Subscribe
Med lanseringen av den första årliga migrationshanteringscykeln har Europeiska kommissionen inlett en avgörande fas i genomförandet av migrations- och asylpakten, som kommer att träda i kraft fullt ut i juni 2026. Denna årliga mekanism utgör EU:s försök att hantera migrationsfenomenet på ett samordnat sätt, genom att ge en överblick över situationen i de olika medlemsstaterna och fastställa gemensamma kriterier för solidaritet och ansvar. Det nya systemet, som är utformat för att undvika obalanser mellan de länder som är mest utsatta för migrationsströmmar och de länder som ligger i Europas inland, föreskriver en årlig bedömning av migrationstrycket och inrättandet av en ”solidaritetsreserv” för att stödja de mest drabbade länderna. Denna reserv kan ta olika former: omplacering av asylsökande, finansiella bidrag eller operativt stöd. Hur den aktiveras beror på hur stort migrationstrycket är i varje land, utifrån kvantitativa och kvalitativa kriterier som fastställs i EU-lagstiftningen. Denna nya administrativa struktur syftar inte bara till att hantera flödet av irreguljära ankomster, utan också till att skapa en politisk balans mellan de första inreseländernas intressen och motståndet från regeringarna i Central- och Östeuropa, som traditionellt har motsatt sig ett obligatoriskt kvotsystem. Utmaningen är dock fortsatt stor: för att pakten ska kunna genomföras fullt ut krävs ett kontinuerligt samarbete mellan medlemsstaterna och EU-institutionerna, i ett sammanhang som fortfarande präglas av djupa politiska skillnader.
ITALIEN UNDER PRESS: EUROPEISK SOLIDARITET OCH REFORMSKYLDIGHETER
Bland de länder som påverkas mest av den nya mekanismen är Italien, som tillsammans med Grekland, Spanien och Cypern har erkänts av kommissionen som en av de stater som ”står under migrationstryck”. Denna utnämning gör det möjligt för Rom att få tillgång till solidaritetsreserven och dra nytta av omplaceringar eller ekonomiskt stöd från andra europeiska partner. Detta är ett viktigt erkännande, eftersom det fångar upp det strukturella tillståndet i landet, som i åratal har varit EU:s viktigaste port till centrala Medelhavet. Den europeiska solidariteten kommer dock inte att vara ovillkorlig. Bryssel har klargjort att Italien måste genomföra de nya reglerna i pakten fullt ut, särskilt de som rör sekundära förflyttningar, dvs. migranters otillåtna förflyttningar till andra EU-länder efter att de har kommit in på europeiskt territorium. Systematisk registrering av ankomster, ordnad hantering av asylförfaranden och samarbete vid repatrieringar är de viktigaste delarna som krävs av Italien för att behålla tillgången till solidaritetsfonden. En första formell översyn är planerad till juli 2026, då kommissionen kommer att publicera ett ”rapportkort” om medlemsstaterna och bedöma i vilken grad de följer paktens regler. Om Rom inte har genomfört de nödvändiga reformerna kan erbjudanden om stöd – oavsett om det rör sig om omlokalisering eller ekonomiska bidrag – dras tillbaka. Detta bekräftar det nya systemets dubbla ansats: solidaritet måste gå hand i hand med nationellt ansvar.
EN FÖRÄNDERLIG MIGRATIONSBILD
Enligt den första europeiska årsrapporten om asyl och migration visar den övergripande situationen i unionen tecken på förbättring jämfört med tidigare år. Mellan juli 2024 och juni 2025 minskade de irreguljära passagerna av de yttre gränserna med 35 %, främst tack vare ett stärkt samarbete med ursprungs- och transitländerna. Det återstår dock stora utmaningar. Unionen fortsätter att brottas med mottagandet av ukrainska flyktingar, det ständiga trycket från inflöden från Nordafrika och det växande utnyttjandet av migration av externa aktörer, såsom Ryssland och Belarus, som använder människors rörelser som geopolitisk hävstång vid EU:s östra gränser. I detta scenario befinner sig Italien i en särskilt komplex position. Samtidigt som landet gynnas av den övergripande minskningen av antalet ankomster fortsätter det att registrera ett betydande antal ankomster till följd av sök- och räddningsinsatser i Medelhavet. Hanteringen av dessa ankomster, som ofta kännetecknas av humanitära nödsituationer och logistiska spänningar, innebär en avsevärd påfrestning på det nationella mottagningssystemet, särskilt i regioner som Sicilien, Kalabrien och Apulien. Enligt det europeiska perspektivet för 2026 ska den operativa samordningen och det ekonomiska stödet till gränsstaterna stärkas och ansvarsskyldigheten öka. För Roms del innebär detta inte bara att förbättra den administrativa kapaciteten för att hantera asylansökningar och återvändanden, utan också att proaktivt delta i utvecklingen av partnerskap med tredjeländer, i linje med kommissionens strategi att ”outsourca” en del av migrationshanteringen.
PAKTEN MELLAN SOLIDARITET OCH MOTSTÅND: SPÄNNINGAR INOM EUROPA
Den nya europeiska pakten för migration och asyl är tänkt som en balans mellan solidaritet och delat ansvar. Dess praktiska genomförande möter dock starkt motstånd från vissa medlemsstater, särskilt de i Central- och Östeuropa. Polen, Ungern, Slovakien och Tjeckien har redan meddelat sin avsikt att inte delta i omfördelningssystemet för asyl och att inte bidra ekonomiskt till solidaritetsfonden. Dessa länder ifrågasätter själva principen om obligatoriska kvoter och menar att beslut om migration bör förbli ett nationellt ansvar. Vissa ledare, som Polens premiärminister Donald Tusk och Ungerns premiärminister Viktor Orbán, har öppet sagt att de inte kommer att ta emot migranter på sitt territorium och inte kommer att betala ekonomiska bidrag, med hänvisning till inrikespolitiska skäl för sin ståndpunkt. I Ungern, där parlamentsval kommer att hållas i april 2026, avser Orbán att använda migrationsfrågan som ett centralt tema i sin valkampanj, med fokus på sloganen ”noll migranter”. På institutionell nivå har kommissionen öppnat för möjligheten till undantag för vissa länder som står inför ”betydande migrationssituationer”, t.ex. Polen och Tjeckien, så att de kan begära en total eller partiell minskning av bidragen. Dessa undantag måste dock godkännas av en kvalificerad majoritet i rådet och utgör en politisk friktionspunkt, eftersom de minskar mängden resurser och omplaceringar som tilldelas stater under press, som Italien. Spänningarna mellan öst och väst försvårar bildandet av den så kallade solidaritetspoolen, en fördelningsmekanism som ska omfatta minst 30 000 omlokaliseringar och 600 miljoner euro i bidrag. Även om dessa siffror utgör det lagstadgade minimumet kommer deras faktiska genomförande att bero på de 27 medlemsländernas förmåga att hitta en politisk kompromiss före årets slut.
ITALIENS UTSIKTER FÖR 2026
Italien står inför en dubbel utmaning: att befästa sin ställning inom den nya ramen för europeisk solidaritet och samtidigt genomföra en genomgripande reform av sitt migrationssystem. Målet är tvåfaldigt: å ena sidan att se till att mottagningsanläggningarna och asylförfarandena är klara 2026, och å andra sidan att visa Bryssel full administrativ och politisk tillförlitlighet i hanteringen av migrationsströmmarna. Bland de omedelbara utsikterna finns ett aktivt deltagande i den europeiska planen för vidarebosättning och humanitärt mottagande för 2026-2027, som syftar till att skapa lagliga inresekanaler för människor som flyr från konflikter eller förföljelse. Samtidigt kommer Rom att behöva stärka samarbetet med ursprungs- och transitländer, särskilt i Nordafrika, för att minska antalet irreguljära avgångar och öka antalet återvändanden, vilket förespråkas av kommissionen och EU:s migrationskommissionär Magnus Brunner. Genomförandet av pakten kommer också att erbjuda ekonomiska möjligheter. Tillgång till solidaritetsreserven och europeiska stödverktyg kan bidra till att förbättra mottagningscentralernas logistiska och infrastrukturella kapacitet samt stödja lokala integrationsprogram. Dessa resurser kommer dock att vara villkorade av efterlevnad av europeiska standarder för registrering, spårning och hantering av asylsökande. Om landet lyckas hålla tidsfristerna och genomföra de reformer som krävs kommer det att kunna befästa sin roll som en viktig aktör i förvaltningen av EU:s södra gränser och få ett politiskt och strategiskt erkännande i ett europeiskt sammanhang. Omvänt skulle eventuella förseningar kunna leda till minskad trovärdighet och en minskning av det planerade stödet.
MOT EN FORTFARANDE BRÄCKLIG BALANS
Den första årliga migrationshanteringscykeln utgör ett grundläggande steg i Europeiska unionens resa mot en mer rationell och stödjande styrning av migrationsflödena. Det införda systemet syftar till att övervinna den krismentalitet som har dominerat det senaste decenniet genom att införa verktyg för planering, övervakning och omfördelning av ansvar. Projektets framgång kommer dock att bero på medlemsstaternas politiska vilja att omsätta solidaritet i konkreta åtgärder. För Italien kommer 2026 att vara ett avgörande år. Landet kommer för första gången att dra nytta av en strukturerad stödmekanism som kan lindra migrationstrycket på dess stränder. I slutändan utgör den europeiska pakten för migration och asyl ett politiskt mognadsprov för hela unionen. Om den fungerar kan den markera övergången från en fragmenterad och reaktiv hantering till en gemensam politik som bygger på principerna om balans och delning. Men om den interna splittringen tar överhanden riskerar Europa att återigen stå oförberett inför framtida migrationsutmaningar, och länder som Italien kommer att utsättas för ett tryck som, trots nya regler, fortfarande är strukturellt europeiskt.