Subscribe
Sedan kommunistregimens fall 1989 har Rumänien nått den högsta utlandsskulden i landets historia. För Rumänien är det senaste året pricken över i:et i den ekonomiska verkligheten, en extremt smärtsam verklighet som, i kombination med ett budgetunderskott på 9,3 procent av BNP och en upplåning på 200 miljarder euro (50 miljarder euro bara under 2024), har gjort Rumänien till den mest skuldsatta EU-medlemsstaten. En aspekt som inte kan förbises är det faktum att Rumänien bara i år har lånat 1 miljard euro var 10:e dag (9 miljarder euro under de första 3 månaderna). Med detta rekordstora budgetunderskott ligger Rumänien i topp på en oönskad EU-rankning, följt av Polen och Frankrike. Trots regeringens löften, internationella åtaganden och engångsåtgärder som genomförts sent av den styrande koalitionen har den strukturella obalansen i de offentliga finanserna förvärrats på senare tid, vilket skapar ett klimat av finanspolitisk osäkerhet som ifrågasätter Rumäniens ekonomiska stabilitet, som riskerar att nå skräpstatus under de kommande åren.
Ett stort underskott är symptomatiskt för en ekonomisk politik utan kompass
Enligt de senaste officiella uppgifterna hade Rumänien vid utgången av 2024 ett beräknat budgetunderskott på 9,3% av bruttonationalprodukten (BNP). Som nämnts ovan är detta det högsta i hela Europeiska unionen. Det är därför denna budgetobalans inte bara är en enkel ekonomisk indikator eftersom den återspeglar strukturella djup, administrativ ineffektivitet och, framför allt, en kronisk oförmåga hos den nuvarande politiska klassen att genomföra verkliga ekonomiska reformer i ett spänt valklimat. Ett så stort underskott tyder på att den rumänska staten spenderar mycket mer än den kan ta in. Detta är resultatet av en populistisk politik under valkampanjen, där löften om löne- och pensionsökningar, tillsammans med skattelättnader, inte backas upp av en verklig och hållbar intäktsbas. Problemet förvärras ytterligare av att Rumäniens budgetunderskott är kopplat till en accelererande ökning av statsskulden. Från en nivå på 35 procent av BNP 2019 har Rumänien nått en utlandsskuld på nästan 55 procent på bara fem år. Om denna utveckling fortsätter, utan betydande justeringar, riskerar landet att överskrida den kritiska tröskeln på 100 procent av BNP under nästa årtionde, en farlig spiral som kan leda till en finansieringskris och förlust av investerarnas förtroende.
Rumäniens ekonomiska modell är uttömd
Den främsta källan till obalansen i de offentliga finanserna är Rumäniens ekonomiska struktur. Den konsumtionsledda tillväxtmodellen, som stöds av import och strukturella underskott, har visat sina begränsningar och har implicit nått sina gränser. Medan andra länder i regionen har dragit nytta av offentliga investeringar och EU-fonder för att utveckla sin infrastruktur och produktionskapacitet, har Rumänien misslyckats med att omvandla ekonomiska tillväxtimpulser till hållbar utveckling. Rigida offentliga utgifter som löner och pensioner i den offentliga sektorn, särskilt specialpensioner, har kommit att konsumera mer än 90% av de återkommande statliga intäkterna. Detta lämnar lite utrymme för investeringar eller krishantering. Dessutom förvärras budgetens sårbarhet av att skattereformer skjuts på framtiden av rädsla för negativa effekter på makthavarna i valet. Att höja momsen eller införa en schablonskattesats utan undantag är lösningar som regeringarna systematiskt undviker, även om dessa åtgärder verkar bli oundvikliga under den kommande perioden.
Misslyckandet med skattereformen och kostnaderna för att fördröja impopulära åtgärder
Rumänien har gentemot EU-kommissionen lovat att gradvis minska sitt underskott till under 3% av BNP under de kommande sju åren i utbyte mot budgetflexibilitet för att möjliggöra investeringar. Men den finanspolitiska reformen, som ursprungligen var planerad till april 2025, har redan skjutits upp (den främsta orsaken var presidentvalet i maj) till januari 2026, vilket tyder på bristande politisk vilja och avsaknad av en sammanhängande strategi från den nuvarande regeringskoalitionen. Istället för ett omfattande åtgärdspaket har mindre förändringar gjorts: en höjning av utdelningsskatten, bolagsskatten och en begränsning av skattelättnader inom vissa sektorer (IT, jordbruk och bygg). Dessa har gett blygsamma intäkter, otillräckliga för att täcka de hål som orsakats av de ökade offentliga utgifterna.
Analyser från Erste Bank och finanspolitiska rådet varnar för att Rumänien riskerar att hamna i en riktig ”offerkurva”, liknande den 2009-2010, men denna gång utan skydd av ett IMF-avtal. Ratinginstituten har redan reagerat: alla de tre stora instituten – Fitch, Moody’s och S&P – har nedgraderat landets utsikter, vilket indikerar en möjlig nedgradering till skräpstatus.
Ett giftigt politiskt sammanhang
År 2024 präglades av ökad politisk instabilitet. Presidentvalet ställdes in, vilket ledde till negativa internationella reaktioner på rättsstatsprincipen i Rumänien, interna skandaler i den styrande koalitionen och en splittrad opposition ledde till att ekonomiska åtgärder sköts upp. I ett sådant klimat blir alla försök till en omfattande skattereform extremt svåra. Regeringen, som är mer angelägen om att behålla väljarstöd än makroekonomisk stabilitet, har föredragit att skjuta upp svåra beslut, vilket har gett bränsle åt en spiral av osäkerhet. Denna politiska volatilitet har fått direkta återverkningar på de internationella finansmarknaderna: räntorna på statsobligationer har stigit och Rumänien har tvingats låna till allt högre räntor. Den ekonomiska prognosen för 2025 är dyster. Finansieringsbehovet överstiger 50 miljarder euro, en enorm summa som sätter ytterligare press på den redan bräckliga budgeten.
Rumänien har EU:s största underskott i bytesbalansen
Underskottet i bytesbalansen är den andra tidsinställda bomben för Rumäniens ekonomi. Förutom budgetunderskottet har Rumänien också det största bytesbalansunderskottet av de 27 EU-länderna. Det ökande gapet mellan import och export pekar på en djup sårbarhet i den reala ekonomin: bristande konkurrenskraft och ett alltför stort beroende av inhemsk konsumtion. Denna dubbla brist, finanspolitisk och extern, ger en alarmerande bild som bör mobilisera myndigheterna att agera snabbt och konsekvent.
Scenarier för framtiden: smärtsam anpassning eller ekonomisk förnyelse
Rumänien har i huvudsak två alternativ för att återbalansera ekonomin. Det första är en tuff anpassning som påtvingas utifrån – genom nedgraderingar av kreditbetyg, flaskhalsar i finansieringen eller till och med en ny ekonomisk kris som den 2009. Detta scenario innebär plötsliga utgiftsnedskärningar, skattehöjningar och ett kraftigt fall i levnadsstandarden. Det andra alternativet är en inhemskt ägd reform där regeringen omstrukturerar budgeten, effektiviserar skatteuppbörden, minskar slöseriet och omdirigerar offentliga medel till produktiva investeringar. Denna ekonomiska återuppfinning bör ha tre pelare. Den första pelaren skulle vara en reform av skattesystemet, med avskaffande av undantag och en ombalansering av skattebördan. Den andra pelaren skulle vara digitaliseringen av den offentliga förvaltningen för att bekämpa skatteflykt och öka effektiviteten i skatteuppbörden. Den tredje pelaren i den ekonomiska förnyelsen skulle vara att omorientera utgiftspolitiken med fokus på investeringar, utbildning och infrastruktur.
Rumänien i en bräcklig internationell ekonomisk situation
På global nivå påverkar handelsspänningar i form av tullar med USA, geopolitiska omställningar och ökad protektionism tillväxtländernas export och tillväxtutsikter. För Rumänien, som är beroende av handel och extern finansiering, kan denna utveckling förstärka riskerna. Moody’s varnar för att Rumänien, utan ekonomisk diversifiering och en sammanhängande strategi för att attrahera investeringar, riskerar att bli alltmer ekonomiskt irrelevant i regionen. En förutsägbar kris och en historisk möjlighet Det rekordstora underskottet 2024 är inte bara en siffra, det är en signal om en överhängande kris, men också en möjlighet att ställa om. Rumänien kan bara undvika en katastrof om landet modigt och ansvarsfullt genomför ekonomiska reformer som kan vara smärtsamma men nödvändiga. Den senaste tidens historia har visat att om man undviker den ekonomiska sanningen leder det till kollaps. Däremot kan en klarsynt syn på verkligheten återställa investerarnas förtroende och medborgarnas hopp.
Presidentvalet i maj 2025 kommer att bli ett test inte bara politiskt utan också ekonomiskt. Kommer Rumänien att kunna höja sig över ögonblickets intressen och bygga en hållbar väg? Eller kommer vi att skjuta upp svåra beslut igen och driva landet till avgrundens rand? Svaret på denna fråga kommer att avgöra framtiden för en hel generation.
Rumänien 2009 vs. Grekland: två kriser, två lärdomar
För att fullt ut förstå de nuvarande riskerna och den väg Rumänien är på är det viktigt att blicka tillbaka och analysera hur andra europeiska länder reagerade på liknande kriser. För att göra det har vi tagit två uppenbara exempel: Rumänien 2009-2010 och Grekland 2010-2018. Även om båda länderna drabbades hårt av recessionen var de beslut som fattades och den behandling som de internationella fordringsägarna tillämpade fundamentalt olika.
Rumänien 2009-2010 förlitade sig på åtstramningar, inte på omstrukturering. Den globala finanskrisen 2008 slog extremt snabbt mot Rumäniens ekonomi, som redan hade ett växande budgetunderskott och en bräcklig ekonomisk modell baserad på spekulativ konsumtion och investeringar. För att få fart på ekonomin tecknade den rumänska regeringen 2009 ett låneavtal värt cirka 20 miljarder euro med IMF, Världsbanken och EU-kommissionen. I utbyte mot dessa medel tvingades regeringen att genomföra ett tufft åtstramningsprogram. Åtstramningsprogrammet innebar att lönerna i den offentliga sektorn sänktes med 25%, pensionerna frystes, momsen höjdes från 19% till 24% och tusentals jobb i offentlig sektor avskaffades. De beslut som fattades 2009 var en vändpunkt och smärtsamma, men på kort sikt fick de önskad effekt: underskottet minskade och finansmarknaderna återfick förtroendet. Men den sociala kostnaden har varit enorm. Levnadsstandarden har sjunkit kraftigt, många medborgare har emigrerat till västeuropeiska länder i jakt på ett bättre liv och förtroendet för staten har urholkats på djupet. Rumänien drog inte nytta av någon skuldomstrukturering som andra EU-länder. Skulderna betalades i sin helhet, med ränta. Åtstramningar var den lösning som den dåvarande regeringen valde, en lösning med blandade resultat, men utan det alternativ som erbjöds andra länder under samma period.
Grekland: partiell betalningsinställelse och skuldavskrivning
Till skillnad från Rumäniens hantering av den ekonomiska krisen 2009-2010 kunde Grekland, som då befann sig i en mycket sämre ekonomisk situation, till slut dra nytta av en massiv skuldomstrukturering. Sedan 2010 har den grekiska staten tagit emot tre räddningspaket på totalt över 300 miljarder euro från trojkan IMF-ECB-EC. Samtidigt genomfördes 2012 den största skuldnedskrivningen i modern ekonomisk historia: mer än 100 miljarder euro av Greklands offentliga skuld till privata fordringsägare ströks från böckerna. Denna omstrukturering, i kombination med strukturreformer och en smärtsam anpassningsperiod, gjorde att Grekland kunde undvika en total kollaps. Paradoxalt nog, trots att åtstramningspolitiken var hård även här – med lönesänkningar, skattehöjningar och massprivatiseringar – var det institutionella stöd Grekland fick vida överlägset det som Rumänien erbjöds. IMF var villigt att acceptera förluster i Grekland, men behöll sin stelbenthet i Rumänien. Varför då? Svaret ligger till stor del i de geopolitiska och systemiska insatserna. Grekland var med i euroområdet och en total betalningsinställelse skulle ha skakat hela den gemensamma valutan. Rumänien, som inte var medlem i euroområdet, behandlades som ett laboratorium för åtstramningar snarare än som en patient i systemet.
Vad kan vi lära oss av dessa två fall?
Jämförelsen visar på två olika modeller för krishantering. Rumänien valde budgetdisciplin till varje pris och fick bära hela kostnaden för anpassningen. Grekland fick massiva eftergifter trots en inrikespolitik som uppfattades som populistisk och instabil. Denna skillnad måste väcka allvarliga frågor bland dagens beslutsfattare. Rumänien verkar återigen stå på randen till ett budgetstup, men det geopolitiska sammanhanget är annorlunda och EU kommer inte längre att ha så lätt att bevilja finansiella eftergifter. Den viktiga lärdomen är att utan verkliga inhemska reformer kommer inga skuldlättnader att rädda den rumänska ekonomin.