Europas tekniska förfall utgör ett säkerhetsproblem

”Sakernas internet” har blivit en säkerhetsrisk för Europa. Kanske kommer man nu, efter att frysta livsmedel för hundratals miljoner euro har gått till spillo, att ta varningarna om ett alltför stort beroende av teknik på allvar?

Den omfattande sabotagen av frysanläggningar över hela EU har rönt stor uppmärksamhet i medierna under de senaste veckorna, och den första riktade attacken inträffade i Frankrike den 12 oktober. Den 2 november utsattes en rad kommersiella frysanläggningar i flera olika länder för liknande sabotage. Temperaturerna, som skulle ha legat långt under fryspunkten, höjdes till 50 grader eller mer. Kostnaden för de miljontals tonen av bortkastade livsmedel kommer i andra hand jämfört med den oro som snabbt spred sig över Europa – hur sårbar är vår moderna livsstil för hackare?

Det handlade nämligen inte om en serie inbrott i närbutiker och stormarknader, utan om en samordnad digital attack som utnyttjade frysskåpens uppkoppling till internet. Det var knappast fråga om konventionell hackning heller, utan endast en inloggningsskärm på en webbsida för systemhantering med inloggningsuppgifter som man kan anta var lätta att lista ut. Därefter fick gärningsmännen fjärråtkomst till kylsystemet i hundratals frysar. Gärningsmännen presenterade sig som en grupp som har beskrivits som prorysk, och händelsen har därför betraktats som en form av hybridkrigföring avsedd att undergräva samhällets förtroende och sprida oro i Västeuropa.

Det var den påstådda ryska kopplingen som satte denna händelse på kartan och utgjorde förevändningen för regeringar och underrättelsetjänster att engagera sig djupt i ärendet. Men händelsen i sig är ytterst intressant oavsett vem som låg bakom den eller i vilket syfte, eftersom den blottlade en avgörande sårbarhet i den moderna – och kanske i synnerhet den västerländska – livsstilen. Varför måste en frys vara ansluten till internet?

Digitaliseringssträvandena har gått för långt

I troligen flera decennier har regeringar och organisationer i Europa främjat digitaliseringen, och otaliga projekt har ägnats åt att öka befolkningens digitala kompetens och bygga ut den digitala infrastrukturen. Analoga lösningar har förklarats föråldrade, vred och knappar har ersatts av pekskärmar, och till och med något så banalt som ett dörrlås har förvandlats till en programvara. Under en tid var detta en praktisk utveckling med tydliga ekonomiska, tekniska och till och med sociala fördelar.

Men vid någon tidpunkt förlorade nog den här datorhysterin sin charm. Nu diskuterar vi i vissa länder som har gått särskilt långt, såsom Sverige, nackdelarna med att ha ersatt pennor, papper och böcker med surfplattor i skolorna. Hela världen fick uppleva nackdelarna med att ersätta fysiska möten, till och med skollektioner, med Zoom-konferenssamtal under pandemin. Det räcker med att säga att det finns goda skäl att dra ner på denna utveckling, eftersom både den offentliga och den privata sektorn inser att det är en fruktansvärd idé för den mänskliga psyken och den långsiktiga produktiviteten (se bara på den globala nedgången i PISA-studierna) att vara isolerad från jämnåriga och ständigt sitta klistrad vid en skärm.

Detta problem hänger samman med fenomenet att barn utsätts för alltför mycket internet, vilket beror på att smartphones har blivit så självklara i det moderna samhället. Det har helt enkelt aldrig funnits något seriöst motstånd mot detta ökande beroende av uppkoppling och skärmar, och de rörelser som fanns under 2000-talet hånades som reaktionära och teknikfientliga. Istället har uppkoppling och tillgänglighet okritiskt hyllats som universella dygder inom innovation, och detta gäller både hårdvara och mjukvara. Det så kallade ”sakernas internet”, där vardagliga apparater ständigt kommunicerar med en server någonstans och utbyter användardata för att få programuppdateringar och korrigeringar.

Det fanns förmodligen många som skrattade åt tanken på att ett kylskåp skulle vara uppkopplat mot internet för hur många år sedan det nu var, när de första produkterna av det slaget lanserades. Nu vet vi vilken verkligt löjlig idé det var. Allt som krävdes för att äventyra säkerheten för miljontals människor och tusentals företag var en försämrad relation mellan Europa och andra delar av världen, där det finns ytterst skrupelfria och tekniskt kunniga aktörer som var beredda att utnyttja dessa sårbarheter.

Den stora attacken mot europeiska frysskåp år 2026 var ett helvete som den moderna världen själv hade skapat. Den bär prägeln av vad som händer när försiktig konservatism kastas överbord till förmån för en obeveklig och naiv teknisk optimism. Det är uppenbart att säkerhetsfilosofin bakom många av dessa överanslutna system, som nu finns i hushåll, handel och industri, inte heller tog hänsyn till den skada som illvilliga aktörer, fast beslutna att knäcka en inloggningsskärm, kunde åstadkomma. Vissa skeptiker varnade för farorna med mjukvarubaserad fordonsstyrning för några år sedan, när sådana system först kom ut på marknaden. I dag bör oron för att fordon ska hackas av kriminella organisationer, terrorister eller fientliga stater stå i förgrunden för bilindustrin.

Dags att titta i backspegeln

Att föreslå något som ”avdigitalisering” låter omöjligt i dagens värld. Men det är förmodligen just det som måste göras för att skydda inte bara vanliga människor och företag, utan även regeringar, från hotande katastrofer orsakade av spionprogram, virus eller andra skadliga program.

Ett motargument mot ett sådant påstående skulle vara att samhället helt enkelt måste vara bättre förberett för händelser som den europeiska frysattacken. Detta har åtminstone varit regeringarnas officiella råd till allmänheten. Vissa experter med inblick i den digitala världen har varit snabba att peka ut föråldrade programversioner som det verkliga problemet, till synes för att dölja det meningslösa i att frysskåp överhuvudtaget är anslutna till internet.

Argumenten för ökad digital medvetenhet och kompetens försvagas när man beaktar hur cyberhot utvecklas i praktiken. Nya metoder för att kringgå nya säkerhetsåtgärder uppstår snabbare än vad säkerhetsuppdateringarna hinner anpassas, särskilt i civila sammanhang där det normalt inte finns något behov av avancerad säkerhet. Exempel på detta är livsmedelshandeln och kaféer, som i det senaste exemplet. Varför ska en butiksägare förväntas hålla mjukvaran i sina frysar uppdaterad? Eller behöva identifiera bristerna i just det fryssystem som han har anskaffat för sin verksamhet?

Antalet högt kvalificerade IT-experter i ett lands befolkning kommer alltid att vara betydligt lägre än antalet människor som idag är beroende av ständig uppkoppling i både sitt yrkes- och privatliv. Det är helt enkelt för mycket begärt av medborgarna att vara vaksamma mot oväntade hackerattacker och hålla sin IT-säkerhet i perfekt ordning för att inte falla offer för de senaste hypotetiska hoten.

Regeringar och experter bör uppmana allmänheten att inte förlita sig på föremål – vare sig det gäller stora eller små hushållsapparater, dörrlås eller fordon – som är uppkopplade till internet, såvida de inte har mycket god kunskap om vad de gör och vad som förväntas av dem. De bör inte uppmana allmänheten att utbilda sig själva, när den kunskapsnivå som krävs för att motverka en professionell hackerattack är nästan ouppnåelig för 99 procent av befolkningen.

Jag föreslår inte en fullständig avdigitalisering av samhället. Men vi bör ha reservplaner, särskilt för livsviktiga tjänster som hälso- och sjukvård, räddningstjänst och handel. Regeringarna skulle göra klokt i att uppmana medborgarna att vara vaksamma mot en gradvis utbredning av teknik vars konsekvenser de inte förstår. Kanske kan vi, när en sund inställning till uppkoppling väl har slagit rot i kulturen, lyckas undvika att behöva lagstifta mot försäljning av produkter med omotiverad tillgång till internet.