fbpx

Försvarsprioriteringar för nästa europeiska mandatperiod

Val till Europaparlamentet - juni 7, 2024

Tags:

Under mandatperioden 2019-2024 har det skett en seismisk förändring på den internationella arenan, t.ex. ett alltmer instabilt och flyktigt geopolitiskt sammanhang som präglas av stormaktspolitikens återkomst, konkurrensen mellan USA och Kina, Ukrainakriget och konflikten i Mellanöstern. I och med dessa förändringar har också själva Europeiska unionen förändrats. Europeiska unionen har blivit alltmer medveten om behovet av att utveckla ett strategiskt oberoende på det geopolitiska området, även på försvarsområdet. EU har gjort betydande framsteg i denna riktning och det är nu en topprioritering för de flesta av EU:s medlemsstater och politiska partier.

Inför det kommande EU-valet är ett av de 10 löftena i Europeiska konservativa och reformisters (ECR) manifest att öka den europeiska försvarsförmågan, samtidigt som man respekterar medlemsstaternas befogenheter. ECR åtar sig särskilt att stärka Europas försvarsindustri, fortsätta att stödja Ukraina mot rysk aggression, förbättra samarbetet mellan EU och Nato och stärka Europas försvar, teknik och industriella bas för att säkerställa att EU:s medlemsstater kan utveckla och producera ett komplett utbud av militära förmågor i tillräckliga mängder och med kort varsel.

EPP har också börjat inse vikten av försvar och säkerhet, men en stark ECR-närvaro i Europaparlamentet efter det kommande valet i juni är avgörande för att se till att EPP (som sannolikt kommer att fortsätta att leda EU-kommissionen) håller rätt kurs när det gäller försvaret. Det finns särskilt en risk att partier som Renew Europe, som ingår i von der Leyens stora koalition och som Frankrikes president Macron är en del av, skulle försöka styra EU bort från dess starka transatlantiska band med USA och NATO. Macrons avsky mot USA och NATO är välkänd. Längre till vänster i spektrumet är vänsterns och De gröna/EFA:s falska ”pacifism” och illusoriska ”antimilitaristiska” åsikter, liksom deras tysta sympati för västvärldens fiender, vare sig det är Ryssland, Kina eller Iran, välkända. Av dessa skäl är en stark ECR-närvaro avgörande för att säkerställa att Europa fortsätter att prioritera en sammanhängande, framåtblickande försvarspolitik som bygger upp Europas militära kapacitet och militära beredskap, samtidigt som man säkerställer att den starka transatlantiska relationen med USA och Nato som helhet vårdas och stärks till förmån för alla parter.

När det gäller de specifika prioriteringarna på försvarsområdet under den kommande mandatperioden finns det några användbara ledtrådar i rådets slutsatser om EU:s säkerhet och försvar, som antogs av Europeiska unionens råd den 27 maj 2024. I detta dokument erkänner medlemsstaterna att ”den regelbaserade internationella ordningen i allt högre grad utmanas av revisionistiska makter och auktoritära regimer samtidigt som de internationella spänningarna ökar”, men också att ”EU:s roll som säkerhets- och försvarsaktör har stärkts avsevärt”. I detta avseende enades medlemsstaterna om fem huvudprioriteringar på försvarsområdet för EU:s nästa lagstiftningsmandat.

Den första prioriteringen som kommer att fortsätta att dominera EU:s agenda när det gäller försvar är kriget i Ukraina. Rådet framhöll EU:s fortsatta stöd för Ukrainas ”oberoende, suveränitet och territoriella integritet” och åtog sig i detta avseende att upprätthålla allt nödvändigt politiskt, finansiellt, ekonomiskt, humanitärt, militärt och diplomatiskt stöd till Ukraina och dess folk så länge som det behövs. Medlemsstaterna betonade t.ex. vikten av att påskynda och förstärka ytterligare leveranser av militär materiel i enlighet med Ukrainas mest akuta behov, såsom ammunition, artilleri, missiler eller drönare, samtidigt som Ukrainas behov på medellång och lång sikt tillgodoses. Det är uppenbart att krigets återkomst till den europeiska kontinenten har varit och kommer att fortsätta att vara EU:s främsta prioritering under den kommande mandatperioden, och medlemsstaterna måste anta denna utmaning. Ukraina befinner sig i ett kritiskt skede av kriget, och landets förmåga att besegra Putins invasion är beroende av hjälp från dess västallierade.

Den andra prioriteringen som rådet lyfte fram är att ”spendera mer och bättre tillsammans” för att säkerställa ”tillgången till försvarsprodukter”. I detta avseende framhåller rådet behovet av att säkerställa att det europeiska försvarets tekniska och industriella bas (EDTIB) kan ”tillgodose behoven hos medlemsstaternas väpnade styrkor” och ”utveckla nästa generations spjutspetskapacitet och ligga i framkant när det gäller teknisk innovation”. Detta är ett grundläggande mål för EU, eftersom Europa uppenbarligen har sovit under de senaste decennierna när det gäller försvarsutgifter trots att det inte råder någon brist på säkerhetsutmaningar, såsom den ryska annekteringen av Krim 2014 och Rysslands växande vilja att delta i hybridkrigföring mot europeiska länder. I vilket fall som helst, bättre sent än aldrig som man säger. Nu när Europa äntligen har vaknat är det viktigt att investera i Europas försvarsteknologiska och försvarsindustriella bas, främja Europas inhemska försvarsindustrier, främja gemensam upphandling av militär materiel och anta mer harmoniserade standarder för vapen och militär utrustning för att möjliggöra ökad interoperabilitet mellan medlemsstaternas väpnade styrkor. Europas arméer militariseras och blir mer självsäkra, så om inte Europa ökar sina militära lager och stärker sin försvarsindustriella bas kommer det att sakna den nödvändiga operativa förmågan och effektiviteten.

Den tredje prioriteringen är att öka EU:s förmåga att agera på den internationella arenan, inklusive i regioner som Röda havet, Sahel eller Mellanöstern. Vidare framhåller rådet vikten av att ”fullt ut operationalisera EU:s kapacitet för snabba insatser (EU RDC) senast 2025” och att ”fortsätta arbetet med att uppnå full operativ kapacitet för den militära planerings- och ledningskapaciteten (MPCC) senast 2025”, och betonar vikten av att medlemsstaterna ”genomför det militära mobilitetslöftet” för att säkerställa förmågan att genomföra storskaliga militära insatser med kort varsel inom EU.

Den fjärde prioriteringen är att stärka EU:s motståndskraft och säkra tillgången till strategiska områden. Inom denna pelare framhåller rådet vikten av att ”stärka vårt förebyggande, vår upptäckt, vår avskräckning, vår motståndskraft och vår respons mot hybridhot, FIMI-hot, cyberhot och illvillig verksamhet som riktar sig mot EU” genom att ”operationalisera EU:s hybridverktygslåda och EU:s verktygslåda för att motverka manipulation och inblandning av utländsk information”. Detta är särskilt viktigt mot bakgrund av det ökade hotet från ryska och kinesiska cyberattacker. I sina slutsatser betonar rådet också den strategiska betydelsen av rymden, luften och havet och uppmanar EU att utveckla en större strategisk roll i alla dessa tre områden.

Sist men inte minst är den femte prioriteringen EU:s partnerskap, som rådet beskriver som en ”oumbärlig pelare i EU:s ansträngningar för att främja fred och säkerhet i världen” och för att ”upprätthålla den regelbaserade internationella ordningen”. Bland annat framhåller medlemsstaterna den fortsatta betydelsen av det ”strategiska partnerskapet med Nato som stöds av det starka transatlantiska bandet”, vilket är ”avgörande för den euroatlantiska säkerheten och stabiliteten”.

Att döma av partiernas manifest och de citerade rådsslutsatserna verkar det som om EU:s institutioner äntligen har insett detta, efter att ha dragit benen efter sig i årtionden och hållit fast vid ett missriktat antagande om att ”pacifism” som ett medel snarare än ett mål i internationella relationer skulle hålla européerna säkra. Europa måste därför satsa på försvaret som en strategiskt och industriellt viktig sektor. Europa måste fortsätta att stödja Ukraina på ett adekvat sätt, öka försvarsutgifterna, stärka Europas försvarsindustriella bas för att säkerställa att EU kan producera tillräckligt med vapen och materiel och att dessa är tekniskt avancerade, sträva efter ökad interoperabilitet, investera i gemensamma militära upphandlingar och på ett adekvat sätt bemöta cyberhot.

Tags: