Senaste hälsoskandalen kan avsätta Irlands vice premiärminister

Nioårige Harvey Morrison Sherrat avled den 29 juli 2025, vilket har lett till en förnyad och känslomässigt laddad debatt på Irland om tillståndet för landets sjukvårdssystem, särskilt de ihållande förseningarna i behandlingen av skolios hos barn.

Harvey, en ung pojke från Clondalkin i Dublin, har nu blivit en tragisk symbol för systemfel som har lett till växande krav på politiskt ansvarsutkrävande.

En av dem som utsätts för intensiv politisk granskning är Tánaiste Simon Harris, Irlands vice premiärminister och tidigare hälsominister, som var hälsominister 2016-2020 och därefter Taoiseach innan han tillträdde sin nuvarande roll i januari 2025. Den politiska oppositionen kräver nu att han avgår.

Harveys historia är en historia av djup förlust och frustration. Harvey diagnostiserades med ryggmärgsbråck och skolios, tillstånd som kräver snabba medicinska ingrepp, och han drabbades av betydande förseningar när det gällde att få tillgång till en kritisk ryggkirurgi.

Enligt hans föräldrar, Gillian Sherratt och Stephen Morrison, sattes Harvey först upp på en väntelista för akut skoliosoperation i februari 2022 men fick inte operationen förrän i november 2023. Under denna försening på 33 månader upplevde familjen ytterligare oro när de upptäckte att Harvey hade tagits bort från väntelistan hos Children’s Health Ireland (CHI) utan deras vetskap eller samtycke, ett avslöjande som förstärkte deras känsla av att ha blivit övergivna av sjukvården.

Även om den exakta orsaken till Harveys död fortfarande är obestämd, enligt vad hans mor uppgav, har den utdragna väntan på operation och den upplevda misskötseln av hans fall lett till upprördhet bland allmänheten och krav på ansvarsutkrävande.

Mary Lou MacDonald, ledare för det största oppositionspartiet Sinn Fein, har riktat skarp kritik mot Tánaiste Simon Harris med hänvisning till ett brutet löfte från 2017 då Harris som hälsominister lovade att inget barn skulle få vänta längre än fyra månader på en skoliosoperation.

McDonald har också ökat trycket på Harris och skrev till honom den 12 augusti 2025 för att kräva ett möte med Harveys föräldrar.

McDonalds samtal följer på Harris tidigare försäkran till henne, som gjordes den 18 september 2024, att han skulle ta direktkontakt med familjen för att diskutera Harveys vård, en försäkran som vid Harveys begravning inte hade uppfyllts.

Inlägg på X från Harveys mamma, Gillian Sherratt, och intresseorganisationer som Scoliosis Network återspeglar djup frustration och anklagar Harris för att prioritera PR framför meningsfullt engagemang med drabbade familjer.

Dessa åsikter understryker en bredare uppfattning om att regeringens svar på skolioskrisen har varit minst sagt otillräckligt.

Medan krisen för Harris fortsätter att utvecklas har Irlands finansminister Paschal Donohoe kommit till Harris försvar och betonat Tánaistes engagemang för att ta itu med skoliosvården under hans tid som både hälsominister och Taoiseach.

Donohoe, som erkänner tragedin i Harveys död och familjens sorg, har sagt: ”Vi måste respektera det och låta dem framföra de synpunkter som de anser är viktiga.” Han lyfte också fram regeringens insatser för att minska väntetiderna, inklusive ökade resurser, kliniskt stöd och operationssalskapacitet, som han hävdade har lett till en minskning av både antalet barn på väntelistorna och väntetidernas längd.

Donohoe medgav dock att ”vi alltid vill göra mer” och att sjukvården ”behövde göra bättre ifrån sig”, vilket tyder på ett erkännande av fortsatta utmaningar trots framsteg.

En talesperson för Harris har upprepat denna känsla och noterat att när Harveys fall uppmärksammades av Tánaiste under hans tid som Taoiseach, kontaktade hans kontor omedelbart hälsodepartementet och Health Service Executive (HSE) för att säkerställa att klinisk vård gavs.

Talespersonen bekräftade att en ytterligare klinisk bedömning genomfördes och att operation därefter planerades. Harris själv har framfört sina ”djupaste kondoleanser” till Harveys familj och betonat att han förväntar sig att Department of Health, HSE och CHI kommer att fortsätta att stödja familjen.

I ett uttalande där man avstod från att kommentera Harveys enskilda fall konstaterade Children’s Health Ireland att väntelistan för ryggkirurgi är dynamisk, och att ”viktiga framsteg” görs varje månad när patienter får behandling och nya fall tillkommer.

Denna förklaring har dock inte gjort mycket för att dämpa den offentliga och politiska kritiken, särskilt med tanke på de specifika anklagelserna om vanskötsel i Harveys fall.

De bredare frågorna kring Irlands tillhandahållande av skoliosbehandling diskuterades under ett möte i Oireachtas Joint Committee on Health den 19 juni 2025. Denna debatt ger ett kritiskt sammanhang för att förstå de systemiska frågor som är i spel.

Kommittén hörde intresseorganisationer, däribland Scoliosis Advocacy Network, som redogjorde för den pågående krisen inom den pediatriska skoliosvården.

Diskussionen visade att många barn, trots regeringens åtaganden, fortfarande har väntetider som vida överstiger det fyramånadersmål som Harris satte upp 2017.

Kommittén informerades om att förseningar i skoliosoperationer kan leda till förvärrad ryggradskrökning, ökad smärta och, i allvarliga fall, irreversibla komplikationer, särskilt för barn med komplexa tillstånd som ryggmärgsbråck.

Scoliosis Advocacy Network kritiserade bristen på transparens i hanteringen av väntelistor och hänvisade till fall som Harveys där patienter tagits bort utan att föräldrarna underrättats.

Kommittén noterade också att även om ytterligare finansiering och kirurgisk kapacitet hade tilldelats, fortsatte personalbrister och samordningsproblem inom CHI att hindra framsteg.

Ur ett politiskt perspektiv måste kraven på Harris avgång därför vägas mot de realiteter som gäller för att styra ett komplext sjukvårdssystem.

Harris löfte från 2017 var visserligen ambitiöst, men återspeglade en önskan om att åtgärda ett tydligt folkhälsomisslyckande.

De ihållande förseningarna tyder dock på djupare strukturella problem inom HSE och CHI, bland annat när det gäller resursfördelning, att behålla personal och administrativ tillsyn.

Medan Harris försvarare hävdar att han har visat engagemang genom ökade investeringar och engagemang, pekar kritiker och politiska motståndare på ett misslyckat ledarskap när det gäller att omsätta löften till konkreta resultat. Att Harvey togs bort från väntelistan utan föräldrarnas samtycke är särskilt oförsvarbart och väcker frågor om ansvarsfördelningen inom CHI och kommunikationen med familjerna.

Det finns alltså ett argument för att även om kravet på Harris avgång har en känslomässig resonansbotten, så kan det också innebära att frågan förenklas alltför mycket.

Regeringens erkännande av behovet av förbättringar, i kombination med Donohoes påståenden om minskade väntetider, tyder på vissa framsteg, men tragedin i Harveys fall understryker att dessa ansträngningar inte har varit tillräckliga för alla patienter.

Oireachtas-utskottets slutsatser visar på behovet av ökad transparens, förbättrad samordning och hållbara investeringar för att förhindra liknande misslyckanden.

Harvey Morrison Sherratts död är en förödande påminnelse om den mänskliga kostnaden för förseningar i vården. Kraven på Tánaiste Simon Harris avgång återspeglar legitim frustration över ouppfyllda löften och systematiska brister, men de riskerar också att politisera en komplex fråga.

Medan Harris försvarare pekar på hans ansträngningar att ta itu med skoliosvården, kräver de specifika misslyckandena i Harveys fall, särskilt det otillåtna borttagandet från väntelistan, ansvarsutkrävande på både politisk och institutionell nivå.

Den irländska regeringen måste prioritera en öppen kommunikation med familjerna, en rigorös övervakning av hanteringen av väntelistorna och fortsatta investeringar i pediatrisk vård för att säkerställa att inget annat barn drabbas på samma sätt som Harvey.

Kontroversen har också lett till en förnyad granskning av Irlands bredare strategi för att hantera väntelistor inom hela hälso- och sjukvården, inte bara inom skoliosvården. Kritiker noterar att liknande misslyckanden har rapporterats inom kardiologi, neurologi och onkologi, där patienter drabbas av långa väntetider för behandling med livsförändrande konsekvenser. Intresseorganisationer menar att det återkommande mönstret med löften, partiella förbättringar och efterföljande bakslag återspeglar en strukturell oförmåga hos HSE att leverera vård i rätt tid. Denna uppfattning, som förstärks av uppmärksammade tragedier som Harveys, undergräver allmänhetens förtroende för både hälso- och sjukvårdssystemet och det politiska ledarskapet. Utan en grundläggande förändring av styrning, transparens och ansvarsskyldighet kvarstår risken att ytterligare dödsfall som kan förebyggas kommer att inträffa, vilket gör Harveys historia till ytterligare en i en lång rad snarare än en katalysator för meningsfulla reformer.

Just nu pågår den politiska debatten mellan dem som hävdar att fokus bör ligga på att stödja Harveys familj och driva fram meningsfulla reformer, samtidigt som man undviker symboliska gester som kanske inte tar itu med de grundläggande orsakerna till krisen, och dem som också helt korrekt konstaterar att Irlands politik präglas av en beklaglig brist på ansvarsutkrävande på alla nivåer, även för allvarliga misslyckanden som det här fallet utgör.