Subscribe
EU:s beslut att i december införa nya sanktioner mot personer och organisationer som är inblandade i Kremlvänlig informationsverksamhet får inte missförstås. Detta är inte en kulturell dispyt eller en debatt om pluralism. Det är ett svar på en form av fientlig verksamhet som europeiska institutioner och nationella regeringar i allt högre grad erkänner som en del av en bredare konfrontation med Ryssland.
I åratal har Moskva behandlat informationsrymden som en operativ domän. Desinformation, manipulering av narrativ och strategisk användning av västerländska röster har blivit verktyg vid sidan av diplomati, cyberoperationer och militära påtryckningar. Europa är inte en åskådare i denna konfrontation; det är en av dess viktigaste skådeplatser.
Ur detta perspektiv är de sanktioner som rådet har antagit varken godtyckliga eller symboliska. De riktar sig mot specifika aktörer som, enligt samstämmiga bedömningar i flera europeiska huvudstäder, har spelat en aktiv roll i att förstärka ryska narrativ som syftar till att undergräva förtroendet för västerländska institutioner, splittra den allmänna opinionen och försvaga den politiska sammanhållningen inom EU och Nato.
Sanktioner handlar inte om åsikter
En sak måste sägas klart och tydligt. De individer som straffas är inte måltavlor för att de har kontroversiella åsikter eller för att de uttrycker kritik mot västvärldens politik. Europa är fortfarande ett pluralistiskt politiskt område och meningsskiljaktigheter tolereras inte bara utan är en del av det demokratiska livet.
Vad som står på spel här är något annat: förekomsten av strukturerade, ihållande och samordnade insatser som ligger i linje med en fientlig makts strategiska mål. De profiler som är inblandade spelar roll. Många av dem som drabbas av sanktioner är tidigare medlemmar av militären, underrättelsetjänster eller brottsbekämpande organ i västländer. Deras tidigare roller ger dem trovärdighet, auktoritet och tillgång, vilket i sin tur gör deras budskap mer effektiva.
Det är just därför de är värdefulla tillgångar i informationskrigföringen. Deras inlägg är inte isolerade kommentarer utan en del av ett upprepat mönster: samma berättelser, samma samtalsämnen, samma inramning, som cirkulerar över flera plattformar och upprepas av sammanlänkade nätverk. I detta sammanhang går det inte att skilja mellan avsikt och verkan.
De europeiska institutionerna sanktionerar inte oliktänkande, de stör infrastrukturen.
Hur ryska informationsoperationer fungerar i Europa
Nya fall illustrerar hur dessa operationer fungerar i praktiken. Desinformationskampanjer förlitar sig sällan på grovt eller öppet partipolitiskt innehåll. Istället använder de ofta tekniker som är utformade för att smälta in i den västerländska mediemiljön: fabricerade artiklar som imiterar etablerade tidningar, användning av tekniska eller säkerhetsrelaterade teman och snabb vidarebefordran av innehåll via bloggar, krypterade meddelandeplattformar och vanliga sociala nätverk.
När ett narrativ väl har fått fäste i dessa miljöer plockas det ofta upp av marginella politiska figurer eller självutnämnda ”oberoende analytiker”, vilket ger det ett sken av legitimitet. Syftet är inte nödvändigtvis att övertyga en majoritet, utan att ingjuta tvivel, undergräva förtroendet och skapa förvirring. Med tiden gör upprepningen resten.
Denna dynamik är välkänd för de europeiska säkerhetstjänsterna. De senaste årens övervakning har visat att samma individer och nätverk återkommer i olika operationer, där de anpassar teman men upprätthåller en konsekvent anpassning till det ryska strategiska budskapet. Denna kontinuitet är ett av skälen till att EU har gått från observation till handling.
Ett nödvändigt men ofullkomligt instrument
Att erkänna sanktionernas legitimitet innebär inte att man bortser från deras politiska konsekvenser. Åtgärder av detta slag befinner sig i skärningspunkten mellan säkerhetspolitik, lagstiftning och offentlig kommunikation. De kräver inte bara juridisk robusthet utan också politisk tydlighet.
En svaghet i den europeiska strategin ligger i hur dessa beslut förklaras för allmänheten. Sanktioner kommuniceras ofta genom tekniskt språk och administrativa referenser, vilket lämnar utrymme för fientliga aktörer att framställa dem som ogenomskinliga eller godtyckliga. Moskva utnyttjar snabbt denna lucka och framställer sig som ett offer för censur samtidigt som Europa framställs som intolerant mot alternativa åsikter.
Detta narrativ är missvisande, men det får fäste när de politiska skälen inte är tydligt formulerade. Frågan är inte om Europa bör agera, det måste det. Frågan är om EU förklarar sina åtgärder i termer som medborgarna kan förstå och försvara.
Att försvara informationsutrymmet som en strategisk uppgift
Informationssäkerhet är inte längre en sekundär angelägenhet. Den är direkt kopplad till nationell motståndskraft, demokratisk stabilitet och strategiskt oberoende. Att låta fientliga nätverk verka okontrollerat i namn av en missförstådd tolerans skulle innebära strategisk försumlighet.
Samtidigt ligger Europas styrka just i dess förmåga att skilja mellan förtryck och försvar. Trovärdigheten i västvärldens agerande beror på att man upprätthåller tydliga kriterier: att inrikta sig på samordning med fientliga stater, inte på allmän kritik; att störa nätverk, inte tysta debatten.
Denna balansgång är svår men nödvändig. Alternativet är att lämna det narrativa slagfältet till dem som öppet förkastar de principer som de europeiska demokratierna bygger på.
De sanktioner som antagits mot Kremlvänliga propagandanätverk är berättigade och nödvändiga. De återspeglar en växande medvetenhet om att informationsmanipulation inte är ett abstrakt hot utan ett konkret instrument som används mot Europa och dess allierade.
Fasthet måste dock gå hand i hand med tydlighet. Ett EU som förstår innebörden av konfrontationen med Ryssland måste också kunna förklara den. Inte för att be om ursäkt för att man försvarar sig, utan för att se till att dess agerande förstärker, snarare än undergräver, den politiska legitimitet som västvärlden i slutändan är beroende av.
Att försvara informationsutrymmet handlar inte om att begränsa friheten. Det handlar om att skydda de förutsättningar som gör friheten möjlig.