Subscribe
Spaniens försvarsdilemma
I åratal har Spanien legat efter de flesta av sina europeiska partner när det gäller försvarsutgifter – ett faktum som nu erkänns allmänt, även i Washington. Tidigare i år anklagade den tidigare presidenten Donald Trump Spanien för att förlita sig för mycket på NATO:s skydd och varnade för att allierade som inte investerar tillräckligt i sin egen säkerhet bör lämnas att hantera sitt eget försvar.
Det är knappast första gången som Trump kritiserar Europas militära åtaganden. Under sin tid som president kritiserade han ofta länder som inte levde upp till NATO:s riktmärken för utgifter. De senaste veckorna har dock Spanien blivit hans huvudmål, och Trump kallade Madrids vägran att anta Natos nya 5-procentsmål för ”en mycket dålig sak för Nato” och antydde till och med möjliga ekonomiska vedergällningar.
”Jag är mycket missnöjd med Spanien. De är det enda land som inte höjde sin siffra till 5 procent. Alla andra länder i NATO höjde till 5 procent.”
Det är en av de skarpaste tillrättavisningarna som Spanien har fått från Washington på flera år – och markerar en förändring i tonläget som gör att försvarsutgifterna går från att vara en byråkratisk fråga inom NATO till en politisk konfliktlinje mellan de allierade.
Sánchez klimatlogik
Som svar på detta har premiärminister Pedro Sánchez gjort en ovanlig tolkning av vad ”försvar” innebär. Han hävdar att nationell motståndskraft – mot naturkatastrofer, klimatrisker och cyberhot – hör hemma inom ramen för nationell säkerhet. I sin 2025-plan avsätter han cirka 13 procent av försvarsmaktens budget till miljö- och katastrofhantering, som han betraktar som en integrerad del av försvaret.
Men Bryssel ser annorlunda på saken. Europeiska kommissionen har varnat för att sådana ”gröna” utgifter inte kan räknas som militära utgifter om Spanien vill dra nytta av EU:s upprustningsfonder eller undantag enligt SAFE-programmet. För många observatörer ser Madrids tillvägagångssätt mindre ut som innovation och mer som kreativ bokföring.
Från utgift till investering
I hjärtat av denna kontrovers finns en enkel verklighet: försvar är inte bara en post i en nationell budget – det är en investering. Avkastningen kanske inte är omedelbar, men den är konkret: avskräckning, stabilitet, trovärdighet och frihet. Försvarsutgifterna skapar själva förutsättningarna för välstånd. Utan säkerhet finns det inga blomstrande marknader, inga handelsvägar och inga välfärdssystem som kan försörja medborgarna.
Försvar är i grund och botten kapitalbildning, inte konsumtion. Investeringar i försvaret ökar både säkerheten och den industriella kapaciteten. Det stimulerar innovation, utvecklar kvalificerad arbetskraft och stärker det nationella självbestämmandet. När försvaret förvaltas väl mångdubblas värdet av varje euro som satsas på försvaret – ekonomiskt, strategiskt och politiskt.
Spaniens problem är därför inte bara hur mycket landet spenderar, utan också hur landet förstår försvarets natur. Så länge Madrid behandlar försvaret som en börda snarare än en tillgång kommer varje ökning av militärbudgeten att ses som en motvillig eftergift, snarare än vad den borde vara: en bekräftelse på suveräniteten och civilisationen själv.
Vad vi försvarar
Vid årets säkerhetskonferens i München framförde USA:s vicepresident J.D. Vance en kommentar som fick mindre uppmärksamhet än den förtjänade:
”Det hot som oroar mig mest för Europa är inte Ryssland eller Kina – det är hotet inifrån: Europas reträtt från några av sina egna grundläggande värderingar, värderingar som man delar med USA.”
Hans budskap var tydligt: syftet med försvar är inte bara att skydda territorium utan att bevara ett sätt att leva. Vi försvarar oss inte bara mot invasion utan också mot förfall. Försvarspolitik är alltså inte en fråga om ideologi utan om kollektiv överlevnad.
Argumenten för en ansvarsfull tillväxt
Ingen efterlyser en hänsynslös upprustning. Vad Spanien behöver är en trovärdig, stadig väg framåt – konsekventa årliga ökningar kopplade till mätbara resultat som beredskap, avskräckning och modernisering. En sådan färdplan skulle återuppbygga förtroendet bland de allierade, ge försvarsindustrin förutsägbarhet och förankra Spanien fastare i Europas säkerhetssystem – minska landets beroende av Washingtons humör och återställa dess ställning i transatlantiska frågor.
Kostnaden för att tveka är dock stigande. Trumps hot om tullar på Spaniens försvarsnivåer kan tyckas överdrivet, men det avslöjar en hård sanning: svaghet är dyrt. En nation som underlåter att investera i sitt eget skydd får till slut betala genom ekonomiska påtryckningar, diplomatisk marginalisering eller strategisk sårbarhet.
Ur Madrids perspektiv är logiken omisskännlig. Spaniens havsgräns – från Kanarieöarna till Gibraltarsundet – är en av Europas mest utsatta och geopolitiskt känsliga zoner. Att skydda den är inte bara en nationell utan även en europeisk plikt. Maritim säkerhet, migrationskontroll och insatser mot smuggling kräver verklig kapacitet, inte retorik.
Styrka som självförtroende
Trumps uttalanden kan låta aggressiva, men de bör läsas som en varning snarare än en förolämpning. Det europeiska försvarets trygga tid är förbi. Kontinenten är på väg in i en ny era som präglas av återupplivad maktkonkurrens, instabila gränser och hybridhot.
För Spanien är detta inte längre en fråga om procentandelar – det är en fråga om självrespekt. En fri nation måste vara villig att skydda sig själv. Ett starkt försvar är inte en aggressiv handling, det är ett uttryck för självförtroende – en lugn försäkran om att ett land är suveränt, kapabelt och i fred just för att det har styrkan att förbli det.
Att investera i försvaret är alltså inte att spendera – det är att bevara. Det är den mest varaktiga investering som en civilisation som strävar efter överlevnad kan göra.