Början på fred

Underrättelsetjänsterna hade arbetat med det i månader – om inte år – men genombrottet kom mellan torsdagen den 9 oktober och fredagen den 10 oktober 2025. I enlighet med ett avtal om eldupphör som förhandlats fram av Washington släppte Hamas på måndagen den sista israeliska gisslan som fortfarande var i livet, och Israel släppte omkring 2.000 palestinska fångar (både fångar och administrativt frihetsberövade), parallellt med ett multilateralt toppmöte i Sharm el-Sheikh som leddes av USA:s president Donald Trump och Egyptens president Abdel Fattah al-Sisi.

Trump var gäst i Knesset, Israels parlament. Där proklamerade han ”slutet på Gazakriget” och inledningen på en fas av återuppbyggnad och regional normalisering.

Det egyptiska toppmötet samlade mer än tjugo ledare och delegationer för att politiskt besegla vapenvilan och samordna fas två: återuppbyggnad, säkerhet och Gazas provisoriska styre. Premiärminister Benjamin Netanyahu var inte med på scenen. Enligt vissa uppgifter bakom kulisserna berodde detta på påtryckningar från Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan och Iraks premiärminister Muhammad Sudani. Det uttalade målet är att skapa en fred som ”garanteras” av ett internationellt ramverk som omfattar USA, Egypten, Qatar och Turkiet.

Israelisk gisslan: Namn, ansikten, symboler

Den scen som rörde Israel – och inte bara Israel – var återlämnandet av de sista 20 gisslan i livet. TV-bolagen berättade om nattliga omfamningar på mottagningsbaserna och om de fyra kistor som levererades parallellt och som ännu inte slutgiltigt identifierats av de rättsmedicinska myndigheterna. Bland de bilder som blev symboler fanns Omri Mirans omfamning av sin far vid ankomsten. Det är det känslomässiga sigillet på en fil som höll ett helt land avstängt i två år.

Den mest uppslitande delen – gisslan – avslutas, vilket öppnar politiskt utrymme för ”efter”: säkerhet, återuppbyggnad, institutioner. Men det väcker också känsliga frågor: återlämnandet av kvarlevorna av mördad gisslan (som ännu inte är slutfört) och hur man ska hantera straffrättsligt ansvar för brott som begåtts under kriget. Detta är ärenden som fortfarande kan ge upphov till politiska bränder om de inte hanteras öppet och enligt en tydlig tidsplan.

Palestinska fångar: Antal, geografi, förväntningar

På den palestinska sidan innebar utbytet att fängelseportarna öppnades igen för cirka 2.000 personer, med hemresor till Västbanken och förflyttningar till Gaza. Torg på Västbanken firade med marscher och flaggor, samtidigt som familjer till de kvarlämnade kände bitterhet över urvalskriterier som inte alltid var tydliga. Frigivningen är inte en kollektiv moralisk benådning utan ett politiskt verktyg: den avdramatiserar ”fångarna”-faktorn som en social säkring, minskar det humanitära trycket och skapar ett minimum av politiskt kapital för att i gengäld begära intern ordning, ett slut på attackerna och en trovärdig civil administration i Gaza.

Trump, Knesset och det strategiska budskapet

Trumps tal i Knesset hade tre inriktningar:

1. ”Kriget är över”: Israel ”har gjort allt man kunnat med militära medel”; nu måste man övergå till fred med säkerhetsgarantier på flera nivåer.
2. Återuppbyggnad: kostnader som uppskattas till tiotals miljarder; korridorer för material, energi och sjukvård; kontrollmekanismer för att undvika återuppbyggnad av tunnlar och arsenaler.
3. Regional arkitektur: samarbete med arabiska nyckelaktörer, till och med hypotesen om normalisering med Iran på medellång sikt, om villkoren för icke-fientlighet och ett stopp för krigföring genom ombud är uppfyllda.

Politiskt sett är budskapet tydligt: Washington återtar förarsätet. Att välja att tala i Knesset – med Netanyahu vid sin sida – betyder: allierade, ja, men nog med ”bara hammare”-strategin; nu behövs institutioner och verifierbara avtal.

Sharm el-Sheikh: Fotot av fred (och vad fotot inte visar)

I Sharm el-Sheikh berättade familjefotot mycket om geopolitiken i den verkliga världen: ett trettiotal ledare och delegationer, med Giorgia Meloni som enda kvinna på scenen. Många noterade den fysiska frånvaron av israeliska och Hamas-representanter på signeringsfotot – ett procedurval men ett meningsfullt sådant – medan den operativa axeln (USA, Egypten, Qatar, Turkiet) tog på sig ansvaret för att garantera vapenvilan och övervaka återuppbyggnaden. Trump drog till sig mediernas uppmärksamhet med proklamationer och den teatralitet som är typisk för hans stil, men detta förringar inte det politiska innehållet: det finns ett ramverk av skriftliga åtaganden, med en ”deklaration” som binder undertecknare och sponsorer att upprätthålla vapenvilan och den andra fasen. Avsaknaden av krigförande parter i rummet kanske undviker polemiska utspel, men det ökar sponsorernas ansvar att genomdriva åtaganden på marken.

Meloni, ledarskap i Medelhavsområdet och det europeiska tomrummet

För Italien var Sharm en viktig politisk scen. Giorgia Meloni – den enda kvinnan bland ett trettiotal ledare – underströk Medelhavets centrala ställning och en konservativ hållning: att stå på USA:s sida, engagera viktiga arabiska aktörer och föra fram en europeisk röst där unionen som helhet verkade splittrad och blyg. Detta är en bildutdelning men också substans: de som dyker upp, räknas; de som håller tillbaka, jagas. Rom sitter vid bordet där Medelhavets säkerhet utformas: ordning först, gränser, energi, avskräckning och utveckling som pelare för att stabilisera den södra kusten. EU? Det deltog, men utan en enda röst och utan en igenkännbar europeisk plan: här fyllde Meloni ett tydligt ledarskapsvakuum.

Hamas idag: Avrättningar, ”ordning” och rädsla. Vem betalar priset?

Timmarna efter bytet avslöjade den andra sidan: Hamas allt hårdare grepp om Gaza. Rapporter och utsändningar berättar om summariska avrättningar och en ”rensningskampanj” mot påstådda brottslingar, samarbetspartners eller rivaler; en maktdemonstration som dödar civila palestinier, terroriserar stadsdelar och försöker återkonsolidera kontrollen efter två års förödelse. Det är den klassiska logiken för väpnade rörelser: att demonstrera makt för att inte förlora makten.

Varför händer det här?

• Styrningsvakuum: när infrastrukturen är förstörd och institutionerna svaga är det de som har vapen som upprätthåller ordningen.
• Intern konkurrens: fraktioner, klaner, kriminella nätverk och rester av andra grupper söker utrymme; Hamas förtrycker för att undvika att bli avsatt.
• Berättelsen efter förhandlingarna: efter att ha ”förhandlat” måste Hamas visa sina militanta att de inte har ”mjuknat”; internt våld blir en valuta för trovärdighet.
• Förebyggande skrämselåtgärder: genom att slå till mot ”medarbetare” avskräcks oliktänkande och protester mot hunger, plundring och brist på service.

Gränsincidenter och dödlig eldgivning i samband med vapenvila underblåser samtidigt en spiral av misstänksamhet; ett fåtal överträdelser (verkliga eller påstådda) räcker för att spänningarna ska blossa upp igen. Det är därför som mekanismer för avspänning och trovärdiga civila polisinsatser kommer att vara avgörande.

De tre dossiererna som avgör allt (och måste hanteras nu)

Verifierbar säkerhet: Utan tredjepartsövervakning av vapen, tunnlar, finansiella flöden och gränser upplöses vapenvilan. Det behövs tydliga insatsregler, hotlines för lokala kriser och automatiska påföljder för dem som bryter mot reglerna. Här måste sponsorerna (USA-Egypten-Qatar-Turkiet) komma med hjälmar och anteckningsböcker, inte bara underskrifter.

Återuppbyggnad med kontroller: Återuppbyggnad av hem, sjukhus, akvedukter och elnät med spårbarhet av material och medel är det enda motgiftet mot återkomsten av ”militär betong”. Villkorat bistånd kopplat till mål (skolor, kliniker, offentliga arbeten) är sättet att kombinera humanitet och säkerhet.

Förvaltning av Gaza: En civil administration som är ansvarig för tjänster (vatten, bröd, arbete) snarare än krig är den svåraste utmaningen. Att helt utesluta Hamas skulle kunna sätta fart på gatorna; att ge dem ett monopol reproducerar status quo. Det realistiska svaret är en övergångshybrid, med stark internationell tillsyn av säkerhet, tjänster och icke-spridning.

Vad ”början på fred” egentligen betyder

Det är inte de historiska fördragens fred, utan början på en möjlighet till fred: ett eldupphör med garantier, ett humanitärt utbyte som politiskt påtryckningsmedel, ett multilateralt foto som säger till världen att ”vi tar itu med det här”. Det är bräckligt, helt klart. Men det är mer än en ”operativ paus”. Det är ett paradigmskifte: från militär seger till institutionell seger. För Israel innebär det att man avslutar kapitlet om gisslan och kräver säkerhet som kostar färre liv och mindre skada på anseendet. För palestinierna innebär det att ta steget ut ur krigets grotta mot bröd, ljus och arbete – om och endast om de som kontrollerar territoriet slutar döda sina egna civila och accepterar regler. För regionen innebär det att man åter öppnar kanaler (utvidgade Abraham-avtal, Iran-dokumentet) som är värda energi, investeringar och korridorer.

Europa: Tyngden av frånvaro, Italiens möjlighet

Låt oss inte gå runt busken: EU ledde inte. Man talade, man deltog, men man satte inte kursen. När det gäller gränsfrågor – Medelhavet, migration, energi – är det de som sitter på första raden som skriver reglerna. Här tog Italien, med Meloni, plats: den enda kvinnan på scenen, den enda europeiska figuren som var lika synlig som de stora regionala sponsorerna. Är detta ledarskap? Det är början på ett ledarskap: för att det ska bli verklighet måste Rom leverera projekt och institutioner (fältsjukhus, energibroar, skolor, utbildning av civilpoliser).

En sammanhängande konservativ linje sätter ordning före utökade rättigheter (för utan ordning förblir rättigheter på papperet), säkra gränser före retorik och bistånd villkorat av verifierbart beteende. Det är just inom dessa ramar som Italien kan specialisera sig: Medelhavet, humanitär säkerhet, kontrollerad återuppbyggnad. Om Bryssel är frånvarande kan Rom få manöverutrymme.

Ansvar, inte illusioner

Sann fred kommer inte ur slagkraftiga fraser utan ur institutioner som fungerar. I dag finns det en början: gisslan är hemma, fångar har frigivits, ett multilateralt ramverk, ett rättframt tal i Jerusalem och en underskrift i Egypten. Det finns också en mörk sida: våld inom Palestina, frestelsen att gå på slentrian och retorik som döljer behovet av hårda regler.

Här kan – och måste – Italien spela spelet: Giorgia Meloni har intagit en plats på första parkett; nu måste den fyllas med substans. Det är det bästa sättet att inte lämna över Medelhavet till dem som använder det som en bricka i spelet eller som ett hot. Om vapenvilan håller kommer det att bero på att någon har gjort fredens smutsiga arbete: mätt, verifierat, korrigerat. Och gör det varje dag.