Energi och beslutsmakt, det politiska testet för EU

Energikrisen har inte drabbat Europa på ett enhetligt sätt, och den har inte heller haft samma effekter i alla EU-länder. Därför kan vi säga att energi inte längre bara är en teknisk fråga, utan en djupt politisk fråga, och det sätt på vilket EU:s ledare hanterar risker säger mycket om vår framtid. Det är tydligt att de europeiska länderna går igenom samma kris, men med olika resurser och resultat, och de lärdomar de har dragit är obekväma och omöjliga att ignorera.

En jämförande analys av studien ”Securing Supply: Rethinking Energy in a Changing Europe” som genomfördes i december 2025 utgår från denna grundläggande verklighet och omvandlar den till en nyckel för att tolka den europeiska nutiden. Vi lever därför i en europeisk union som bygger på ekonomisk, historisk och politisk mångfald, vilket har gjort energi till ett test av samordning, solidaritet och institutionell mognad. Det sätt på vilket olika regioner har hanterat energichocken säger lika mycket om infrastruktur och resurser som om styrning, visioner och förtroende. Den jämförande analys som författarna Rota Šņuka och Reinis Āboltiņš har gjort visar att möjligheter och sårbarheter inte är jämnt fördelade, vilket är anledningen till att regioner med diversifierade ekonomier, tillgång till flera energikällor och starka institutioner har kunnat mildra effekterna av energikrisen mycket snabbare. Å andra sidan var områden och, underförstått, länder som var beroende av ett begränsat antal leverantörer eller energiintensiva industrier mycket mer utsatta. Denna skillnad är inte en tillfällighet, utan resultatet av långsiktiga politiska och ekonomiska val, och den studie som ECR beställt tyder på att energi har blivit en spegel som återspeglar de strukturella skillnaderna mellan Europas regioner. Ur detta perspektiv kan den energikris vi nu upplever också tolkas som ett verkligt test av Europas förmåga att förutse, och inte bara reagera på, den nuvarande situationen. Många av de nuvarande sårbarheterna i energisystemen var kända eller åtminstone förutsägbara, men sköts ändå upp på den politiska dagordningen av kostnadsskäl, bekvämlighetsskäl eller på grund av komplicerat samförstånd. Avsaknaden av en gemensam europeisk strategisk kultur på energiområdet innebar att upprepade varningar behandlades ytligt och att lösningar implementerades ganska sent. Krisen påskyndade processer som borde ha skett gradvis och tvingade institutioner och medlemsstater att agera under press.

De möjligheter som identifieras i studien ”Securing Supply: Rethinking Energy in a Changing Europe” är verkliga, men de är inte utan villkor. Några av de medlemsstater som har investerat i innovation, lokal produktionskapacitet och energieffektivitet har lyckats vända den nuvarande krisen till en drivkraft för modernisering. I dessa fall har energiomställningen inte bara setts som en skyldighet från Bryssel, utan som en möjlighet till ekonomisk och strategisk ompositionering. Studien varnar oss dock för att dessa exempel inte kan replikeras mekaniskt och att den administrativa kapaciteten och det offentliga stödet i det lokala sammanhanget anses vara avgörande faktorer. Att utöka den inhemska produktionskapaciteten, särskilt inom området förnybar energi, presenteras som en viktig strategisk inriktning, men inte utan spänningar, eftersom energiomställningen medför höga sociala och ekonomiska kostnader på kort sikt, även om de långsiktiga fördelarna är obestridliga. Skillnader mellan regioner och medlemsstater när det gäller allmänhetens acceptans av energiprojekt, anpassning av arbetsmarknaden och tillgång till finansiering kan förstärka befintliga ojämlikheter. I avsaknad av kompensatoriska åtgärder riskerar energiomställningen att bli en ny faktor för polarisering, men å andra sidan är utmaningarna djupgående och ihållande. Den jämförande analys som Rota Šņuka och Reinis Āboltiņš har gjort belyser risken för energifragmentering, där starkare länder befäster sina fördelar, medan de mest sårbara förblir fast i en ond cirkel av beroende och underinvesteringar. Denna dynamik hotar inte bara sammanhållningen på energiområdet utan även det europeiska politiska projektet som helhet, eftersom energi i detta avseende blir ett test av verklig solidaritet, inte bara deklarativ solidaritet. En ytterligare nivå i studien rör förhållandet mellan europeisk energi och EU:s ställning i det internationella systemet, eftersom energiberoenden upprepade gånger har begränsat EU:s diplomatiska manöverutrymme och utsatt unionen för externa geopolitiska påtryckningar. Det är just därför vi måste förstå att energisäkerhet är oskiljaktigt från begreppet strategiskt oberoende, som blir alltmer närvarande i den europeiska politiska diskursen men som fortfarande inte i tillräcklig utsträckning omsätts i en sammanhängande och operativ politik på EU-nivå.

Energitrygghet, en fråga av gemensamt intresse

Kapitlet i studien ”Securing Supply: Rethinking Energy in a Changing Europe”, som handlar om EU:s politiska sammanhang och strategisk riskhantering, belyser ett viktigt paradigmskifte. I årtionden har den europeiska energipolitiken dominerats av marknadslogik, effektivitet och kostnadsminskningar, medan geopolitiska risker har behandlats som marginella, som en avlägsen möjlighet. Den senaste krisen, som främst orsakats av den rysk-ukrainska konflikten, har dock visat att detta synsätt är otillräckligt. Energi kan inte skiljas från politik, och försörjningstrygghet kan inte överlåtas enbart till marknaden. Studien visar att Europeiska unionen har börjat integrera strategisk riskhantering i sin energipolitik med viss fördröjning, men processen är fortfarande ofullständig. Att identifiera risker, diversifiera källor och skapa strategiska reserver är viktiga steg, men deras effektivitet beror på samordning och genomförandekapacitet. Skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller prioriteringar och resurser komplicerar denna process, och i avsaknad av en gemensam vision finns det en risk för att åtgärderna förblir fragmenterade och reaktiva.

En central del av den nya strategin är att beslutsfattarna erkänner att energisäkerhet är en fråga av gemensamt intresse eftersom ingen medlemsstat kan hantera systemrisker på egen hand. Det ömsesidiga beroendet är oundvikligt, och försök till isolering kan skapa ytterligare sårbarheter. Detta ömsesidiga beroende kräver dock en hög grad av förtroende och effektiv styrning, aspekter som inte är enhetligt utvecklade i alla EU-länder. Styrningen av EU:s politik och den institutionella dynamiken ger ett kritiskt perspektiv på hur beslut fattas eftersom EU:s flerskiktade struktur, med befogenheter som delas mellan den europeiska, nationella och regionala nivån, kan vara både en styrka och en svaghet. I samband med energikrisen har denna komplexitet ibland lett till förseningar, förvirring och överlappande befogenheter, och bristen på institutionell klarhet kan undergräva effektiviteten i svaret på krisen. Den europeiska energistyrningen står för närvarande inför ett grundläggande dilemma. Å ena sidan kan vi hävda att det behövs central samordning för att hantera systemrisker och säkerställa solidaritet, men å andra sidan måste vi erkänna att vissa stater och regioner insisterar på autonomi, med hänvisning till lokala särdrag och demokratiskt ansvarsutkrävande. Det är just av detta skäl som den europeiska energipolitikens framtid kommer att bero på förmågan att balansera dessa två till synes motsägelsefulla behov. En annan avgörande aspekt är EU-institutionernas roll när det gäller att skapa ett förutsägbart ramverk, eftersom energiinvesteringar kräver stabilitet och förtroende, och politisk osäkerhet och frekventa förändringar av regelverket kan avskräcka från långsiktiga initiativ. I det avseendet bör styrning inte bara betraktas som en administrativ fråga, utan som en avgörande faktor för energisäkerhet.

Den sociala dimensionen är ett återkommande tema i studien av Rota Šņuka och Reinis Āboltiņš, eftersom energipolitiken riskerar att uppfattas som teknokratisk och bortkopplad från medborgarnas vardag. Överdrivna prishöjningar, åtstramningsåtgärder på energiområdet och en snabbare omställning kan skapa missnöje om de inte åtföljs av sociala skyddsmekanismer. I avsaknad av sådana mekanismer riskerar allmänhetens stöd för EU:s politik att urholkas, vilket ger bränsle åt populism och EU-skepticism. Jämförande analyser visar att de regioner som har hanterat dessa spänningar mest effektivt är de som har integrerat energipolitiken i en bredare utvecklingsvision och kopplat energi till arbetstillfällen, innovation, social sammanhållning och regional identitet. Detta holistiska synsätt verkar vara en av de viktigaste lärdomarna av krisen. Kombinationen av regional analys, den europeiska politiska kontexten och den institutionella dynamiken ger en bild av ett Europa som genomgår en djupgående omvandling, eftersom energikrisen har avslöjat den gamla modellens begränsningar samtidigt som den har skapat förutsättningar för strukturreformer. Den europeiska energisäkerhetens framtid kommer inte bara att bero på teknik eller investeringar, utan också på EU:s förmåga att dra lärdom av krisen och bygga upp ett ramverk för styrning som är anpassat till en instabil värld. Vi kan säga att Europa står vid ett vägskäl, men vi kan behandla energikrisen som en tillfällig episod eller göra den till en katalysator för förändring. På spel står inte bara försörjningstryggheten utan trovärdigheten för hela det europeiska projektet, eftersom energin har blivit ett test på unionens politiska mognad, och resultatet av detta test kommer att få konsekvenser långt utanför energisektorn.