Irlands centralbank och Gaza

Irlands fixering vid Gazakonflikten och dess obevekligt kritiska hållning till Israel har nått en punkt av närmast besatthet i landets politiska sfär.

Den senaste debatten i Dáil Éireann den 11 juni 2025, om Irlands centralbanks roll i att underlätta försäljningen av israeliska obligationer, är en fallstudie i detta skeva fokus. Förslaget, som initierades av parlamentsledamoten Cian O’Callaghan från Socialdemokraterna, är ytterligare ett exempel på hur Irlands politiska klass alltmer går i otakt med sina viktigaste EU-partner och USA genom att inta en hållning som inte bara är ensidig utan också riskerar att undergräva landets internationella trovärdighet och ekonomiska intressen.

Debatten i Dáil handlade särskilt om ett förslag om att stoppa Central Bank of Irelands (CBI) förmedling av Israel Bonds, som Deputy O’Callaghan och andra hävdade finansierade Israels militära aktioner i Gaza.

I motionen anklagades Israel för folkmord, krigsförbrytelser och etnisk rensning med stöd av rapporter från Internationella domstolen (ICJ), Amnesty International och Human Rights Watch. I motionen hävdas att Irland, som undertecknat folkmordskonventionen, har en rättslig och moralisk skyldighet att hindra CBI från att godkänna Israel Bonds prospekt, som marknadsförs som stöd till Israels krigsansträngningar.

Debatten var känsloladdad och majoriteten av ledamöterna åberopade upprörande bilder av palestinskt lidande, däribland rapporter från Hamas hälsoministerium om 54 500 dödsfall i Gaza sedan oktober 2023. I debatten hävdades vidare att 65 procent av dessa dödsfall var kvinnor och barn.

Regeringen, under ledning av finansminister Paschal Donohoe, kontrade med ett ändringsförslag som betonade Irlands fördömande av Israels agerande, dess humanitära bistånd till palestinierna (88 miljoner euro sedan januari 2023) och dess diplomatiska insatser, såsom att stödja en översyn av associeringsavtalet mellan EU och Israel.

Donohoe hävdade att CBI:s roll är begränsad till att bedöma prospekt enligt EU-lagstiftningen, inte att stödja eller sälja obligationer, och att ensidiga åtgärder skulle bryta mot EU:s skyldigheter och riskera rättsliga utmaningar. Ändringsförslaget gick igenom, men debatten avslöjade en djup klyfta.

Medan oppositionspartierna krävde omedelbara åtgärder prioriterade regeringen rättsliga och diplomatiska kanaler.

Som nämnts ovan står Irlands inställning till Israel, som den framkommit i denna debatt, i strid med de största EU-medlemsstaterna och USA. Även om Irland har positionerat sig som en högljudd förespråkare för palestiniernas rättigheter, skiljer sig dess retorik och föreslagna åtgärder, såsom att förbjuda Israelobligationer eller införa restriktiva finansiella åtgärder, kraftigt från de mer balanserade förhållningssätten i länder som Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Även om dessa länder är kritiska till viss israelisk politik upprätthåller de starka diplomatiska och ekonomiska band med Israel och erkänner landets strategiska betydelse och rätt till självförsvar.

Tyskland har till exempel konsekvent stöttat Israels säkerhet och samtidigt förespråkat humanitärt bistånd och en tvåstatslösning. Under 2024 gav Tyskland 1,3 miljarder euro i utvecklingsbistånd till palestinierna, men avstod från ensidiga sanktioner eller provocerande retorik där Israel anklagades för folkmord. Frankrike har på liknande sätt fördömt Israels expansion av bosättningar men upprätthåller starka handelsförbindelser, med en bilateral handel som nådde 3,2 miljarder euro 2023. Storbritannien har även under sin nya Labourregering intagit en försiktig hållning och sanktionerat specifika israeliska individer som är inblandade i bosättarvåld (vilket noterades i debatten i Dáil), men undvikit breda ekonomiska åtgärder som skulle kunna destabilisera relationerna.

USA, Israels närmaste allierade, ger årligen 3,8 miljarder dollar i militärt stöd och har konsekvent lagt in sitt veto mot resolutioner i FN:s säkerhetsråd som ansetts alltför kritiska mot Israel. Även om USA har uttryckt oro över civila offer i Gaza, betonar man Israels helt rimliga rätt att bekämpa Hamas, som har utsetts till en terroristorganisation av bland annat USA och EU.

Det finns också en växande känsla av att Irland, samtidigt som man fördömde Hamas agerande den 7 oktober 2023, också lyckas upprätthålla en hållning som är oproportionerligt fientlig mot Israel.

Irlands fokus på Israel Bonds är särskilt talande. Inget annat EU-land har gjort en jämförbar insats för att stoppa finansiella mellanhavanden med Israel på nationell nivå. CBI:s roll, som ärvs efter Brexit, är teknisk enligt EU:s prospektförordning och kräver godkännande av obligationsprospekt för fullständighet, inte godkännande.

Andra EU-länder, som Nederländerna och Luxemburg, som har betydande finanssektorer, har inte valt ut Israel Bonds för granskning. Irlands försök att lagstifta mot denna process riskerar att isolera landet inom EU, där konsensusdrivna sanktioner (t.ex. mot Ryssland) föredras framför ensidiga åtgärder.

Ett annat anmärkningsvärt inslag i den senaste Dáil-debatten var hur mycket den lutade sig mot anklagelser om folkmord, med hänvisning till ICJ:s slutsats från januari 2024 om “rimliga rättigheter” till skydd mot folkmord i Gaza och ett rådgivande yttrande från juli 2024 som förklarade Israels ockupation olaglig.

Dessa påståenden, som upprepades av suppleanter som Gary Gannon och Jennifer Whitmore, är provocerande och förenklar en komplex konflikt. De bortser också helt från den juridiska realiteten att ICJ:s domar är preliminära och icke-bindande när det gäller det rådgivande yttrandet. Även om det ofta citeras som om det vore så, har domstolen i själva verket inte dragit slutsatsen att folkmord pågår.

På samma sätt har Internationella brottmålsdomstolen (ICC) sökt arresteringsorder för israeliska ledare, men dessa gäller specifika påstådda krigsförbrytelser, inte folkmord. Detta är en distinktion som nästan helt har gått förlorad i Irlands parlamentariska retorik.

Denna ensidiga berättelse bortser också från det bredare sammanhanget i Mellanöstern. Iran, som är en viktig finansiär av Hamas och Hizbollah, har underblåst den regionala instabiliteten, men detta tas sällan upp i Dáil.

Syriens inbördeskrig, som dödade över 500.000 människor, eller Jemens pågående konflikt, med 150.000 döda, får inte heller mycket uppmärksamhet jämfört med Gaza. Det finns en berättigad känsla av att Irlands politiska klass är mycket selektiv i sin upprördhet.

Det måste också sägas att Irlands strävan att förbjuda Israel Bonds och anta restriktiva åtgärder, som föreslagits i Dáil, medför betydande risker.

I regeringens motförslag noterades korrekt att sådana åtgärder skulle kunna strida mot EU-lagstiftningen, särskilt artiklarna 63 och 215 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, som reglerar den fria rörligheten för kapital och sanktioner. Juridisk rådgivning från Attorney General, som Donohoe hänvisar till, understryker att ensidiga åtgärder skulle utsätta Irland för rättsliga utmaningar och potentiellt undergräva landets rykte som ett stabilt finansiellt nav. Irlands ekonomi, som är starkt beroende av utländska investeringar och EU-medlemskap, har inte råd att strunta i regler för symboliska gester.

Även om Irlands hjärta kanske är på rätt plats, med tanke på landets historia av förtryck och hungersnöd, är det sant att säga att sådan empati måste dämpas med realism.

Dáils fokus på Israel Bonds är visserligen känslomässigt övertygande, men det är en distraktion från mer effektiva åtgärder. Irland skulle kunna stärka sitt engagemang inom EU för riktade sanktioner, t.ex. mot våld från bosättare, som Storbritannien har infört. Man skulle kunna trycka hårdare på för humanitärt tillträde och vapenvila, vilket Donohoes motförslag betonade, snarare än symboliska gester som sannolikt inte kommer att överleva en rättslig granskning.

Israel är inte utan fel. Dess expansion av bosättningar och blockadpolitik förvärrar palestiniernas lidande, och de civila dödsoffren i Gaza är oförsvarliga. Men Irlands vägran att erkänna Israels säkerhetsproblem undergräver dess moraliska auktoritet.

Irlands politiska besatthet av Gaza, som framgick av debatten i Dáil den 11 juni 2025, återspeglar en genuin önskan att ta itu med mänskligt lidande men fläckas av en ensidig berättelse och opraktiska förslag.

Genom att fixera sig vid Israel Bonds och anklaga Israel för folkmord utan samma granskning av Hamas alienerar sig Irland från större EU-länder och USA. I detta avseende erbjuder regeringens motförslag, som betonar diplomati och rättsliga begränsningar, en mer pragmatisk väg, även om den saknar den känslomässiga resonansen i oppositionens retorik.

Irland måste kanalisera sin passion till effektiva, kollektiva åtgärder inom EU och FN, snarare än ensidiga åtgärder som riskerar ekonomisk och diplomatisk isolering. Endast då kan landet hedra sitt humanitära arv utan att offra sin globala ställning.