”Inga nyheter i Alcázar, min general”

ECR-partiet organiserar ett evenemang i Spanien kallat ”Europa Viva 24”, som ska äga rum den 17 och 18 maj 2024. Under den första dagen reser deltagarna till Toledo, den historiska huvudstaden i det gotiska riket på den iberiska halvön från 542 till 711, då det invaderades av islamiska trupper.

Som en del av resan besöker de det ärkeberömda Alcázar, det gamla palatset där tusen nationella soldater och frivilliga motstod en två månader lång belägring mot en hård republikansk attack av över åttatusen man under den första fasen av det spanska korståget 1936-1939.

Strax före belägringen hade överste Moscardó varnat prästerna i Toledo för att de kunde bli massakrerade av trons fiender om de inte tog sin tillflykt till trupperna i Alcázar. Kanske för att kunna stanna kvar hos sina bröder tackade de religiösa männen nej till erbjudandet.

De skulle verkligen få betala med sina liv, eftersom 102 personer mördades av vänstermilisen, bland dem Don Gregorio Gomez de las Heras, mozarabisk kaplan vid Toledos katedral och Hospital de Tavera, tillsammans med sin bror Don Toribio, även han mozarabisk kaplan vid katedralen, kanon, ärkediakon vid katedralen i Toledo; Dr Rafael Martinez Vega och hans bror Felipe, grundskollärare och journalist; Monsignore Jose Polo Benito, dekanus i Toledos katedral, professor vid Salamancas universitet och ledamot av Kungliga historieakademin, saligförklarad av Hans Helighet Benedictus XVI; Dr Agustin Rodriguez RodriguezDom Emilio Ruben Fernández, älskad före detta församlingspräst i Villacañas, som hade avböjt att bli biskop i Jaca och Palencia, professor i arkeologi, kyrkohistoria, bibelkritik och geografi, generalvikarie i ärkestiftet Toledo, direktör för Nobel Maidens College, lektoral kanik i katedralen, administratör för Hospital de Tavera och journalist; och Dom Emilio Ruben Fernández, en franciskan känd för sin enkelhet, vänlighet, tålamod och goda humor.

Den 21 juli 1936 föreslog general Riquelme från den republikanska fronten att överste Moscardó skulle kapitulera. Detta var Moscardós svar: ”Det verkar otroligt att ni, som tillsammans med mig i denna akademi har lärt er vad heder är, skulle ge mig ett så vanhedrande förslag som ingen värdig man kan acceptera och som varje gentleman måste avvisa med indignation. Vi kommer inte att ge upp! För om det inte finns något annat val, är vi fast beslutna att göra Alcázar till en ärorik nekropolis, och aldrig till en sophög”.

Två dagar senare ringdes överste Moscardó upp av chefen för den republikanska milisen och fick veta att om Alcázar inte gavs upp inom tio minuter skulle Moscardós 24-årige son Luis, som hade tillfångatagits tidigare under dagen, avrättas. Överste Moscardó begärde att få tala med sin son och sonen frågade sin far vad han skulle göra. ”Överlåt din själ till Gud”, sade översten till sin son, ”och dö som en patriot, ropande ’Länge leve Kristus Konungen!’ och ’Länge leve Spanien! Alcázar kapitulerar inte”, tillade översten. Den unge mannen bekräftade att han följt sin fars instruktioner och dödades därefter.

Franco kunde ha styrt de nationella trupperna mot Madrid, men han föredrog att avleda dem till Toledo för att befria Alcázar. Om Moscardó hade lovat att göra motstånd eller dö, skulle Caudillo också hålla sitt löfte och aldrig lämna sina modiga män i sticket.

Fem dagar efter att belägringen inletts, den 26 juli 1936, grundade försvararna en tidning med titeln ”El Alcázar” som varade fram till den 6 november 1987. En av grundarna var advokaten Luis Montemayor, som skulle bli borgmästare i Toledo 1959.

Inne på Alcázar sa den katolske volontären Antonio Rivera Ramirez, med smeknamnet Alcázars ängel, till Dr Pelayo Lozano Arcos efter att ha blivit sårad: ”Don Pelayo, ni måste amputera mig, eller hur? Jag bryr mig inte, även om det inte finns något bedövningsmedel kvar. Jag ber bara att de sätter ett radband på min högra hand; med det kommer jag att motstå all smärta”. Antonio log, avdramatiserade situationen och tillade: ”Bry dig inte om det och klipp av den. Dessutom är det vänster arm och jag vill inte ha något att göra med den vänstra!”

Den 18 september besökte den republikanske premiärministern Francisco Largo Caballero belägringen och sade, upprörd, att han skulle bränna ner hela byggnaden med alla som befann sig där.

Den 28 september 1936 kl. 09.00 gick general Varela in i det totalförstörda Alcázar. Det var då överste Moscardó uttalade sitt näst mest berömda uttalande: ”Inga nyheter i Alcázar, min general”. I Toledo fanns fram till nyligen en minnesplakett över general Varela, som nu har försvunnit på grund av det så kallade demokratiska minnet som infördes av den nuvarande socialist-kommunistiska regeringen.

En dag senare var det generalissimo Franco som anlände till Alcázar och utropade: ”Hjältar från Alcázar! Ert exempel kommer att bestå genom generationerna, eftersom ni har kunnat upprätthålla imperiets ära, där ni har gjort er själva starka. Historien är liten på grund av storheten i era gärningar. Ni har upphöjt rasen, upphöjt Spanien och gett det en oförgänglig ära. Jag hälsar och omfamnar er i fosterlandets namn och jag för er hit i tacksamhet och erkännande för ert hjältemod och jag meddelar att ni, som belöning för ert offer, har tilldelats Laureaten, personlig för överste Moscardó, kollektiv för alla försvarare. Länge leve Spanien!”

Daily Express korrespondent den dagen verkade överväldigad i sin krönika: ”Det var den mest dramatiska scen jag någonsin har bevittnat i mitt liv. Dessa halvt utsvultna mänskliga spöken höll i vapen som nu var värdelösa i sina händer. De hade ingenting kvar. De var tvungna att lära sig att leva igen och hade ännu inte bestämt sig för att lämna platsen för sitt martyrskap. Sedan såg de Franco. Många kände honom inte, men vid ljudet av General Franco! vaknade de stackars figurerna till liv igen. Som av en fjäder sattes de plötsligt i rörelse. Francos namn betydde så mycket för dem. Det var så nära förknippat med deras lidanden. Han var den man som de hade väntat på och som de hade gjort motstånd mot. De jublade, de grät, de omfamnade de andra soldaterna. Ett oförglömligt skådespel”.

Till och med den socialistiske journalisten Julián Zugazagoitia var tvungen att erkänna att ”hjältarna hade lämnats kvar inomhus, ägare till ett hus som med större rätt än någonsin kommer att vara heligt för spanska spädbarn. Låt oss inte bestrida denna titel, vilket skulle vara dumdristig elakhet. Den bragd som soldaterna utförde under Moscardós order har all den kraft som den bästa historiska sidan har”.

Henri Massis, ledamot av Franska Akademien, kommenterade: ”Det finns ingen händelse som kan ge ett mer exakt mått på den latinamerikanska rasens livskraft och idealism än den utdragna och gigantiska kamp som utkämpades i Toledo. Det rasande motstånd som Alcázar bjöd hör till de händelser som gör ett folk ärofullt och det är säkert att när historien om detta blodiga inbördeskrig skrivs, kommer ingen att kunna mäta sig i beröm för att lyfta fram det storslagna eposet om Toledo”.

Alcázar har besökts av stora personligheter som marskalk Philippe Pétain, greve Galeazzo Ciano, hertigarna av Windsor, Sah Reza Pahlavi, kung Husssein I av Jordanien och Ronald Reagan.

Den italienske generalstabschefen Goffredo Canino sammanfattade det hela med att säga att ”Alcázar i Toledo, för militärer från alla länder, är en ren symbol för vad som menas med militär heder, en känsla som sedan århundraden är rotad i de spanska soldaternas hjärtan och sinnen”.

Källa till bilden: Verema