över 5.000 barn bor nu i nödbostäder och står inför långsiktiga trauman, som Grogan noterar. Även de äldre drabbas i allt högre grad, där personer över 65 år tvingas till instabila levnadsförhållanden. Detta är en aspekt av krisen som regelbundet lyfts fram av ALONE, en välgörenhetsorganisation för äldre personer.

ALONE, som skrev om frågan 2024, uppmärksammade dessutom alarmerande trender, ”inklusive det ökande antalet äldre som hyr utan säkerhet eller besittningsskydd, det ökande beroendet av kommunala bostäder, minskande andelar bostadsägare och en ökning av äldre som kämpar med obetalda bolån.”

ALONEs VD Seán Moynihan sade då: ”Vi har sett hur bostadsfrågorna har ökat under de senaste 10 åren. De viktigaste frågorna som måste besvaras är hur hyresgästerna ska kunna betala sin hyra när de går i pension och hur de ska kunna konkurrera och hitta bostäder som hyresgäster på en alltmer konkurrensutsatt hyresmarknad. Det är bristen på ett trovärdigt svar som orsakar hemlöshet bland äldre idag och som kommer att fortsätta att göra det för människor i 40- och 50-årsåldern när de når pensionsåldern i allt högre grad varje år.”

Utöver statistiken beskriver rapporter från första linjen familjer som flyttas mellan hotellrum och tillfälliga skydd utan någon stabilitet. Barn drabbas av avbruten skolgång, brist på utrymme för att studera eller leka och långa pendlingstider från nödbostäder till sina skolor. Välgörenhetsorganisationer varnar för att denna instabilitet skapar en generation för långsiktiga nackdelar, med den psykologiska effekten av osäkra bostäder lika skadlig som den materiella berövandet i sig.

Irish Times citerar också Pat Dennigans uppmaning till en ”ny strategi” och varnar för att låginkomstfamiljer kommer att fortsätta att söka sig till nödbostäder utan fokus på subventionerade bostäder.

Normaliseringen av hemlöshet hotar helt klart att befästa sociala klyftor, och ojämlikhet blir ett utmärkande drag i det irländska samhället. Dessutom riskerar regeringens misslyckande med att ta itu med migrationens effekter att leda till ytterligare samhällelig splittring.

Även om migranterna i sig inte är orsaken till krisen, bidrar bristen på transparent kapacitetsplanering eller deras integration i en redan överbelastad bostadsmarknad till uppfattningen att det råder knapphet.

Oireachtas rapport som citeras ovan pekar på Finlands Bostad först-modell som en framgångssaga, där hemlösheten minskade genom snabb återflyttning och övergripande tjänster.

Irlands version är visserligen lovande, men saknar den omfattning och finansiering som krävs för att matcha den. Regeringens åtagande på 6 miljarder euro för sociala och prisvärda bostäder 2025 är ett steg framåt, men som en motion från Dáil nyligen noterade, den uppskattade 20 miljarder euro som behövs årligen för att leverera 50 000 bostäder tjänar bara till att understryka storleken på finansieringsgapet.

Utan att ta itu med stagnationen i HAP-priserna, utöka systemet med hyresgäster på plats och prioritera sociala bostäder kommer krisen att kvarstå.

Kritiskt sett måste regeringen ta itu med migrationsfrågan rakt på sak. Detta innebär inte att man ska utse invandrare till syndabockar, utan att man erkänner behovet av samordnad planering för att balansera efterfrågan på bostäder.

Om detta inte görs riskerar det att ytterligare undergräva allmänhetens förtroende och förvärra de ökande sociala spänningarna.

Det finns i stort sett inget sätt att se Irlands hemlöshetskris som något annat än en förödande anklagelse mot ett decennium av politiska misslyckanden.

Rapporterna från Irish Times och Oireachtas avslöjar problemets omfattning: över 16.000 människor i nödbostäder, en femfaldig ökning sedan 2014, och en regering som inte kan hålla sina löften eller hantera stigande hyror. Dessa faktorer och den outtalade effekten av de rekordhöga migrationsnivåerna kan inte längre ignoreras. Med detta sagt har den irländska mainstreampolitiken och de olika irländska regeringarna visat en irriterande förmåga att göra just detta.