Subscribe
I både Bryssel och Washington har en slutsats fått fäste: Spanien sitter inte längre med vid det bord där Europas strategiska framtid avgörs. Den episod som diplomater nu kallar bildandet av ”Washington-gruppen” – det kluster av europeiska ledare som följde med Volodymyr Zelensky till USA förra sommaren och stod bredvid honom i Ovala rummet – har blivit en symbol för denna utveckling. Frankrike, Tyskland, Italien, Storbritannien och de europeiska institutionerna samlades kring en gemensam deklaration som stödde Ukraina och utforskade ett ramverk för fred. Spanien var iögonfallande nog inte inbjudet.
När dokumentet dök upp avfärdade Madrid det först som ett av många gemensamma uttalanden. Men inom några timmar insåg Moncloa dess symboliska vikt och ändrade sig och begärde att få skriva på – för sent för att dölja det faktum att Spanien hade uteslutits från de diskussioner som var viktiga. Episoden fångade det som många i Europa nu uppfattar som kännetecknet för Pedro Sánchez diplomati: en reaktiv hållning, angelägen om att framstå som anpassad men kroniskt ur takt med rytmen i den västerländska samordningen.
Problemet går dock djupare än en missad signatur. För Washington har Spanien blivit ett testfall för NATO:s självbelåtenhet. Få allierade har investerat så lite i sitt eget försvar, och Donald Trump – som är tillbaka i Vita huset och har fått nytt mod – har gjort Madrid till ett personligt exempel på vad han kallar ”strategiskt snyltande”. Under de senaste månaderna har han anklagat Spanien för att inte ens uppfylla alliansens minimala mål och varnat för att allierade som vägrar att spendera kommer att få försvara sig själva. Tonen är inte retorisk; den är bestraffande.
Detta innebär en djupgående förändring. I årtionden var försvarsbidragen en teknisk fråga som diskuterades i byråkratiska tonlägen inom Nato. I dag har de blivit en politisk skiljelinje. Det faktum att Spanien är det enda medlemslandet som motsätter sig det nya femprocentsmålet har placerat landet i öppen konflikt med Washington – en aldrig tidigare skådad spricka i den transatlantiska relationen.
Sánchez svar har varit att omdefiniera vad ”försvar” innebär. Hans regering hävdar att utgifter för naturkatastrofer, klimatresiliens och cybersäkerhet alla bör räknas in i NATO-åtaganden, vilket innebär att dessa civila prioriteringar läggs in i den militära liggaren. Ungefär tretton procent av Spaniens försvarsbudget för 2025 är öronmärkt för sådana ändamål – en gest som är tänkt att förena finanspolitisk återhållsamhet med moralisk storslagenhet. Bryssel har gått i svaromål och påmint Madrid om att ”gröna” projekt inte räknas som upprustning och inte kan inkluderas om Spanien hoppas få tillgång till EU:s försvarsfonder. Det som Madrid kallar modernisering ser andra som kreativ bokföring.
Bakom denna semantiska manöver döljer sig ett djupare begreppsmässigt fel. Spanien behandlar fortfarande försvaret som en politisk olägenhet snarare än en investering i suveränitet. Kontrasten till sina europeiska kollegor – varav många har inlett långsiktiga upprustningsplaner – har blivit uppenbar. Försvarsutgifter är inte konsumtion, det är kapitalbildning. De upprätthåller trovärdigheten, avskräckningen och den industriella innovationen. Utan försvarsutgifter blir moraliska anspråk på solidaritet eller ”europeiskt ledarskap” bara retorik.
Washingtons frustration över Madrid förvärras av vad tjänstemännen beskriver som en oberäknelig utrikespolitik. Medan andra europeiska regeringar har skärpt sin anpassning till NATO-prioriteringar har Spanien odlat band som verkar utformade för att irritera sina allierade. Moncloa har upprepade gånger mjuknat i sin hållning gentemot Nicolás Maduros regim i Venezuela och sökt en privilegierad samarbetskanal med Peking under benämningen ”strategisk autonomi”. Dessa gester, som i Washington ses som ideologiska snarare än strategiska, har förstärkt uppfattningen att Spanien under Sánchez strävar efter att spela medlare mellan rivaliserande block utan att ha tillräckligt med inflytande för att göra det.
Resultatet är isolering. När ledarna för Washington-gruppen utarbetade en plan för Ukraina informerades Spanien i efterhand. När Trump nu talar om en reform av Nato nämns Madrid endast som ett exempel på vad som måste förändras. I Bryssel har Spaniens kreativa omdefiniering av försvaret väckt ett illa dolt hån, i Washington har den framkallat öppen irritation.
Det finns dock en lärdom i detta främlingskap. Maktpolitikens återkomst har klargjort att försvaret inte är ett ideologiskt val utan en civilisatorisk instinkt. Det är förutsättningen för allt annat – välstånd, socialpolitik och till och med miljöambitioner. Att behandla det som sekundärt är att missförstå själva frihetens logik.
Trumps tillrättavisning må ha låtit odiplomatisk, men den uttryckte en sanning som Europa, och Spanien i synnerhet, inte längre kan ignorera. Den strategiska bekvämlighetens tid är förbi. De som inte investerar i sin egen säkerhet kommer snart att få betala ett högre pris i form av förlorat inflytande, ekonomiska påtryckningar eller strategisk sårbarhet.
För Spanien är vägen tillbaka till trovärdighet tydlig. Det handlar inte om att söka prestige genom sena underskrifter eller moraliska föreläsningar, utan genom konsekventa, mätbara åtaganden: en varaktig ökning av försvarsutgifterna, en sammanhängande utrikespolitik förankrad i den transatlantiska alliansen och en förståelse för att styrka är grunden för fred.
Fram till dess kommer Spanien att förbli vad Washingtongruppens episod redan har avslöjat att det är – ett land som är närvarande i fotografiets marginaler, men frånvarande i de beslut som formar världen.