Europas strategiska undvikande (även) om Iran

Den amerikansk-israeliska gemensamma operationen mot iranska militära tillgångar och kärntekniska och ballistiska anläggningar har lett till en snabb diplomatisk reaktion i Europa. Inom loppet av några timmar gick regeringarna i Frankrike, Tyskland och Storbritannien ut med ett gemensamt uttalande där de uppmanade Teheran att återgå till förhandlingar, samtidigt som de betonade att ingen av de tre hade varit direkt inblandad i operationen.

Deklarationen, som stöddes av president Emmanuel Macron, förbundskansler Friedrich Merz och premiärminister Keir Starmer, återspeglar ett vanligt mönster i europeisk krisdiplomati: uppmaningar till återhållsamhet, förnyade förhandlingar och ansträngningar för att förhindra att konflikten utvidgas till ett regionalt krig.

De händelser som utspelade sig dagarna efter attackerna har dock försatt Europas position i ett ännu mer känsligt läge. I Madrid meddelade Pedro Sánchez regering att Spanien inte skulle tillåta att USA:s och Spaniens gemensamma baser användes för operationer relaterade till attackerna. Beslutet framställdes på hemmaplan som ett försök att undvika ytterligare upptrappning. Internationellt sett avslöjade det dock en obehaglig verklighet: en synlig spricka inom Nato i samma ögonblick som alliansens avskräckande hållning i Mellanöstern testades.

Händelserna på marken överträffade snabbt de ursprungliga förväntningarna. Genom att Irans högste ledare Khamenei dödades tillsammans med flera högt uppsatta regimtrogna personer förändrades konfrontationen från en straffattack till en operation för att förändra regimen. Den 6 mars krävde president Donald Trump öppet Irans ”villkorslösa kapitulation”.

Denna utveckling avslöjar en djupare strukturell spänning i Europas strategiska hållning. EU:s medlemsländer fortsätter att hantera kriser främst genom diplomati och återhållsamhet, trots att maktbalansen omformas av aktörer som är villiga att ta de risker som skapar verklig hävstångseffekt.

De europeiska ledarna har rätt: långsiktig stabilitet kräver förhandlingar eller en fullskalig invasion. Militära attacker, även exakta sådana, kan inte ersätta någotdera. Förhandlingar uppstår dock sällan i ett vakuum; de följer på förändringar i hävstångseffekten – och EU saknar för närvarande någon sådan.

Den nuvarande upptrappningen inleddes inte i ett sammanhang av lugn diplomati utan mot bakgrund av år av iransk regional projicering, utveckling av ballistiska missiler och en ständig utmaning av landets kärnvapenkapacitet.

De amerikansk-israeliska anfallen, som godkänts av Trumpadministrationen, innebär en hård återställning av avskräckningsdynamiken. Oavsett stöd har de förändrat den strategiska kalkylen och Iran kommer aldrig att bli detsamma. Europa, däremot, förblir retoriskt engagerat i diplomati samtidigt som man förlitar sig på att andra ska utöva det tryck som ger diplomatin mening.

Detta arrangemang kan passa Europas inrikespolitik, men det är strategiskt bräckligt internationellt. För att upprätthålla icke-spridning av kärnvapen och främja medborgerliga friheter utomlands måste Europa inse en svår sanning: diplomati fungerar sällan ensam och följer vanligtvis – snarare än ersätter – trovärdig avskräckning.

Spaniens beslut att vägra operativt tillträde till amerikanska baser belyser en djupare motsägelse inom Europas nuvarande strategiska hållning. Madrid beskrev beslutet som ett försök att undvika ytterligare upptrappning och att bevara sin trovärdighet i Mellanöstern. Men beslutet avslöjade också ett mer omfattande mönster: Europas ihållande tvekan att ta ansvar för att forma den säkerhetspolitiska miljö i vilken man verkar.

Över hela kontinenten åberopar politiska ledare ofta målet om ”strategisk autonomi”. I praktiken innebär dock autonomi mer än att distansera sig från amerikanska initiativ. Det krävs både medel och politisk vilja för att styra utfallet på egen hand.

I den här krisen gjorde Europa varken eller. Europa spelade ingen avgörande roll i den militära aktionen och erbjöd inte heller något trovärdigt alternativ för att hejda den iranska upptrappningen innan den förvärrades. Detta visar på ett välbekant mönster i europeisk utrikespolitik: försiktighet under kritiska faser, följt av diplomatisk interaktion efter att andra har omformat det strategiska landskapet.

Mordet på Khamenei gör en redan instabil situation ännu mer instabil. I över fyra decennier har den islamiska republiken varit centrerad kring den högste ledaren, den yttersta skiljedomaren mellan regimens politiska och institutionella fraktioner. Hans avlägsnande väcker brådskande frågor om succession, befälsrätt och den interna maktbalansen, särskilt inom revolutionsgardet.

Samtidigt tyder tidiga signaler på att Iran knappast kommer att dra sig tillbaka i tysthet. I stället för att signalera kapitulation verkar regimen vara beredd att eskalera om så krävs, även till priset av att dra in hela regionen i instabilitet.

För Europa bör detta ögonblick inte enbart tolkas som en regional konflikt utan som en bredare strategisk vändpunkt. En försvagning eller fragmentering av Irans ledarskap kommer oundvikligen att omforma energimarknaderna, störa de maritima handelsvägarna och intensifiera den regionala instabiliteten – en utveckling som direkt påverkar Europas ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen.

Det är därför inte troligt att konfliktens konsekvenser kommer att begränsas till Mellanöstern. Europa kan komma att drabbas av spridningseffekter i flera olika former: förnyat migrationstryck, volatilitet i energiförsörjningen, finansiell turbulens eller till och med direkta säkerhetshot, t.ex. missilaktivitet som påverkar Medelhavsområden som Cypern. Europas nuvarande strategi innebär dock att man i stor utsträckning reagerar på händelser snarare än påverkar deras utveckling.

Mer allmänt avslöjar krisen en framväxande divergens inom västalliansen om hur makt ska utövas i ett alltmer instabilt internationellt system. I Washington – särskilt under en utrikespolitisk syn som är inriktad på avskräckning och nationellt intresse – verkar det finnas en större vilja att använda begränsat militärt våld för att ändra strategiska realiteter när det är nödvändigt.

Israel, som verkar under akuta säkerhetsbegränsningar, har följt en jämförbar logik. Europeiska regeringar fortsätter däremot att prioritera processuell legitimitet: efterlevnad av internationella normer, diplomatisk medling och styrande system. Denna tendens har varit synlig inte bara i den nuvarande konfrontationen med Iran utan även i tidigare geopolitiska tvister – från Venezuela- till Grönlandsaffärerna – där europeiska aktörer betonat dialog och regler snarare än tvångsmedel.

Inget av dessa synsätt är i sig felaktigt. Men det gradvisa skiftet mot en alltmer multipolär internationell ordning (eller oordning) – en ordning där revisionistiska makter i allt högre grad utmanar de befintliga reglerna – väcker en svår fråga. Stöds Europas diplomatiska initiativ av dess egen förmåga att forma händelser, eller förlitar de sig i slutändan på att USA ska ta på sig de kostnader som diplomatin ensam inte kan bära?

Om det senare är sant riskerar Europas uppmaningar till förhandlingar att låta mindre som ett medvetet ledarskap och mer som en medvetet hanterad form av beroende.

EU:s grundläggande principer är inte missriktade. Att hindra Iran från att skaffa kärnvapen är fortfarande ett legitimt mål. Och upptrappningen bör verkligen begränsas, civilbefolkningen skyddas och en politisk lösning eftersträvas i slutändan.

Men kriser kräver mer än principiella ställningstaganden; de kräver strategisk samstämmighet. Diplomati utan trovärdig avskräckning inbjuder till opportunistiskt beteende, medan avskräckning utan diplomatisk interaktion riskerar okontrollerad eskalering. Europas utmaning är därför att integrera båda dimensionerna – inte bara retoriskt utan även i praktiken.

Den senaste tidens händelser har redan förändrat det strategiska landskapet. Militära angrepp har förändrat maktbalansen, medan det eventuella ledarskapsvakuumet i Teheran skapar ytterligare osäkerhet. Samtidigt har splittringen inom NATO återuppväckt gamla frågor om Europas vilja att ta ansvar för den hårda säkerheten.

Denna debatt går utöver Spaniens vägran att tillåta amerikanska basoperationer. Den handlar också om den regionala ordning som kan uppstå om Irans inflytande försvagas. I ett sådant scenario kan Mellanöstern i allt högre grad komma att präglas av konkurrens mellan två självsäkra aktörer – Israel och Turkiet – vars rivalitet redan är tydlig i Syrien och östra Medelhavet.

Mot denna bakgrund står Europeiska unionen inför ett grundläggande val. Att i första hand förbli en diplomatisk observatör och uppmuntra förhandlingar från sidlinjen, eller att börja bygga upp den strategiska kapacitet som krävs för att påverka den lösning som man säger sig stödja.

I dagens geopolitiska miljö kommer vädjanden om dialog endast att väga tungt om de backas upp av förmågan att forma händelser snarare än att bara reagera på dem.

Den fråga som Europa står inför idag är därför inte längre om diplomati spelar någon roll. Frågan är hur många strategiska chocker som krävs för att de europeiska ledarna ska inse att enbart diplomati inte längre är tillräckligt.