Ukrainas framtid är Europas ansvar: Strategi framför känslor

Konservativa värderingar och pragmatiska lösningar måste vägleda Europas ledarskap när det gäller Ukrainas säkerhet, suveränitet och återuppbyggnad

Kriget i Ukraina går in på sitt tredje år och de strategiska insatserna för Europa har aldrig varit högre. Konflikten är inte längre bara en tragedi vid Europas tröskel – den är ett avgörande test för kontinentens geopolitiska motståndskraft, institutionella trovärdighet och långsiktiga säkerhet. Uppfattningen att ”Ukrainas framtid är Europas ansvar” är inte grundad i romantisk idealism utan i strategisk nödvändighet. Vägen framåt måste vägledas av konservativa värderingar och pragmatiska lösningar – att prioritera säkerhet, bevara suveränitet och planera återuppbyggnaden inte bara i fysiska termer, utan som en modell för demokratisk hållbarhet.

Detta centrala tema kommer att stå i fokus för en viktig paneldiskussion om ECR-partiets senaste initiativ i Neapel den 12 juli, där beslutsfattare, strateger och opinionsbildare samlas för att utforska Europas roll i utformningen av framtiden för sin östra gräns. Samtalet kommer vid en kritisk tidpunkt, då Ukrainas öde blir alltmer sammanflätat med Europas stabilitet. De beslut som fattas idag kommer att få återverkningar i årtionden och avgöra styrkan och inriktningen på Europas gränser, allianser och kärnvärden.

Säkerhet först: Det strategiska imperativet

Kärnan i Europas ansvar är insikten om att Ukrainas säkerhet är oskiljaktig från Europas säkerhet. Ett Ukraina som lämnas sårbart är en inbjudan till ytterligare destabilisering – inte bara för Kiev, utan för hela regionen. Europa måste anta ett klarsynt förhållningssätt: detta är inte en avlägsen konflikt, utan en konflikt med omedelbara konsekvenser för Natos sammanhållning, EU:s integritet och den säkerhetsarkitektur som har definierat tiden efter kalla kriget.

Konservativa värderingar betonar ordning, försvar av nationell suveränitet och bevarande av institutioner. Dessa principer måste ligga till grund för Europas säkerhetsstrategi gentemot Ukraina. Stödet ska inte vara reaktivt eller känslomässigt drivet, utan det måste vara medvetet, uthålligt och samordnat. Detta inkluderar att förse Ukraina med försvarskapacitet, tillhandahålla underrättelse- och cyberstöd samt stärka Ukrainas förmåga att avskräcka från framtida aggressioner. En stabil östlig gräns är det enda sättet att garantera ett säkert europeiskt kärnland.

Suveränitet: Stabilitetens hörnsten

Suveränitet är inte ett abstrakt ideal – det är grunden för fred. För att Ukraina ska kunna skapa sin egen framtid, utan yttre tvång, måste landet vara helt suveränt. Europa har en moralisk skyldighet att stödja detta mål, men ännu viktigare är att det finns ett strategiskt intresse av att göra det. Att tillåta någon som helst tvetydighet i Ukrainas territoriella integritet skulle stärka auktoritära regimer och undergräva den internationella rättsstatsprincipen.

Suveränitet kräver också politiskt stöd. Europa måste fortsätta sina ansträngningar för att integrera Ukraina närmare de euroatlantiska institutionerna. Det betyder inte att man ska skynda på medlemskapsprocesser eller urvattna standarder, utan snarare att man ska tillhandahålla en tydlig färdplan, tekniskt bistånd och politiskt kapital för att stärka Ukrainas institutioner. Att stödja reformer, bekämpa korruption och förbättra styrningen är pragmatiska steg som bidrar till både suveränitet och långsiktig motståndskraft.

Återuppbyggnad: Bortom betong, mot motståndskraft

Att återuppbygga Ukraina handlar om mer än tegelstenar och murbruk. Det handlar om att återuppbygga liv, återupprätta förtroendet för offentliga tjänster och skapa förutsättningar för hållbar tillväxt. Utmaningen är enorm – uppskattningar tyder på att det kommer att behövas hundratals miljarder. Men pengar i sig är inte svaret. Vad som krävs är ett konservativt, strategiskt tillvägagångssätt: att investera i infrastruktur som stöder energioberoende, digital modernisering och utbildning. Projekten bör inte väljas utifrån politisk symbolik, utan utifrån deras förmåga att återställa självförsörjningen och den regionala stabiliteten.

Europa måste leda denna insats – inte bara som en givare, utan som en strategisk partner med ett tydligt syfte. Detta innebär ett nära samarbete med ukrainska institutioner, strikt övervakning och att återuppbyggnadsinsatserna inte skapar beroende utan i stället främjar lokal kapacitet. Partnerskap med den privata sektorn och civilsamhället måste prioriteras, tillsammans med transparenta ramverk för att undvika slöseri och korruption.

Tydligt syfte, enhetligt agerande

Nästa Ecr-eventpanels betoning på ”Konservativa värderingar, pragmatiska lösningar” är mer än en slogan – det är en uppmaning till handling. Europa måste leda med ett tydligt syfte. Vägen framåt handlar inte om abstrakta ideal utan om konkret strategi. Ett säkert Ukraina är ett suveränt Ukraina. Och ett suveränt Ukraina är ett säkrare och starkare Europa.

Europas engagemang får inte vackla i takt med skiftande politiska vindar eller medieuppmärksamhet. Detta är en generationsuppgift, en uppgift som kommer att forma själva det europeiska projektets identitet. Ukraina är inte bara en granne i nöd, det är en provkarta på Europas vilja, enighet och värderingar.

Alessandro Fiorentino