Subscribe
I åratal har Europa odlat en lugnande illusion: att kriser skulle kunna hållas inom sina geografiska gränser. Ukraina i öster. Mellanöstern i söder. Gulfen långt borta, ukrainska städer närmare men fortfarande avgränsade.
Idag håller den illusionen inte längre.
När missiler och drönare slår till mot mål i Iran och Levanten handlar det inte bara om regional stabilitet. Det handlar om Kiev. Det handlar om Warszawa. Det handlar om västvärldens militära leveranser. Det handlar om priset på den energi som driver de europeiska ekonomierna. I slutändan handlar det om kontinentens säkerhet.
Flera europeiska observatörer har uttryckt oro för att en eskalering i Mellanöstern skulle kunna minska USA:s uppmärksamhet och resurser för Ukraina i en tid då Kiev fortsätter att vara helt beroende av västvärldens stöd. Detta är inte en ideologisk bedömning utan en logistisk: interceptorer, luftförsvarssystem och avancerad ammunition är inte oändliga resurser.
Samtidigt har den strukturella kopplingen mellan Moskva och Teheran – särskilt när det gäller drönare och militärt samarbete – gjort det tydligt att Ukrainakonflikten och Irankrisen inte är isolerade frågor. Den rysk-iranska axeln är inte en liten detalj, utan en del av den operativa arkitekturen i det pågående kriget i Östeuropa.
Resultatet är en osynlig men verklig front som förbinder Persiska viken med de ukrainska slätterna.
Axeln Moskva-Teheran: ett konkret militärt nav
Samarbetet mellan Ryssland och Iran är inte diplomatisk retorik. Det handlar om teknik, produktion och industriell kapacitet.
Användningen av iranskdesignade drönare i Ukraina har dokumenterats i stor utsträckning och utgör ett av de verktyg som Moskva har använt för att kompensera för sina konventionella sårbarheter. I en konflikt som har förvandlats till ett utnötningskrig har tillgången till billiga system med hög replikerbarhet en betydande strategisk vikt.
Detta innebär att varje försvagning eller destabilisering av Iran kan få konsekvenser för Rysslands krigsinsatser. Men det betyder också det motsatta: om Iran är under press kan Moskva tvingas stärka andra samarbetskanaler och söka kompensation på annat håll.
Europa har inte råd att betrakta denna utveckling som isolerade eller rent symboliska händelser. Dagens krig är industriella krig. Och industriella krig vinns – eller förloras – på förmågan att producera, anpassa och förse med nya förnödenheter.
Om axeln Moskva-Teheran spricker kan den operativa balansen på den ukrainska fronten förändras. Men om väst måste omfördela resurser mellan flera fronter samtidigt kommer också den europeiska motståndskraften att sättas på prov.
Den amerikanska frågan: begränsad kapacitet, europeiskt ansvar
En annan viktig faktor är hållbarheten i stödet från väst.
Enligt analyser som rapporterats i internationell press riskerar en utvidgning av USA:s engagemang i Mellanöstern att påverka tillgången på system och ammunition avsedda för Ukraina. Förbrukningen av interceptorer och luftvärnsrobotar är inte abstrakt: varje batteri som är utplacerat i en teater är inte tillgängligt i en annan.
Detta är inte en fråga om att ifrågasätta den atlantiska alliansen. Tvärtom. Just därför att alliansen förblir den europeiska säkerhetens pelare är det nödvändigt att erkänna ett grundläggande faktum: ingen makt kan på obestämd tid upprätthålla ett samtidigt engagemang i flera högintensiva kriser utan att omkalibrera prioriteringar och resurser.
Den verkliga frågan är alltså inte om Washington kommer att fortsätta sitt engagemang. Frågan är: Är Europa redo att axla en större del av ansvaret?
I årtionden har kontinenten kunnat räkna med en nästan automatisk strategisk täckning. I dag är scenariot mer komplext: Stilla havet, Mellanöstern och Östeuropa är sammankopplade områden där militära förmågor är sammanflätade.
Att i detta sammanhang fortsätta att tro att europeisk säkerhet helt och hållet kan delegeras är att bortse från den systemiska karaktären hos dagens kriser.
Gulfen som en europeisk sårbarhet
Om den militära noden förbinder Teheran med Kiev, förbinder energinoden Gulfen med de europeiska huvudstäderna.
Varje upptrappning i Mellanöstern leder omedelbart till volatilitet på energimarknaderna. Spänningar i Persiska viken, hot mot sjöfarten och officiella iranska uttalanden riktade mot västländer har redan orsakat finansiell oro och prisfluktuationer. Detta är inte en tillfällig detalj, utan en geopolitisk konstant.
För Europa är energi inte bara en ekonomisk fråga. Det är en fråga om politisk stabilitet.
Högre priser betyder:
- ihållande inflation
- press på offentliga budgetar
- social oro
- minskade skattemässiga marginaler för strategiska investeringar
Och, i slutändan, mindre kapacitet att upprätthålla en långvarig insats på östfronten.
Under de senaste åren har Europeiska unionen inlett ett mödosamt arbete med att diversifiera energiförsörjningen. Det strukturella beroendet av utvecklingen i Mellanöstern har dock inte eliminerats. I ett scenario med utdragna konflikter blir också säkerheten för sjövägarna återigen en avgörande faktor.
Lärdomen är enkel, men ignoreras ofta: det finns ingen militär säkerhet utan energisäkerhet.
Europeisk industriell bräcklighet
Den mest känsliga frågan gäller dock den industriella kapaciteten.
Kriget i Ukraina har visat att Europa inte var förberett på en högintensiv konflikt i sitt närområde. Ammunitionslagren visade sig vara otillräckliga. Produktionstiderna visade sig vara långa. Försvarets försörjningskedja är fortfarande fragmenterad längs nationella linjer som ofta inte är samordnade.
Vid en tidpunkt då USA kan behöva omfördela resurser mellan flera olika insatsområden blir denna bräcklighet en strategisk risk.
Detta är inte en uppmaning till byråkratisk centralisering eller ideologiska slagord. Det är en fråga om staternas primära ansvar.
Den konservativa europeiska politiska traditionen – som uttrycks i principerna i Reykjavíkdeklarationen – fokuserar på nationernas demokratiska suveränitet, maktutövning på den mest effektiva nivån och regeringarnas direkta ansvarsskyldighet gentemot medborgarna.
Tillämpad på säkerhet innebär denna princip ett konkret faktum: försvaret kan inte läggas ut på entreprenad.
Samarbete mellan europeiska stater är nödvändigt. Men ett sådant samarbete måste stärka de nationella förmågorna, inte ersätta dem med strukturer som saknar verklig operativ beredskap.
Iran-krisen, parallellt med kriget i Ukraina, visar att Europa är engagerat i en global konkurrens där industriell produktion, logistisk motståndskraft och snabba beslut spelar lika stor roll som – om inte större – än politiska deklarationer.
Ett strategiskt val för Europa
Vid denna tidpunkt är vägskälet tydligt.
Europa kan välja att fortsätta att reagera på kriser som separata händelser och lita på USA:s förmåga att upprätthålla flera fronter samtidigt. Man kan begränsa sig till att hantera nödsituationen och jaga varje ny eskalering med partiella och senkomna åtgärder. Eller så kan man dra en mer klarsynt slutsats. Den iranska krisen är inte en perifer incident. Den är ett test. Ett test av Europas förmåga att förstå att säkerhet är systemisk. Att krigsskådeplatserna överlappar varandra. Att leveranserna inte är oändliga. Att energi är ett geopolitiskt vapen. Att industriproduktion är avskräckande.
Det är inte en fråga om att välja mellan interventionism och neutralism. Det är en fråga om att välja mellan beroende och ansvar.
Ansvar innebär:
- stärka den nationella försvarsförmågan
- samordning av europeiska industriella insatser
- investera i motståndskraft mot energiförsörjning
- ta på sig en mer solid roll inom Atlantpakten
Inte mot Förenta staterna, utan tillsammans med Förenta staterna. Inte för att ersätta Nato, utan för att göra det mer balanserat.
Om Moskva och Teheran har visat att geopolitiska axlar kan sträcka sig bortom regionala gränser, måste Europa visa att det förstår hur den tid vi lever i ser ut. Axeln mellan Moskva och Teheran, trycket på västvärldens försörjning och Europas sårbarhet på energiområdet är inte separata delar av en avlägsen mosaik. De är delar av samma strategiska ekvation. Europa kan fortsätta att betrakta sig som en ”posthistorisk” aktör, skyddad från dynamik som utspelar sig på andra håll. Eller så kan vi inse att världen har återgått till att vara konkurrensutsatt, industriell och geopolitisk. Säkerhet är inte ett abstrakt begrepp. Det är produktiv kapacitet. Det är trovärdig avskräckning. Det är självständigt beslutsfattande. Det är nationellt ansvar som utövas i samarbete med pålitliga allierade. Om den iranska krisen har en lärdom för Europa så är det denna: det finns inga avlägsna fronter när man är beroende av andras val.
Den verkliga frontlinjen är inte ritad på en karta. Den dras i den politiska viljan hos en kontinent som måste bestämma sig för om den ska förbli beroende av externa balanser eller återgå till att vara huvudpersonen i sin egen säkerhet.