Irlands socialdemokratiska dilemma: Har mittenpolitiken stärkt vänstern?

Med opinionsundersökningar som visar att socialdemokraternas ledare Holly Cairns är landets mest populära partiledare – är Irland på väg mot en ”lila våg” i nästa parlamentsval? Det finns skäl att tro att oavsett vem som vinner nästa val kan socialdemokraterna känna sig lika hemma i en vänsterkoalitionsregering som i Irlands centerblock.

Irlands centerregering, som främst består av Fine Gael, skiljer sig ideologiskt sett knappt alls från socialdemokraterna när det gäller socialpolitik. I april lade socialdemokraternas ledare Holly Cairns fram ett lagförslag för att avskaffa den tre dagar långa väntetiden för gravida kvinnor som söker abort. Även om lagförslaget röstades ned gav regeringen redan två månader senare, i juni, sitt stöd till ett förslag från Sinn Féin om att avskaffa just den väntetiden. I spetsen för detta stöd stod Fine Gaels hälsominister Jennifer Carrol-McNeill, tillsammans med Taoiseach och Tanaiste.

Bortsett från den uppenbara samhörigheten mellan Fine Gael och Socialdemokraterna har den irländska politiken fastnat i ett dödläge i mitten av det politiska spektrumet, där Sinn Feins frammarsch mot en alternativ vänsterregering tycks ha avstannat gradvis i takt med att Socialdemokraterna har gått om dem som ett respekterat anti-etablissemangsparti. Nu när rivaliteten mellan Fianna Fáil och Fine Gael har lagt sig under tyngden av regeringskoalitionen, och med tanke på deras ökande impopularitet, kanske det faktiskt finns utrymme för Socialdemokraterna som koalitionspartner i framtiden för att stärka deras center-vänsterprofil?

Intresset för socialdemokraterna är ett mycket påtagligt fenomen i Irland. I en opinionsundersökning genomförd av Sunday Independent och Ireland Thinks, som publicerades i juni i år, framgick det att Holly Cairns fortfarande var landets mest populära partiledare med ett stöd på 40 procent. Däremot hade Fianna Fails ledare Micheal Martin endast 35 procent i stöd och Simon Harris från Fine Gael 33 procent. Samma opinionsundersökning visade att Socialdemokraterna stadigt låg på 12 procent av väljarnas preferenser över hela landet, vilket tyder på att Socialdemokraterna på ett tillförlitligt sätt har nått ut till en väljarbas som historiskt sett skulle ha stöttat Labourpartiet under de senaste decennierna. Eftersom Labour endast uppnådde magra 3 procent – vilket är bland de lägsta siffrorna partiet någonsin uppmätts i i nationella opinionsundersökningar – verkar det som om Socialdemokraterna definitivt har gått om den gamla irländska vänstern.

Men det är inte allt som socialdemokraterna har gjort. Opinionsundersökningsdata som Irish Independent rapporterade om den 9 augusti tyder på att även Sinn Féin har goda skäl att oroa sig för en lila våg. Det visade sig att en tredjedel av de nya socialdemokratiska väljarna under de senaste två månaderna tidigare var Sinn Féin-anhängare, vilket visar partiets förmåga att tilltala även den republikanska vänstern.

Även om det är frestande att kalla detta en ”lila våg” som är på väg att bildas, är en sådan jämförelse alldeles för smickrande för ett parti som endast ligger på omkring 12 procent i opinionsundersökningarna. Men precis som Labourpartiet och Miljöpartiet har gjort tidigare har socialdemokraterna mycket goda förutsättningar att bli de som avgör sammansättningen av nästa irländska regering. I det scenariot är det värt att fundera över i vilken utsträckning partiet endast skulle ingå i en vänsterkoalition, eller om det finns en väg till samarbete med det politiska centrumet.

Socialdemokraterna är det näst yngsta partiet i Dáil Éireann, efter Independent Ireland som grundades 2023, och bildades av tre parlamentsledamöter år 2015. En av dessa parlamentsledamöter, Stephen Donnelly, gick senare över till Fianna Fáil och tjänstgjorde som hälsominister, vilket tyder på att socialdemokraterna själva kanske inte är alltför motvilliga till en koalition med Fine Gael eller Fianna Fáil i framtiden. De vägrade visserligen kategoriskt att ingå en koalition med både Fianna Fáil och Fine Gael tillsammans år 2024, kanske som en följd av det katastrofala exemplet med Miljöpartiet, som endast fick in en enda parlamentsledamot i Dáil vid det allmänna valet. Ändå fortsätter spekulationerna i medierna om att avståndet mellan Socialdemokraterna och Fine Gael kanske inte är så stort som vi alla tror.

Den ideologiska rörligheten – eller bristen på sådan – inom irländsk politik kan vara en av de avgörande faktorerna bakom socialdemokraternas inträde i en koalitionsregering. Det politiska centrumet, representerat av Fianna Fáil och Fine Gael som breda partier, har en märklig historia av att ofta ändra sina ståndpunkter och hållningar. Ett sådant exempel gavs av Fianna Fails premiärminister Bertie Ahern år 2004, då han betecknade sig själv som socialist trots hån från Labourpartiet under den irländska ”keltiska tigerns” glansdagar.

I grund och botten är en sådan styrka hos socialdemokraterna att de själva – som i sociala frågor ligger i linje med regeringspartierna – endast har en enda strukturell kritik, som i sig är lätt att åtgärda. Nämligen att staten bör göra mer och bättre, vilket innebär att det inte finns något egentligt politiskt hinder för en eventuell koalition med mittenpartierna. Deras så kallade ”röda linjer” inom bostads- och hälso- och sjukvårdspolitiken är i sig själva procedurfrågor som är öppna för förhandlingar och som ett Fianna Fáil eller Fine Gael, som söker deras stöd, rimligen skulle kunna gå med på.

De politiska vänsterpartierna är, trots retoriken om en vänsterallians inför valet och en alternativ vänsterregering, betydligt mer splittrade än vad denna retorik ger sken av. Ta till exempel Labours påstående att Sinn Féin aldrig alls har varit ett vänsterparti – ett uttalande som även socialdemokraterna själva har gjort tidigare. Ändå lyckades den samlade vänstern tillsammans driva igenom att Catherine Connolly valdes till president i Aras an Uachtaran vid förra årets val, vilket visar att vänsteralliansen kanske är mer pragmatisk än ideologisk.

Under dessa omständigheter, där det politiska centrumet har möjliggjort och normaliserat vänsterpolitiska argument och ståndpunkter till sin egen nackdel, hur ser då deras politiska framtid ut och hur kan deras förhållande till socialdemokraterna komma att se ut?

I grund och botten finns det endast tre möjliga valkonstellationer som rimliga utfall av ett irländskt parlamentsval, varav en är en äkta vänsterkoalitionsregering bestående av People Before Profit, Labour, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Sinn Féin. Men med så många partier och därmed alltför många politiska intressen och variabler att ta hänsyn till är detta realistiskt sett det minst troliga utfallet. Det andra är en liberal-progressiv koalition bestående av Fine Gael, Socialdemokraterna och Labour, kanske med De gröna som någon form av stödpartner om det verkligen behövs. När det gäller socialpolitik, migration, klimatförändringar och europeisk integration är dessa partier i stort sett överens, med i slutändan ytliga eller semantiska skillnader mellan dem. Fine Gael har i över ett decennium agerat i den irländska politiken som det socialliberala partiet för yrkesverksamma och näringslivets intressen. Socialdemokraterna representerar de yngre medlemmarna av samma medelklassväljarbas, så en potentiell koalition borde inte komma som någon överraskning. På samma sätt har Labour varit Fine Gaels traditionella koalitionspartner; med Fine Gaels preferens för förvaltningspolitik framför ideologi är de nästan som en tom duk som den politiska vänstern kan måla i lila och röda färger.

Det tredje koalitionsalternativet är en republikansk koalition mellan Fianna Fáil och Sinn Féin, om Micheal Martin skulle avgå som partiledare före nästa val. Under sådana omständigheter skulle ett nytt Fianna Fáil, som strävar efter att omdefiniera sig själv, kunna välja det hittills otänkbara och tabubelagda alternativet att dela regeringsbänkarna med Sinn Féin. De två partierna ligger inte heller särskilt långt ifrån varandra när det gäller ursprung eller grundläggande principer, även om Sinn Féin utan tvekan är det mer principfasta av de två. I en republikansk regering skulle möjligheten till ett enat Irland för första gången under detta århundrade kunna bli ett seriöst mål för regeringens politik. Även om Fianna Fáil och Sinn Féin var blinda för allmänhetens oro över invandringen, verkar båda partierna nu tyst och på sitt eget sätt ändra inriktning, vilket tyder på att deras väljares förväntningar i frågan är lika kritiska mot den okontrollerade migrationskrisen som skapades av den tidigare regeringen bestående av Fianna Fáil, Fine Gael och De Gröna.

Oavsett sådana spekulationer kvarstår dock faktumet att socialdemokraterna ingår i två av de tre möjliga scenarierna för hur den nästa irländska regeringen skulle kunna se ut. Partier kan stiga och falla, men det är sällsynt att ett parti befinner sig i en så strukturellt gynnsam position att det kan driva sin agenda framåt. Det yttersta ansvaret för denna utveckling vilar på ledningen för Fianna Fáil och Fine Gael, som under det senaste decenniet har orsakat en så utbredd allmän desillusion och misstro mot de irländska statsinstitutionerna, både från vänster och höger.