Eurotower som en fästning av glas: När ECB-successionen blir ett internt hybridkrig

Den 18 februari 2026 uppstod en läcka som orkestrerades genom Financial Times slita bort slöjan av skenbar teknokrati som omger Eurotower: Christine Lagarde överväger enligt uppgift att avgå i förtid. ECB:s officiella svar – ”inget beslut har fattats” – är den klassiska röksignalen som, i politisk underrättelsejargong, bekräftar att en manöver är på gång.

Detta är inte en trivial rotation av bankpositioner. Vi befinner oss mitt i en förebyggande institutionell ingenjörsoperation som blottlägger EU:s systemiska bräcklighet och förvandlar penningpolitiken till en sköld mot folklig suveränitet.

Politiseringen av det monetära försvaret

Den tes som rapporteras av media är skrämmande i sin linjäritet: Lagarde bör avgå innan hennes mandatperiod löper ut i oktober 2027 för att Emmanuel Macron ska kunna utse hennes efterträdare innan Marine Le Pens Rassemblement National kan göra anspråk på den makten.

Ur ett europeiskt säkerhetsperspektiv är detta inte ”stabilitet”, det är en omstörtande process. Om ECB, den enda verkligt federala och självständiga institutionen i EU, används som ett taktiskt vapen för att neutralisera resultatet av framtida demokratiska samråd, är skadan på den europeiska ordningens trovärdighet större än någon spridd kris.

• Det farliga prejudikatet: En automatik skapas där oberoende institutioners kalender synkroniseras med de nationella eliternas överlevnadsbehov.
• Det arkitektoniska felet: ECB:s oberoende, som föddes som en dogm för att skydda valutans värde, åberopas nu för att skydda en specifik politisk ordning och förvandlas från domare till partipolitisk aktör.

Eurons geopolitik: Mellan euroobligationer och ”valutakriget”

Analysen kan inte stanna vid den franska gränsen. ECB försöker ta en ledande roll i den globala geopolitiska utmaningen: från lanseringen av euroobligationer till hanteringen av internationell likviditet för att konkurrera med dollarn och Trumpadministrationens stablecoins.

I detta scenario är ordförandeskapet i ECB inte längre bara en ekonomisk position, utan ett strategiskt kommando. Berlins brådska med att förklara en tysk kandidatur – med namn som Joachim Nagel eller Isabel Schnabel – som ”fullt tänkbar” avslöjar Tysklands önskan att återta kontrollen över det monetära rodret för att balansera den franska aktivismen. För Italien utgör utsikterna för en tysk eller holländsk ”superhök” (som Klaas Knot) ett direkt hot mot skuldhållbarheten och i förlängningen mot den nationella sociala stabiliteten.

Profiler efter Lagarde och strategisk doktrin

Om successionen blir ett slagfält mellan världsbilder, här är profilerna som kan förändra Eurotowers ansikte:

• Joachim Nagel (Tyskland) – En återgång till ”Fort Marco”: Hans kandidatur representerar Berlins önskan att återställa den monetära ortodoxin. Hans öppenhet för euroobligationer på senare tid tyder dock på en ny pragmatism: medvetenheten om att den tyska stabiliteten i dag är beroende av den europeiska försvarsindustrins motståndskraft. Nagel på ECB skulle innebära en mer rigorös institution, men en institution som potentiellt är mer integrerad i finansieringen av den gemensamma säkerheten.
• Fabio Panetta (Italien) – Den digitala euron som geopolitisk tillgång: Panetta, tidigare chef för Bank of Italy, är en teoretiker som förespråkar teknisk monetär suveränitet. Han anser att ECB måste skydda EU:s strategiska självständighet mot den överdrivna makten hos amerikanska Big Tech och kinesiska betalningssystem. En profil som bryter med ren teknikalitet och ser valuta som ett instrument för maktprojicering.
• Pablo Hernández de Cos (Spanien) – Medlare av balans: Han var tidigare chef för Spaniens centralbank och representerar institutionell kontinuitet. Han är den lämpligaste kandidaten om EU beslutar sig för att ”frysa” den politiska konfrontationen och fokusera på en person med hög teknisk profil som kan föra en dialog med marknaderna utan att låna sig till valtekniska operationer.
• Klaas Knot (Nederländerna) – De ”sparsamas” förtrupp: Hans utnämning skulle sända en otvetydig signal till marknaderna och huvudstäderna i syd: tiden för flexibilitet är över. I geopolitiska termer representerar Knot ett Europa som närmar sig budgetdisciplin, men med risk för att lämna sig självt oskyddat på flanken av de investeringar som är nödvändiga för industriell och militär övergång.

Den strategiska risken: Demokrati som ett ”hot mot säkerheten”

Den mest oroande aspekten är den underliggande berättelsen: tanken att en demokratisk omröstning (den franska 2027) är ett sådant hot mot Europas finansiella säkerhet att det motiverar en ”blitz” högst upp i Eurotower.

Detta synsätt har tre skadliga effekter:

• Erosion av legitimiteten: Om medborgarna uppfattar att viktiga beslut fattas i förväg och därmed ogiltigförklarar deras röst, kommer det europeiska samhällskontraktet oåterkalleligen att brytas.
• Marknadens vedergällning: Den konstgjorda stabilitet som skapats genom en tidig politisk utnämning är ett korthus. Marknaderna straffar bristen på transparens och uppfattningen att centralbanken har blivit en filial till Élyséepalatset.
• Extern sårbarhet: Ett Europa som manipulerar sina interna regler för partipolitiska syften är ett svagt Europa, utsatt för påtryckningar från Washington och Peking, som inte kommer att tveka att utnyttja dessa institutionella sprickor.

Sann europeisk säkerhet kommer inte från tekniska kalendrar, utan från reglernas järnhårda natur. Om Lagardes mandatperiod löper ut 2027 måste den avslutas 2027. Varje avvikelse som motiveras av rädsla för valurnorna förvandlar ECB till en permanent valkommitté.

Att chansa på en tidig succession är inte bara ett demokratiskt misstag, utan också en säkerhetsmässig sårbarhet. ECB:s styrka ligger i dess operativa oberoende, som gör det möjligt för den att agera som en teknisk snarare än en politisk långivare i sista hand. Om detta oberoende offras på altaret för kortsiktig politisk stabilitet äventyras den penningpolitiska transmissionen. I ett sammanhang med ”fragmenterad geoekonomi”, där tillgång till marknader och betalningsinfrastrukturer har blivit ett vapen för tvång, har ECB inte råd att framstå som en partipolitisk aktör. En utnämning som uppfattas som ett ”blockerande” drag skulle utsätta euroområdet för spekulativa attacker och en förlust av internationellt förtroende just när man försöker främja euron som ett globalt alternativ till dollarn. Den europeiska konservatismen måste kräva en återgång till det ursprungliga uppdraget: en centralbank som är valutans väktare, inte regeringarnas väktare. Unionens stabilitet uppnås inte genom att skydda institutionerna mot demokrati, utan genom att göra institutionerna så solida och neutrala att de kan överleva alla politiska förändringar. Utan denna konsekvens finns det inget försvar, ingen säkerhet, ingen framtid för den kontinentala ordningen.

”Den verkliga frågan är inte vem som kommer att sitta högst upp i Eurotower, utan om Europa kommer att kunna hantera övergången till en multipolär världsordning utan att förlora sin interna legitimitet. ECB planerar redan sitt försvar mot cyber- och geopolitiska risker genom riktade stresstester för 2026 och inser att finansiell stabilitet numera är oskiljaktig från nationell säkerhet. Motståndskraft byggs dock inte enbart med algoritmer eller valutareserver, utan med institutionernas soliditet.

En europeisk arkitektur som ”spelar framåt” mot sina egna medborgare för att bevara status quo är inte en säker arkitektur; det är en bräcklig arkitektur. Det europeiska försvarets framtid – oavsett om vi talar om euroobligationer för militära utgifter eller digitala euro för betalningsautonomi – kräver ett samförstånd som inga politiska manövrer kan ersätta.

Den europeiska konservatismen måste kräva en återgång till sitt ursprungliga uppdrag: en centralbank som är valutans väktare, inte regeringarnas väktare. Unionens stabilitet uppnås inte genom att skydda institutionerna mot demokrati, utan genom att göra institutionerna så solida och neutrala att de kan överleva alla politiska förändringar. Utan denna konsekvens finns det inget försvar, ingen säkerhet, ingen framtid för den kontinentala ordningen.

Lärdomen är tydlig: europeisk säkerhet kommer från respekt för regler och öppenhet, inte från maktteknik. Endast genom att förbli opolitisk kan ECB fortsätta att vara den europeiska suveränitetens stöttepelare i en värld som inte gör några eftergifter till dem som är splittrade internt.