Subscribe
En resolution som omdefinierar begreppen
Den 31 oktober 2025 godkände FN:s säkerhetsråd resolution 2797 om förlängning av mandatet för FN:s uppdrag för folkomröstningen i Västsahara (MINURSO) till oktober 2026. Elva medlemmar stödde förslaget, medan Kina, Ryssland och Pakistan avstod från att rösta. Algeriet avstod från att delta, i enlighet med sitt tidigare beteende.
Förnyelsens verkliga betydelse ligger inte i dess procedurmässiga natur utan i dess politiska inriktning. Resolutionen, som utarbetats av USA, bekräftade Marockos autonomiinitiativ som det huvudsakliga ramverket för framtida förhandlingar – ett implicit avsteg från FN:s långvariga betoning av en folkomröstning om självbestämmande.
För Marocko innebär detta resultat en konsoliderad diplomatisk seger. Kung Mohammed VI hyllade det som ”öppnandet av ett nytt kapitel” i konsolideringen av Marockos suveränitet över territoriet. Beslutet är kronan på verket i en strategisk process som inleddes fem år tidigare när den tidigare presidenten Donald Trump erkände Marockos suveränitet i utbyte mot att normalisera förbindelserna med Israel. Sedan dess har de stora huvudstäderna i väst – från Paris och London till Berlin och Madrid – gradvis antagit autonomiplanen som den mest framkomliga vägen mot stabilitet. Det som en gång var en konflikt som handlade om självständighet har till stor del blivit en debatt om styrning inom Marockos suveränitet.
Från Washingtons ledarskap till Europas anpassning
Nya uttalanden från USA:s utrikesminister Marco Rubio bekräftar att Washington ser Marockos förslag som den enda trovärdiga vägen till en hållbar lösning. London följde snart efter och beskrev det som ”en realistisk och pragmatisk grund för fred”. Denna transatlantiska konvergens har omdefinierat den geopolitiska kartan i Maghreb: Marocko är nu västvärldens viktigaste partner i en region med ökande instabilitet och värderas för sitt samarbete kring terrorismbekämpning, migrationshantering och energianknytning. Algeriet, å sin sida, har närmat sig Moskva, Peking och Teheran ytterligare, vilket lägger ett lager av ideologisk spänning till en redan komplex rivalitet.
I detta föränderliga landskap är Spaniens hållning fortfarande osäker. Madrid, som en gång var kolonialmakten och fortfarande betraktas som den administrativa myndigheten enligt internationell rätt, har ännu inte formulerat någon sammanhängande långsiktig strategi för det södra grannskapet. Premiärminister Pedro Sánchez beslut 2022 att stödja Rabats autonomiplan – som kommunicerades personligen till kung Mohammed VI – bröt med decennier av försiktig neutralitet. Det gav kortsiktig stabilitet i de bilaterala relationerna, särskilt när det gäller migration, men försvagade Spaniens inflytande i den bredare regionala ekvationen. Regeringens återhållsamma reaktion på de pågående humanitära frågorna och människorättsfrågorna i Västsahara har förstärkt känslan av att den spanska diplomatin drivs av taktiska nödvändigheter snarare än av strategisk design.
Spaniens nästa kapitel i Maghreb
Nästa spanska parlamentsval, som väntas äga rum 2027, kommer sannolikt att avsluta Sánchez-kapitlet. Opinionsundersökningar tyder på att center-högerpartierna Partido Popular och Vox kommer att få majoritet i parlamentet, vilket öppnar för en ny politisk inriktning. Men om en sådan regering kommer att omforma Spaniens Maghreb-politik är fortfarande en öppen fråga.
Den tillträdande administrationen kommer att stå inför ett känsligt arv: Spaniens formella stöd för det marockanska ramverket för autonomi, EU:s växande konvergens med denna ståndpunkt och ett förnyat amerikanskt inflytande under en andra Trumpadministration. Det är osannolikt att Vox kommer att ifrågasätta Washingtons hållning, särskilt så länge Trump sitter kvar. Det verkliga testet kommer att falla på Partido Popular – om det kan definiera en politik som bekräftar Spaniens intressen samtidigt som man engagerar sig konstruktivt med både Marocko och Algeriet.
Spaniens utmaning handlar mindre om att välja allierade än om att återfå en känsla av riktning. Landets hantering av Sahara-frågan har alltför ofta varit reaktiv och saknat den tydlighet och konsekvens som förväntas av en Medelhavsmakt. Ändå berör denna fråga viktiga dimensioner av den nationella strategin: energirutter, gränsförvaltning och trovärdigheten i Spaniens internationella röst. En framtida regering har en möjlighet att återställa samstämmigheten i sin diplomati – att balansera realism med principer och se till att Spanien återigen agerar, inte bara reagerar, i sitt södra grannskap.
Ett halvt sekel efter den gröna marschen är Västsahara fortfarande både en humanitär angelägenhet och ett geopolitiskt test. För Spanien kan det också bli den plats där en förnyad känsla av målmedvetenhet i utrikespolitiken börjar ta form.