Subscribe
Den 25–25 oktober var Vilnius värd för konferensen ”Fred genom styrka: Att försvara Europa”, som anordnades av Partiet för europeiska konservativa och reformister. Under det två dagar långa evenemanget fördes intensiva debatter, där framstående tjänstemän, beslutsfattare och försvarsspecialister från Italien, Polen, Litauen och andra europeiska länder diskuterade de enorma utmaningar som Europa står inför i det nya säkerhetslandskapet. Konferensens första panel, som modererades av Zsófia Rácz, kommunikationschef vid Danube Institute, bestod av högt uppsatta talare från värdlandet Litauen och Italien – både lagstiftare och experter – som tog upp ett mycket viktigt, brådskande och utmanande ämne: ”Nato och framtiden för den europeiska säkerheten”.
Vår kontinent behöver inte bara en stark allians, utan också att varje medlemsstat tar sitt ansvar. Vilka bör prioriteringarna vara för ett starkare Nato, och under vilka omständigheter bör artikel 5 i Nordatlantfördraget åberopas? Dessa viktiga frågor inledde ECR-konferensen i Vilnius.
Deividas Matulionis, seniorrådgivare till Litauens president och chef för den nationella säkerhetsgruppen, lyfte fram vissa händelser, såsom drönarintrång eller försök till mordbrand, som snarare faller inom ramen för ”skuggaktiviteter” eller ”ondskefulla” aktiviteter och inte uppfyller de nödvändiga villkoren för att utlösa artikel 5. Enligt Matulionis, som även är Litauens före detta ständige representant vid Nato, skulle det vara ett stort misstag att åberopa artikel 5 i mindre allvarliga fall. ”Ibland nedvärderar vi artikel 5”, sade han. Men när en medlemsstat utsätts för angrepp, när bevisen är obestridliga, finns det inget utrymme för diskussioner.
Den italienska parlamentsledamoten Naike Gruppioni, ledamot i utrikesutskottet i deputeradekammaren, talade om vikten av att människor inser att försvarsutgifterna är nödvändiga. Enligt den italienska parlamentsledamoten är försvarsutgifter en investering, en livsviktig sådan, och en källa till betydande möjligheter för både medborgare och företag. Att försvara vårt eget land innebär att försvara vår frihet. Öppenhet och ärlighet är avgörande för att förhindra att människor känner sig manipulerade och för att de ska kunna behålla förtroendet för att verkliga lösningar kan hittas. Enligt Naike Gruppioni, som är en stark förespråkare för att stärka den europeiska och italienska försvarsförmågan, handlar det ”inte bara om att köpa vapen”, utan den verkliga utmaningen är ”att omvandla resurser till verklig försvarsförmåga”.
Chefen för den litauiska presidentens nationella säkerhetsgrupp betonade att ett av de viktigaste besluten inom EU:s nya finansiella ramverk bör vara att öka budgeten för försvars- och säkerhetsindustrin. Detta är en investering inte bara i vårt försvar och vår avskräckningsförmåga, utan också i våra ekonomier och våra arbetstillfällen. Deividas Matulionis sade att han var ”verkligen tacksam” för att den litauiska regeringen avsätter en imponerande summa till det nationella försvaret – 5,38 procent av BNP – men också 1,6 procent till andra försvarsrelaterade utgifter. Över 60 procent av dessa utgifter stannar i Republiken Litauen, vilket är en beundransvärd prestation.
Aurelijus Veryga, ordförande för Litauens jordbruks- och miljöparti, argumenterade kraftfullt för ökade försvarsutgifter och påpekade samtidigt att länderna på den östra flanken behöver mer pengar för att deras industrier ska kunna förbli konkurrenskraftiga. Utöver allt detta borde den verkliga frågan, enligt Veryga, vara: hur mycket pengar ska vi lägga ut för att överleva?
Men även om andra länder också gör betydande insatser måste européerna inse följande: vår kontinent kan inte försvara sig själv och det kommer att ta flera år att nå detta mål. Om det dock finns ”den politiska viljan att satsa mer pengar” kommer Europa att vara på rätt väg.
Enligt den italienska parlamentsledamoten Naike Gruppioni finns det inget kollektivt försvar utanför Nato, och Europa måste ta på sig ”verkliga ansvar”. Med andra ord: när man efterfrågar ett visst skydd måste man åta sig att bidra med det som krävs – oavsett om det handlar om teknik, infrastruktur eller välutbildade trupper. Valet bör inte stå mellan ett starkare Europa och ett starkare Nato, utan snarare handla om att säkerställa båda. Å andra sidan förklarade den italienska parlamentsledamoten att hon motsätter sig att man underblåser motsättningar mellan EU och USA, eftersom det transatlantiska bandet är – eller borde vara – ett ”strategiskt val” för européerna.
Denna princip bekräftades även av Deividas Matulionis, Litauens före detta ständige representant vid Nato, som konstaterade att Nato, med sitt 360-gradersperspektiv, är den enda organisationen för kollektivt försvar. EU kan agera på ett kompletterande sätt, men det vore mycket farligt att försöka ersätta Nato. Natos europeiska dimension bör dock stärkas ytterligare. ”Europa bör ha ambitioner inom Nato”, enligt den litauiske presidentens seniorrådgivare. ”Europa måste få större inflytande inom Nato” – en åsikt som även delas av den italienska parlamentsledamoten Naike Gruppioni.
Deividas Matulionis hänvisade till det europeiska försvarssystemet efter det kalla kriget, som byggde på tre huvudpelare: att USA skulle fortsätta att försvara Europa, oavsett vad som hände, att ekonomiskt samarbete skulle minska konflikterna och att det inte längre skulle förekomma några storskaliga militära konflikter på vår kontinent. Alla dessa grundläggande principer ifrågasätts nu, sade Matulionis.
Naike Gruppioni, ledamot i utrikesutskottet i det italienska deputeradekammaren, förklarade att hon inte anser att Ukraina har ”förråtts” av den nuvarande administrationen i Vita huset, som fortsätter att upprätthålla sanktionerna mot Kreml, precis som Europeiska unionen gör. I själva verket är det ”bara retorik” – sanningen är att Washington är den enda aktören som kan få Moskva att delta i fredssamtalen, medan EU uppenbarligen hamnar i bakgrunden i denna långdragna process.
Den litauiske Europaparlamentarikern Aurelijus Veryga talade om den avgörande geostrategiska roll som hans land spelar, ett land som vid flera tillfällen har visat sig vara en pålitlig partner. Enligt Veryga kommer Ryska federationen inte att kunna angripa Nato-länder på ett ”konventionellt” sätt, men den gör det – och kommer att fortsätta göra det – genom hybridmetoder. Veryga nämnde Israel och Finland, länder som i olika skeden av den senaste historien har kämpat enastående hårt – och fortsätter att göra så (Israel) – för att bevara sin suveränitet och frihet. Lärdomen från dem är att ett samhälle måste vara vaksamt och förberett på det oväntade under sådana oroliga och farliga tider.
När det gäller Ryska federationen tillfrågades paneldeltagarna om när Nato borde ge ett kraftfullare svar på Kremls aggression. Deividas Matulionis svarade att ryssarnas mål å ena sidan är ”psykologisk intimidering”, att sätta press på företag och att så misstro mot det politiska systemet. Enligt Matulionis behövs konkreta motåtgärder, även om det ibland handlar om hemliga operationer. Han nämnde flera åtgärder som han skulle genomföra, nämligen att begränsa kapaciteten för energiexport, upphäva turistvisum för ryska medborgare och försöka nå en överenskommelse på europeisk nivå om användningen av frysta ryska tillgångar.
På frågan om vad Natos huvudmål bör vara under de kommande 5–10 åren svarade Aurelijus Veryga att organisationen bör göra ”allt som står i dess makt för att stoppa Ryssland och förhindra framtida hot från Ryssland”, som utgör vår tids största hot. Medan den italienska parlamentsledamoten Naike Gruppioni påpekade att ett eldupphör skulle vara ett första steg mot normalitet, uttryckte Deividas Matulionis sin förhoppning om att Europa på lång sikt skulle bli en viktig aktör på den globala geopolitiska scenen.
Som avslutning på den första paneldiskussionen vid ECR-partiets konferens i Vilnius påpekade moderatorn Zsófia Rácz att även om vi fortfarande är beroende av Förenta staterna, bör detta inte hindra de europeiska staterna från att fortsätta kämpa för sin egen suveränitet inom ramen för Nato. Nyckeln ligger i ett starkt samarbete och förmågan att övervinna de stora utmaningar som ligger framför oss.