Subscribe
Europeiska kommissionen har genom sin ordförande Ursula von der Leyen meddelat att man antagit ”EU Kids Act”. Om lagen träder i kraft kommer barn under 15 år inte längre att kunna skapa egna konton på sociala medier – en åtgärd som enligt uppgift ska öka ”säkerheten” när man rör sig i den turbulenta nätmiljön. Tillkännagivandet kom knappast som någon överraskning. Ända sedan förra året, efter Australiens beslut att förbjuda barn under 16 år att använda sociala medieplattformar, hade kommissionens ordförande lovat att noga följa genomförandet av detta och även att sammankalla en expertkommitté för att rekommendera den lämpligaste metoden för att efterlikna Australiens innovativa åtgärd på EU-nivå. Och det är precis vad som har hänt här under våren och sommaren.
Detta banbrytande initiativ kommer efter flera månader då ett antal europeiska länder – Österrike, Danmark, Tyskland, Grekland, Norge, Spanien och andra – har uttryckt sin avsikt att genom lagstiftning begränsa tillgången för barn under en viss ålder till de stora sociala medieplattformarna. Särskilt anmärkningsvärt är att von der Leyens tillkännagivande kommer bara en månad efter det stora bakslaget i Frankrike, då författningsdomstolen slog fast att en liknande lag var alltför tvetydig och undergrävde grundläggande konstitutionella friheter, vilket förhindrade dess genomförande – åtminstone för tillfället – trots det starka stödet från Emmanuel Macron. Lagförslaget med titeln ”EU Kids Act” har dock satts i gång – och förväntas gå snabbt framåt.
Enligt denna lag kommer ungdomar som fyllt 15 år att kunna skapa egna konton och använda sociala medier utan begränsningar, medan barn i åldern 13–15 år kommer att behöva föräldrarnas samtycke. Föräldrarna kommer enligt uppgift att ha kontroll över sina barns aktiviteter på nätet, vilket innebär att de kan skapa så kallade ”minikonton” samt begränsa den tid barnen tillbringar med att bläddra, titta på korta videoklipp eller bara chatta.
Europeiska kommissionen hävdar stolt att lagen kommer att kräva att plattformarna inför olika funktioner som ska förbättra integriteten, ge användarna möjlighet att blockera oönskade interaktioner, till och med bekämpa barns beroende – bland annat genom att dämpa lusten att bläddra i all oändlighet – och många andra åtgärder som ska göra sociala plattformar till en helt ”säker” upplevelse. För att användarna ska uppfylla det grundläggande ålderskravet kommer de att genomgå en ”teknisk” verifiering som – det försäkras vi – kommer att uppfylla ”de högsta integritetsstandarderna”. Även om deras identifierande uppgifter inte kommer att lagras måste användarna bevisa sin ålder för en tredje part – en situation som de oundvikligen kommer att vänja sig vid, vare sig de vill det eller inte. Är detta ett sätt att skydda användarna? Eller är det något som lätt skulle kunna skapa ett prejudikat för andra digitala tjänster? Det är inte särskilt svårt att svara på.
Kommissionens ordförande betonade vad hon kallade en omvändning av ”bevisbördan”, där det är leverantörerna av sociala medier på nätet som måste se till att användningen av deras plattformar är ”säker”. Hela ansvaret kommer att vila på plattformarna, förklarade von der Leyen. bestämt. Med andra ord bör föräldrarna kunna känna sig trygga och leva sina liv som vanligt, eftersom leverantörerna av sociala medier kommer att åläggas att säkerställa en miljö som är ”säker redan från början”. På så sätt kommer barnen att bryta sig loss från skärmarnas hypnotiska grepp och räddas ur klorna på det digitala monstret som försöker hålla dem fångna.
Det handlar ju om ”trygghet” och ”säkerhet”, eller hur? Det är vad Europeiska kommissionen garanterar genom den så kallade EU Kids Act. Men i vilken utsträckning ger en sådan reglering den säkerhet som den insisterar på? Om den träder i kraft, kommer den då att öka känslan av ”trygghet”, och kommer farorna som lurar i den digitala djungeln helt enkelt att försvinna? Låt mig vara skeptisk. Är europeiska byråkrater bättre kvalificerade att avgöra vad som är bra och vad som är dåligt för barn än deras egna föräldrar? Låt mig vara ännu mer skeptisk. Om föräldrarna på detta sätt ”sätts tillbaka i förarsätet”, betyder det att de i själva verket är långt ifrån det: genom överdrivna regleringar och vaga definitioner som inte löser någonting.