Subscribe
Offentliggörandet av 2026 av USA:s nationella försvarsstrategi (NDS) markerar en vändpunkt inte bara för amerikansk militär planering utan för hela det transatlantiska systemet. Detta är inte ett tekniskt dokument, inte heller en rutinmässig uppdatering. Det är ett politiskt-strategiskt uttalande som fastställer prioriteringar, hierarkier och gränser.
För Europa är budskapet entydigt: den strategiska tvetydighetens tid är förbi. I årtionden har den europeiska säkerheten vilat på ett tyst antagande – att det amerikanska engagemanget var permanent, elastiskt och i stort sett villkorslöst. Den nya NDS bryter inte det atlantiska bandet, men den omdefinierar rollerna. Washington drar sig inte tillbaka, utan klargör förväntningarna.
Detta klargörande tvingar Europa att ta itu med en fråga som det har skjutit upp alltför länge: är det villigt att ta det primära ansvaret för sin egen säkerhet?
Det amerikanska skiftet: prioriteringar och realism
Hemland först
Hörnstenen i USA:s nya strategi är att försvaret av hemlandet har företräde. Gränser, luftrum, sjöfartsstrategier, cyberresiliens och kärnvapenavskräckning identifieras uttryckligen som högsta prioritet. Detta återspeglar en bredare återgång till strategisk realism: säkerheten börjar på hemmaplan, inte i en abstrakt global förvaltning.
Centralitet i Indo-Pacific
Den andra pelaren är Indo-Stillahavsområdet, där Kina identifieras som den främsta långsiktiga strategiska konkurrenten. I NDS framställs Peking varken som en oundviklig fiende eller som en partner som måste tillmötesgås, utan som en makt vars växande militära kapacitet måste avskräckas genom styrka, inte konfrontation.
Denna prioritering har en direkt inverkan på Europa: USA: s strategiska bandbredd är begränsad. Resurser, uppmärksamhet och militära tillgångar kan inte finnas överallt samtidigt.
Europa och Nato: allierade, inte beroende
NDS bekräftar USA:s engagemang för Nato, men gör det i en ny ton. Alliansen förblir vital, men dess interna balans måste förändras.
Dokumentet är tydligt: De europeiska allierade måste ta på sig huvudansvaret för det konventionella försvaret på kontinenten, med USA som kritiskt men begränsat stöd. Detta framställs inte som en bestraffning, utan som en strategisk nödvändighet.
Mest slående är upphöjandet av bördefördelningen till en strukturell princip. I NDS hänvisas till ett nytt riktmärke som överenskommits inom Nato: 5 procent av BNP avsätts till försvar och säkerhet, med en kombination av 3,5 procent för militära kärnutgifter och 1,5 procent för relaterade säkerhetsinvesteringar. Detta är inte längre ett symboliskt mål; det är utformat som en baslinje för trovärdig avskräckning.
”Samtidighetsproblemet”: ett stresstest för Europa
Ett av de viktigaste analytiska begreppen i NDS är ”samtidighetsproblemet” – risken för att flera motståndare kan agera samtidigt på olika platser.
För USA:s del förstärker detta behovet av att prioritera. För Europa blottar det en sårbarhet: automatisk amerikansk tillgänglighet kan inte längre förutsättas.
Ironin är uppenbar. Den sammanlagda ekonomiska vikten hos de NATO-medlemmar som inte är amerikanska överstiger vida Rysslands. Ändå har den ekonomiska potentialen inte omsatts i militär beredskap, operativ sammanhållning eller industriell kapacitet. Problemet är inte resurser, utan organisation, vilja och strategisk kultur.
Europas verkliga svagheter – bortom retoriken
Fragmenterade utgifter
De europeiska försvarsutgifterna är fortfarande fragmenterade över nationsgränserna, vilket leder till dubbelarbete snarare än styrka. Flera vapensystem, inkompatibla standarder och parallella upphandlingsprogram undergräver effektiviteten.
En försvarsindustri med för lite kraft
Europas försvarsindustriella bas lider av långsamma produktionscykler, teknikberoenden och regleringsmässiga hinder. Medan de politiska deklarationerna om ”strategisk autonomi” mångfaldigas, är den faktiska industriproduktionen fortfarande otillräcklig för att upprätthålla långvariga högintensiva konflikter.
Politisk förvirring
Den kanske allvarligaste svagheten är av konceptuell natur. ”Europeiskt försvar” framställs alltför ofta som ett ideologiskt projekt snarare än en strategisk nödvändighet. Detta har lett till en sammanblandning av säkerhetssamarbete och politisk centralisering, vilket har alienerat nationella regeringar utan att ge verklig kapacitet.
Vad Washington inte ber Europa att göra
Det är viktigt att klargöra vad NDS inte kräver.
Det kräver inte:
- En överstatlig europeisk armé
- Erosionen av den nationella suveräniteten
- En brytning med NATO
- En antiamerikansk ”strategisk autonomi”
Tvärtom är det amerikanska budskapet pragmatiskt: starkare stater ger starkare allianser. Vad Washington vill ha är pålitliga partners, inte byråkratiska konstruktioner.
Den nödvändiga europeiska hållningen: konservativ realism
Ett trovärdigt europeiskt svar måste grundas på realism, inte illusioner.
Försvar är en kärnfunktion för nationalstaten, inte ett symboliskt politikområde. Samarbetet bör vara mellanstatligt, förmågedrivet och fokuserat på resultat. Industripolitiken måste behandla försvaret som en strategisk tillgång, inte som en reglerande eftertanke.
Detta synsätt ligger helt i linje med de konservativa principer som sedan länge upprätthållits inom ECR-traditionen:
- Nationell suveränitet som en grund, inte ett hinder
- Subsidiaritet framför centralisering
- Ansvar i stället för beroende
- Säkerhet som förutsättning för frihet
Ett Europa som inte kan försvara sig självt kan inte på ett meningsfullt sätt skydda sina medborgare, sina gränser eller sina demokratiska institutioner.
Mognad över illusion
USA:s nationella försvarsstrategi för 2026 förminskar inte Europa. Den utmanar Europa att växa upp.
Den verkliga faran är inte högre försvarsutgifter eller större ansvar. Den verkliga faran är att fortsätta att låtsas att strategiskt skydd kan läggas ut på entreprenad på obestämd tid.
I en värld av återkommande maktpolitik är trovärdigheten viktig. Ett oförsvarat Europa är inte en partner – det är en strategisk belastning. Valet är inte längre teoretiskt. Det är politiskt, omedelbart och oundvikligt.