Subscribe
Medan Ursula von der Leyen firar EU:s stadiga marsch mot klimatneutralitet 2050, varnar konservativa för att EU:s gröna ambitioner riskerar att offra ekonomisk stabilitet, suveränitet och social sammanhållning på ideologins altare.
Vid ceremonin för EU:s borgmästaravtal 2025 bekräftade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen sitt åtagande att göra Europa till världens första klimatneutrala kontinent senast 2050. Hennes tal, som var fyllt av optimism och självbelåtenhet, gav en bild av en kontinent som står enad bakom den ”gröna omställningen” – en omvandling som fokuserar på människor, samhällen och hållbar tillväxt. Men under den självsäkra retoriken döljer sig en djupare oro som delas av miljontals européer: är Bryssels klimatidealism hållbar, eller driver den Europa mot ekonomisk och social obalans?
För många konservativa runt om i Europa låter von der Leyens uttalande om att ”Europa håller kursen” mindre som ett löfte och mer som en varning. Den europeiska gröna given – hyllad som EU:s främsta prestation – har kommit att symbolisera de teknokratiska excesserna i EU:s beslutsfattande: stora ambitioner, liten realism och blind för de växande kostnader som bärs av vanliga medborgare.
Kostnaden för en grön utopi
Von der Leyens insisterande på att EU är ”på rätt väg för att nå våra mål för 2030” döljer en oroande verklighet. Ja, utsläppen har minskat, men till vilket pris? Energipriserna har skjutit i höjden, industrins konkurrenskraft har vacklat och hushållen över hela kontinenten kämpar för att absorbera den ekonomiska chock som obligatoriska miljöstandarder och koldioxidskatter innebär.
Målet att minska utsläppen med 55 procent fram till 2030 må glädja miljöaktivister, men det riskerar att urholka Europas tillverkningsbas. Fabriker stänger eller flyttar utomlands, där energin är billigare och reglerna lättare. Just de arbetstagare som Bryssel påstår sig försvara – de inom stål-, kol- och fordonssektorerna – lämnas bakom i ”framstegens” namn.
De konservativa menar att den europeiska gröna given har blivit ett moraliskt korståg snarare än en pragmatisk politik. I stället för att balansera miljöansvar med ekonomisk realism verkar EU:s ledning vara fast besluten att införa en modell som passar alla i 27 olika ekonomier. Det som fungerar för välbärgade eliter i Bryssel eller Berlin passar inte nödvändigtvis bönder i Polen eller småföretagare i Italien.
En budget som drivs av ideologi
Von der Leyen meddelade stolt att 35 procent av EU:s nästa budgetram kommer att ägnas åt klimat- och naturprojekt. På papperet låter detta visionärt. I praktiken innebär det en enorm överföring av skattebetalarnas pengar till ett politiskt experiment vars avkastning i bästa fall är osäker.
Även om innovation inom ren energi och grön teknik är avgörande, varnar konservativa för att det nuvarande tillvägagångssättet snedvrider marknaden och gynnar subventionerade industrier framför fri konkurrens. Besattheten av ”gröna” investeringar riskerar att skapa en beroendekultur, där framgång inte definieras av effektivitet eller meriter utan av anpassning till Bryssels miljöortodoxi.
Dessutom kommer denna ”gröna budgetering” vid en tidpunkt då Europa står inför utmaningar utan motstycke: massmigration, säkerhetshot och minskad ekonomisk tillväxt. Bör klimatutgifter verkligen väga tyngre än försvar och gränskontroll – själva grunden för nationell suveränitet?
Människorna som lämnades kvar
Von der Leyen insisterar på att den gröna omställningen är ”centrerad kring människor och samhällen”. Men från Paris till Prag, från holländska bönder till tyska lastbilschaufförer, växer det folkliga motståndet. Den så kallade ”mekanismen för rättvis omställning” kan slussa miljarder till drabbade regioner, men inga subventioner kan ersätta värdigheten i förlorat arbete eller stoltheten i att vara självförsörjande.
I hela Europa får vanliga medborgare betala för elitens dygdsignalering. De uppmanas att byta ut prisvärda bilar mot elbilar som de inte har råd med, att ersätta gaspannor med dyra värmepumpar och att acceptera högre matpriser i ”hållbarhetens” namn. Den gröna omställningen, som en gång var en symbol för enighet, har blivit en skiljelinje mellan den härskande klassen och den arbetande majoriteten.
Återskapa balans och sunt förnuft
Europas konservativa förnekar inte vikten av att förvalta miljön. De förstår att det är en moralisk plikt att skydda planeten. Men de insisterar också på att klimatpolitiken måste tjäna människorna – inte tvärtom.
Ett verkligt hållbart Europa är ett Europa som bevarar arbetstillfällen, respekterar nationell suveränitet och försvarar konkurrenskraften samtidigt som man strävar efter realistiska miljömål. I stället för storslagna mandat uppifrån och ned bör EU ge länderna möjlighet att välja sina egna vägar mot renare ekonomier – utan att straffa dem som är beroende av traditionella industrier.
När von der Leyen förbereder sig för att presentera en ny ”urban klimatagenda” uppmanar konservativa Bryssel att komma ihåg att städer inte är laboratorier för ideologi. De är hem för riktiga familjer, arbetare och företag som inte kan blomstra under oändlig reglering och beskattning.
En uppmaning till pragmatiskt ledarskap
Von der Leyens tal utstrålade tillförsikt och kontinuitet, men enbart tillförsikt räcker inte för att betala energiräkningar eller skydda försörjningsmöjligheter. Europas konservativa rörelser efterlyser en kursändring – ett återupprättande av ekonomisk realism, demokratiskt ansvarstagande och respekt för nationella prioriteringar.
Om Europa verkligen ska kunna ”leda världen” måste det först lära sig att leda sig självt på ett klokt sätt. Drömmen om en klimatneutral kontinent är ädel, men inte om den sker på bekostnad av Europas välstånd, stabilitet och frihet. Den utmaning som ligger framför oss är inte att fördubbla ideologin – utan att återställa balansen, suveräniteten och det sunda förnuftet i Europas gröna framtid.
Alessandro Fiorentino