Subscribe
Många konservativa anklagar liberaler och marxister för att bygga sina argument på förenklade, entydiga principer. Liberalerna talar kanske om ”öppenhet” eller ”frihet” som om dessa vore absoluta värden som aldrig kräver kompromisser. Marxisterna (inklusive socialdemokraterna) talar kanske om ”rättvisa” och ”jämlikhet” som om dessa begrepp i sig vore helt oproblematiska.
De konservativa verkar ha lättare för att hantera avvägningar, förhandlingar och hållbara lösningar. Öppenhet och frihet är värdefulla, men det är även traditioner och sund auktoritet. Rättvisa och jämlikhet är eftersträvansvärda, men ett samhälle måste också acceptera att vissa individer kommer att klara sig bättre i livet än andra. Rättvisa och jämlikhet får inte urartas till tvång och diktatur.
Endimensionellt tänkande är ett lätt mål för kritik. Men även tvådimensionellt tänkande kan leda oss på villovägar. Om man till exempel anser att den liberala betoningen på öppenhet är problematisk, är det alltför lätt att glida in i det motsatta lägret – och plötsligt befinna sig i en situation där man försvarar slutenhet och isolering. Dessutom uppfattas man lätt av andra som en förespråkare för just sådan slutenhet och isolering. Detta är den tvådimensionella tankegångens förbannelse: den tenderar att skapa och upprätthålla en polarisering där två till synes oförenliga principer står i motsatsförhållande till varandra. Politiska motståndare anklagar då oundvikligen varandra för att driva sina respektive principer – såsom öppenhet kontra slutenhet – till en absurd ytterlighet.
En betydande del av vår politiska debatt bygger faktiskt på motsättningar mellan oförenliga principer, eller åtminstone på två motstridiga, extrema ståndpunkter. Det kan handla om invandring eller icke-invandring. Öppenhet eller slutenhet. Utveckling eller bevarande. Förändring eller beständighet. Upprustning eller nedrustning. Höga skatter eller låga skatter.
Problemet med sådana dikotomier är att de ofta gör oss blinda för det faktum att politiken ofta ryms inom ett spektrum. Vi behöver inte alltid välja mellan massinvandring och ingen invandring alls, eller mellan höga skatter och låga skatter. Vi kan söka en medelväg – att tillåta en viss nivå av invandring, förutsatt att den är kontrollerad eller begränsad. Vi kan tro på ett öppet samhälle och en öppen värld utan att ge upp kontrollen över våra gränser. Vi kan sträva efter att generera betydande skatteintäkter utan att låta skattebördan hämma entreprenörskap och ekonomisk tillväxt.
Det är just här som det konservativa tänkandet borde visa sig från sin allra bästa sida. Många hävdar att det att vara konservativ i grunden handlar om förmågan att göra väl avvägda avvägningar – att hitta den ”gyllene medelvägen” (Aurea mediocritas) mellan två ytterligheter och nå fram till en hållbar lösning som balanserar motstridiga intressen.
Aristoteles citeras ofta i detta sammanhang. I sitt berömda verk ”Nikomachiska etiken” försvarar han principen om den gyllene medelvägen. Lycka och harmoni uppnås lättast när vi undviker ytterligheter och istället strävar efter det som är rimligt, gott och hållbart – egenskaper som alltid kan hittas någonstans längs ett spektrum mellan två till synes motstridiga principer.
Pengar, till exempel, bör hanteras varken med girighet eller slösaktighet. Det är en balanserad användning av pengar som visar sig vara hållbar på lång sikt. Slösaktighet leder till undergång, liksom ihållande snålhet. Den girige kan visserligen äga rikedomar, men finner ingen glädje i dem. I den berömda pjäsen ”Den girige” av den franske komediförfattaren Molière blir den giriges pengar en källa till ångest och oro snarare än en källa till glädje och trygghet.
På samma sätt bör relationer med vänner inte enbart präglas av eftergivenhet eller, tvärtom, av en ovilja att kompromissa. En person med goda avsikter måste också sätta gränser och kunna ta hand om sina egna behov.
Politiska diskussioner fastnar ofta i till synes olösliga dikotomier. Antingen har vi höga skatter eller låga. Antingen överlåter vi all makt till EU – på bekostnad av nationalstaterna – eller så överlåter vi ingen alls. Antingen har vi öppna gränser med omfattande invandring, eller så stänger vi EU:s gränser och tillåter ingen invandring alls.
Vi bör dock utgå från skalor eller grader när vi för sådana diskussioner. Det skulle göra debatterna betydligt mer givande, och det skulle bli mycket enklare att inrikta politiken mot praktiska lösningar. Endimensionella principer leder oss sällan i rätt riktning – och det gör inte heller tvådimensionella dikotomier (som ”ordning kontra kaos”). Det är först när ordning och kaos, öppenhet och gränser samt både tradition och förändring alla får plats i vårt politiska tänkande som vi verkligen kan ta itu med verkligheten medan vi navigerar genom den.