Subscribe
Den globala stålindustrin står inför två nödsituationer: å ena sidan antagandet av protektionistisk politik i USA, som kulminerar i de tullar på stål och aluminium som Trumpadministrationen infört, å andra sidan den växande vågen av lågkostnadsexport från Asien, särskilt Kina, där sektorn gynnas av betydande statliga subventioner och strukturell överproduktionskapacitet. Enligt beräkningar från Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) översteg den globala överkapaciteten 600 miljoner ton 2023 och kan komma att överstiga 720 miljoner ton 2025. Detta innebär att stålverk runt om i världen producerar mycket mer än vad marknaden kan absorbera, vilket skapar en nedåtgående konkurrens som särskilt drabbar europeiska producenter, som redan tyngs av högre energikostnader och stränga miljöbestämmelser. Resultatet är en gradvis försvagning av kontinentens industriella struktur: många anläggningar har minskat sin verksamhet eller stoppat produktionen, medan cirka 18.000 arbetstillfällen försvann bara under 2024. Europa står därmed inför en avgörande utmaning: att bestämma sig för om man ska försvara sin produktionskapacitet eller acceptera en marginell roll i den nya globala balansen.
DET EUROPEISKA SVARET
EU-kommissionen meddelade i mars 2025 sin avsikt att lägga fram en handlingsplan för stålsektorn, som ett direkt svar på de amerikanska tullarna. Syftet var tvåfaldigt: att motverka åtgärder som handelspartner anser vara orättvisa och att se över de importbegränsningar som infördes under den ståltvist som inleddes 2018. Dessa begränsningar, som fortfarande är i kraft, ska upphöra att gälla i juni 2026, men Bryssels avsikt är att tidigarelägga tidsfristen för att säkerställa ett fortsatt skydd av den inre marknaden. Den 7 oktober 2025 formaliserade kommissionen sitt förslag och presenterade ett paket med åtgärder av historisk betydelse. Enligt planen ska mängden stål som får importeras tullfritt till EU halveras, från 30,5 till 18,3 miljoner ton per år. Import över denna tröskel kommer att beläggas med en tull på 50 procent, vilket är dubbelt så mycket som den nuvarande nivån på 25 procent. Initiativet, som av ordförande Ursula von der Leyen beskrivs som nödvändigt och brådskande, syftar till att återställa konkurrensbalansen mellan europeiska producenter och utomeuropeiska konkurrenter. Kommissionen har också infört den så kallade melt-and-pour-regeln, som innebär att importörerna måste uppge var stålet faktiskt har producerats. Denna åtgärd har sin grund i behovet av att förhindra tullflykt genom ommärkning av produkternas ursprung, en praxis som är särskilt utbredd i Kina, som ofta exporterar stål via mellanliggande länder.
ÖVERKAPACITET OCH ASIATISK KONKURRENS
Den största sårbarheten för den europeiska stålindustrin är det ökade utbudet från Asien. Kina, som producerar mer än hälften av världens stål, har fortsatt att stödja sin industri genom offentliga subventioner, vilket har gett bränsle åt en dumpningsdynamik som leder till artificiellt låga priser. Dominoeffekten är tydlig: Turkiet, Indien, Vietnam och Sydkorea – ofta partner eller mellanhänder i den kinesiska exportkedjan – är nu bland de största stålleverantörerna till EU. För de europeiska producenterna har detta scenario blivit ohållbart. Kontinentens stålverk arbetar för närvarande med 67% av sin kapacitet. Med de nya åtgärderna vill Bryssel återställa kapacitetsutnyttjandet till 80 %, vilket kommer att leda till ökad sysselsättning och industriell stabilitet. Överkapaciteten är inte bara ett ekonomiskt fenomen, utan också ett geopolitiskt. Tillgången till stora mängder lågkostnadsstål gör det möjligt för Kina att utöva strategiskt inflytande på de globala marknaderna, medan Europa riskerar att förlora inte bara konkurrenskraft utan också självständighet inom viktiga sektorer som fordonsindustrin, infrastruktur och försvar. Därav den växande medvetenheten om att stålfrågan inte bara kan behandlas som en handelsfråga, utan som en del av den ekonomiska och industriella säkerheten.
DEN TRANSATLANTISKA DIMENSIONEN: MELLAN KONKURRENS OCH SAMARBETE
De nya europeiska åtgärderna kommer mot bakgrund av en förnyad konfrontation med USA. Trots de spänningar som uppstått till följd av USA:s tullar på europeiskt stål och aluminium (50 procent och fortfarande i kraft) har Bryssel och Washington ett gemensamt mål: att begränsa effekterna av den globala överkapaciteten och bekämpa dumpning, särskilt från Kina. EU har därför för avsikt att upprätthålla en konstruktiv dialog med USA för att utveckla samordnade strategier för industriellt försvar. Beslutet att även tillämpa de nya kvoterna på import från den amerikanska marknaden återspeglar dock EU:s önskan att anta en balanserad och oberoende strategi som bygger på lika regler för alla. Detta är en betydande skillnad jämfört med USA:s politik, som är mer selektiv och öppet protektionistisk. I detta sammanhang definierar sig den europeiska ståndpunkten som en form av ”legitimt skydd” som är förenligt med Världshandelsorganisationens regler. Bryssel har inte för avsikt att starta ett handelskrig, utan snarare att bekräfta principen om ömsesidighet och rättvis konkurrens. Målet är att skydda den europeiska industrin utan att äventyra marknadens öppenhet och att hålla cirka 10 procent av stålsektorn öppen för internationell konkurrens.
INDUSTRIELL SUVERÄNITET OCH EUROPEISK NYINDUSTRIALISERING
Kommissionens strategi innebär ett paradigmskifte i den europeiska industripolitiken. För första gången bekräftar unionen uttryckligen principen om industriell suveränitet: behovet av att bevara lokal produktionskapacitet som en förutsättning för ekonomisk självständighet och strategisk säkerhet. Kommissionären för industripolitik, Stéphane Séjourné, sammanfattade målet med den nya planen med en tydlig formel: ”Återindustrialisera Europa”. Konceptet går längre än att bara försvara stålsektorn; det är ett försök att återställa tillverkningssektorns centrala roll i en tid av ekologisk omställning och global konkurrens. Debatten inom kommissionen var intensiv. Vissa kommissionärer förespråkade en minskning av massproduktionen genom att uteslutande fokusera på ”grönt” stål eller stål av mycket hög kvalitet, vilket är förenligt med klimatmålen i den gröna given. Andra försvarade dock tanken på att behålla en diversifierad industri som kan producera stål för försvar, infrastruktur och bilindustrin. Den andra linjen segrade, där man kopplade skyddet av stål till en långsiktig vision om europeisk ekonomisk suveränitet.
EKONOMISKA OCH SOCIALA KONSEKVENSER
Det nya åtgärdspaketet välkomnades av de viktigaste branschorganisationerna. Eurofer, en sammanslutning av europeiska producenter, kallade det ”en nödvändig vändpunkt”, medan fackföreningarna uttryckte försiktig optimism och betonade möjligheten att skydda tusentals jobb. Ur ett ekonomiskt perspektiv förväntar sig kommissionen en måttlig inverkan på priserna: en genomsnittlig ökning på 3 %, vilket motsvarar cirka 50 euro mer för en bil och 1 euro mer för en tvättmaskin. Bryssel anser att denna effekt är en hållbar uppoffring för att skydda industrisäkerheten och arbetstillfällena. Planens framgång kommer dock också att bero på medlemsländernas politiska stöd. Tyskland, som är Europas ledande biltillverkare och en stor stålkonsument, har ännu inte uttryckt någon definitiv ståndpunkt. Hans stöd kommer att vara avgörande för att åtgärden ska godkännas.
UTSIKTER OCH STRATEGISK BETYDELSE
Europeiska unionen avser att godkänna de nya reglerna senast den 30 juni 2026, då det nuvarande kvotsystemet löper ut. Till skillnad från tidigare åtgärder, som ofta var tillfälliga och begränsade, är det nya systemet utformat som ett strukturellt och permanent skydd. Detta markerar ett skifte från en defensiv strategi till en proaktiv industripolitik som syftar till att återuppbygga kontinentens tillverkningsbas. Framöver kan den europeiska stålstrategin bli en modell för andra strategiska sektorer, t.ex. batterier, halvledare och grön teknik, där produktionsautonomi i allt högre grad uppfattas som en viktig del av suveräniteten. Utmaningen gäller inte bara ekonomin, utan även Europas identitet som industrimakt. Att försvara stålet innebär att försvara förmågan att bygga infrastruktur, fordon och försvarsmateriel, med andra ord Europas förmåga att spela en ledande roll i den nya världsordningen.
STÅL ÄR EN SYMBOL FÖR SUVERÄNITET
Den europeiska stålplanen 2025 utgör en viktig milstolpe i EU:s ekonomiska politik. Ställd inför orättvis asiatisk konkurrens och amerikansk protektionism har Bryssel valt att åter bekräfta sitt produktiva oberoende och lägga grunden för en industripolitik som bygger på balans, motståndskraft och hållbarhet. Beslutet att halvera importkvoterna och höja tullarna till 50 procent är inte bara en teknisk åtgärd, utan en politisk handling som omdefinierar Europas förhållande till globaliseringen. I en värld som splittras av ekonomiska och geopolitiska spänningar är stål återigen en symbol för suveränitet: en metall som än en gång markerar gränsen mellan industriellt beroende och oberoende.