Den svåra vägen till fred i Ukraina

Efter mer än tre och ett halvt år av krig har ordet ”fred” återigen smugit sig in i de diplomatiska korridorerna. I Washington tog president Donald Trump emot Volodymyr Zelenskyj tillsammans med europeiska ledare; vicepresident J.D. Vance talade om ”betydande eftergifter” från Ryssland. För lite för ett genombrott, men tillräckligt för att väcka nya förhoppningar.

Och ändå, bakom leendena och de försonande kommunikéerna är verkligheten hård: Moskva kräver ett erkännande av sina annekteringar och Ukrainas neutralitet, medan Kiev insisterar på en återgång till 1991 års gränser. Den västerländska diplomatin är visserligen aktiv, men kämpar för att ta fram en trovärdig plan som kan stoppa kriget utan att legitimera angriparen.

Moskva vägrar kompromissa – och ifrågasätter Zelenskys legitimitet

I en intervju med NBC:s Meet the Press nyligen kallade Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov Volodymyr Zelenskij för ”illegitim” och förklarade att han därför inte kan underteckna ett fredsavtal. Utan ett delat presidentmandat, hävdade Lavrov, skulle varje möte mellan Putin och Zelenskyj vara förhastat. Samtidigt upprepade han Moskvas krav: Ukraina måste avsäga sig NATO-medlemskapet, erkänna Krim som ryskt och ge officiell status åt det ryska språket och ryska institutioner i delar av Ukraina.

Ukrainas vice utrikesminister Andrii Sybiha avfärdade kommentarerna som ”absurda”. ”Det finns inget mer löjligt än att få en föreläsning om legitimitet från dem som har klamrat sig fast vid makten i 21 år under en ledare som har styrt i 25 år”, sade han. Ordväxlingen underströk hur djup den politiska sprickan fortfarande är.

Kiev håller fast vid sin ståndpunkt: Integritet, rättvisa och bindande garantier

På den andra sidan har Ukraina inte rört sig ur fläcken. För Zelensky är fred endast möjlig genom ett fullständigt återställande av suveräniteten inom de gränser som erkändes 1991 – inklusive Krim.

Kievs ”fredsformel”, som presenterades i FN, innehåller tio punkter: totalt tillbakadragande av ryska trupper, återlämnande av fångar och deporterade barn, ansvarsutkrävande för krigsförbrytelser, kärnsäkerhet och bindande kollektiva säkerhetsgarantier.

”Utan full suveränitet kan det inte bli någon fred”, insisterar Zelensky. Hans hållning stöds av den allmänna opinionen: undersökningar visar att cirka 80 procent av ukrainarna avvisar varje kompromiss om territorium.

Kärnan i Kievs krav är garantier. Eftersom ett Nato-medlemskap för närvarande är utom räckhåll kräver Ukraina verkställbara åtaganden: luftförsvarssystem, stabila ammunitionsleveranser, gemensam vapenproduktion och utbildning. Med andra ord, ett paraply i NATO-stil utan formellt medlemskap, men med verkliga skyldigheter för västliga partner.

Europas svar: Pengar, avskräckning och uppdrag

Europeiska unionen har tagit på sig en trefaldig roll.

1. Finansiering. Genom ”Ukrainafaciliteten” har Bryssel utlovat 50 miljarder euro mellan 2024 och 2027 för att stabilisera ekonomin och påbörja återuppbyggnaden. Dessa medel kompletteras med intäkter från frysta ryska tillgångar och militärt stöd från den europeiska fredsfaciliteten.

2. Säkerhetsgarantier. Efter G7-mötet i Vilnius undertecknade flera EU-länder bilaterala avtal med Kiev om luftförsvar, ammunition, utbildning och gemensam produktion. Målet är att Ukraina inte ska stå ensamt, inte ens utanför Nato.

3. Övervakningsuppdrag. Bryssel överväger idén om en europeisk koalition som kan övervaka ett eventuellt eldupphör. Ett sådant uppdrag skulle inte innebära strid, men skulle övervaka humanitära korridorer och demarkationslinjer. För att det ska lyckas skulle det dock behöva amerikanskt stöd – särskilt när det gäller underrättelseverksamhet och flygunderstöd.

Som en EU-tjänsteman uttryckte det: ”Den ukrainska armén måste förbli stark, för det är bara ur styrka som en trovärdig fred kan födas.”

Ockupationens karta: Ryssland håller 19-20% av Ukraina

Krigets geografi utgör ramen för varje förhandling. Idag kontrollerar Moskva cirka 114.500 kvadratkilometer, eller 19-20 procent av Ukrainas territorium.

• Krim, som annekterades 2014, är fortfarande helt under rysk kontroll.
• Luhansk, nästan helt ockuperat (98%).
• Donetsk, där Ryssland håller stora områden inklusive Mariupol, medan Slovjansk och Kramatorsk fortfarande är under ukrainsk kontroll.
• Zaporizhzhia och Kherson, cirka 74 procent tillsammans i ryska händer, även om Kiev fortfarande kontrollerar de regionala huvudstäderna i städerna Zaporizhzhia och Kherson.

Dessa regioner är inte bara landbitar: de representerar industriella centra, bördig jordbruksmark och viktig infrastruktur. För Ukraina skulle en förlust av dem lamslå ekonomin; för Ryssland är det ett bevis på att kriget har gett påtagliga resultat att hålla dem.

Washington: Oumbärlig men ändå ambivalent

USA är fortfarande den enda aktör som kan omsätta utkast till verklighet.

Vicepresident Vance har sagt att Moskva har gjort ”betydande eftergifter” och signalerat att man är öppen för att erkänna Ukrainas regering och garantera landets säkerhet utan att installera en marionettregim. Trump har samtidigt varnat för att han kommer att skärpa sanktionerna om diplomatin sviktar.

Den amerikanska linjen är tydlig: inga amerikanska kängor på marken, men villighet att tillhandahålla logistiskt stöd, underrättelser och eventuellt flygunderstöd för ett europeiskt uppdrag. Ekonomiskt sitter Washington på sanktionskortet: lättnader i sanktionerna kommer endast att vara möjliga under strikt kontroll av att Ryssland följer reglerna. USA:s inrikespolitik komplicerar dock bilden. Med en splittrad kongress och stundande val pressar Washington Europa att ta på sig en större del av den ekonomiska och militära bördan.

Krig på marken: Ukraina slår till djupt in i Ryssland

De diplomatiska manövrerna fortsätter mot bakgrund av eskalerande militära angrepp. Natten till den 24 augusti genomförde ukrainska styrkor samordnade drönarattacker mot kritisk rysk infrastruktur och slog till mot hamnterminalen i Ust-Luga och ett oljeraffinaderi i Astrakhan. Bränder och produktionsstörningar följde, vilket påverkade energimarknaderna: Brentoljan steg till 67,76 dollar per fat och WTI-oljan till 63,73 dollar.

Samma kväll anklagade Ryssland Ukraina för att ha utfört en massiv drönarattack mot kärnkraftverket i Kursk. En hjälptransformator träffades, vilket sänkte produktionen vid en reaktor med 50 procent. Internationella atomenergiorganet bekräftade att det inte förelåg någon strålningsrisk, men varnade för att situationen var ”allvarlig”.

Dessa attacker, som inte bara syftar till att försämra Rysslands krigsmaskin utan också till att underminera dess ekonomi, har symbolisk vikt. Genom att slå till mot energihubbar som finansierar Kremls krigskassa signalerar Ukraina att man kan projicera makt djupt in på ryskt territorium. Detta ökar trycket på Moskva vid förhandlingsbordet samtidigt som det påminner västliga partners om att Kiev varken är passivt eller beroende, utan aktivt formar slagfältet.

Samtidigt, i en sällsynt gest mitt under blodsutgjutelsen, utväxlade Moskva och Kiev 146 fångar vardera. En symbolisk handling av mänsklighet, men också en påminnelse om att kriget utkämpas på två nivåer: genom vapen och genom diplomati.

Varför fred fortfarande är så svårfångad

Kärnan i dödläget är territoriet. Att acceptera en uppgörelse som fryser kriget enligt nuvarande linjer skulle innebära att Rysslands ockupation legitimeras – något som Kiev och dess allierade ser som oacceptabelt. För Ukraina skulle det vara en förtäckt kapitulation. För västvärlden skulle det belöna aggression och undergräva internationell rätt.

Analytiker varnar för att ett avtal utan stark verifiering och verkställighet riskerar att kollapsa till ett bräckligt eldupphör. Putin, med sin strategi av påtryckningar och tvetydighet, verkar satsa på västvärldens trötthet och oenighet för att få samtalen att tippa över till Moskvas fördel.

Bortom Ukraina: Vad som står på spel för världen

Denna förhandling handlar inte bara om Ukraina. Det handlar om den internationella ordningens framtid. Om en stormakt kan dra om gränser med våld kan inget land känna sig säkert.

Det är därför som ledare som Giorgia Meloni från Italien betonar västvärldens enighet. ”Endast västvärldens enighet kan garantera fred och rättvisa”, sade hon. Det är en konservativ princip: fred uppnås inte genom eftergifter, utan byggs upp genom avskräckning och solidaritet.

För Europa är resultatet existentiellt. Antingen visar EU att dess miljarder euro och politiska beslutsamhet kan förankra säkerheten, eller så riskerar EU att hamna vid sidan av i sitt eget grannskap. De val som görs nu kommer att avgöra om Europa blir en garant för ordning och reda – eller bara en åskådare till de beslut som fattas i Washington och Moskva.

Blickar framåt: Bräcklig, osäker, men ändå möjlig

De kommande månaderna kommer att vara avgörande. De europeiska huvudstäderna måste formalisera sina säkerhetsåtaganden. Washington kan komma att försöka arrangera ett direkt möte mellan Putin och Zelenskij med amerikansk medling. På slagfältet ser ingendera sidan ut att kunna åstadkomma ett avgörande genombrott, vilket gör kriget både brådskande att lösa och svårt att avsluta.

Om det finns en väg till fred kommer den att kräva en balans mellan suveränitet, säkerhet och rättvisa. Det är en smal väg, men den är ännu inte stängd. Ukrainas öde – och därmed Europas framtida säkerhet – hänger i en skör tråd.