Utmaningen från Medelhavet: En konservativ plan för Europas migrationskris

Vid ECR:s partikonferens i Neapel (Är det Medelhavet som formar Europas framtid?) efterlyser italienska och europeiska ledare en realistisk, suveränt baserad politik för att ta itu med olaglig invandring och omforma EU:s södra gräns

Neapel, 11 juli – Mot den livfulla bakgrunden av Neapel – en stad som länge präglats av kulturers och folks ebb och flod – samlades konservativa från hela Europa för att ta itu med en av kontinentens mest akuta och splittrande utmaningar: illegal invandring. Öppningspanelen på partikonferensen för Europeiska konservativa och reformister (ECR), med titeln ”Hantering av migrationsflöden: ett konservativt perspektiv”, fungerade både som en reflektion över den nuvarande politiken och som ett upprop för en enhetlig, pragmatisk europeisk strategi.

Michele Schiano, italiensk parlamentsledamot och värd för evenemanget, inledde panelen med att förankra debatten i Neapels identitet. ”Den här staden”, sade han, ”är en symbol för Medelhavet – både dess problem och dess potential.” För Schiano är Medelhavet inte bara en plats för instabilitet, utan en geopolitisk och kulturell motor som kan omdefiniera Europas framtid. ”Neapel”, tillade han, ”kan vara en bro – inte bara mellan norra och södra Italien, utan även mellan folk i konflikt.” Frågan, sade han, är inte längre om Medelhavet formar Europa – utan hur Europa kommer att välja att formas av det. Och svaret måste, enligt honom, innebära tydliga politiska val, strategiska allianser och framför allt ansvar.

Från den utgångspunkten lyfte journalisten Marilù Lucrezio, panelens moderator, fram den senaste tidens förändring i den europeiska diskursen om migration – till stor del, hävdade hon, tack vare Italien. Hon berömde premiärminister Giorgia Melonis regering för att ha ”brutit den institutionella förlamningen” kring gränskontrollen, för att ha drivit fram innovativa lösningar som offshore processing centers i Albanien och för att ha tvingat Europa att åter engagera sig i konceptet med rättvis bördefördelning. Hon betonade att debatten inte längre handlar om huruvida man ska agera, utan hur man ska göra det – och Italien har visat vägen. Med utgångspunkt i detta tema redogjorde Luca Ciriani, minister för parlamentariska relationer, för vad han kallade ”Meloni-doktrinen” om invandring. ”Vi är inte emot invandring – vi är emot olaglig, okontrollerad och farlig invandring”, sa han. Regeringens strategi, förklarade han, är inte att demonisera invandrare, utan att skilja mellan dem som söker verklig integration och dem som utnyttjar de europeiska systemen eller ägnar sig åt brottslighet. ”Vänstern”, sade Ciriani, ”trodde att invandring alltid var en resurs. Vi säger: bara när den styrs på rätt sätt.”

Men det kanske mest strategiska och långtgående bidraget kom från Giovanni Donzelli, vice ordförande i den parlamentariska kommittén för republikens säkerhet (Copasir). Donzelli kopplade migration till geopolitik och global resurskonkurrens och menade att Europas framtid inte bara hänger på att säkra sina gränser utan också på att på allvar engagera sig i Afrika. ”Det är i Afrika som befolkningstillväxten exploderar”, varnade han. ”Om vi inte investerar i Afrika – om vi överlåter det till Kina och Ryssland – ger vi inte bara upp ekonomiska möjligheter, vi riskerar också ett okontrollerbart migrationstryck.” För Donzelli är detta inte enbart en humanitär fråga, utan en fråga om nationell överlevnad. Han varnade för den organiserade brottslighetens grepp om migrationsvägarna och nämnde till och med exempel på terrorism som infiltrerats via olagliga passager. ”Båtarna transporterar inte bara migranter”, sa han. ”De transporterar jihadister, människosmugglare och instabilitet.” Lösningen, menade han, ligger i realism: att bekämpa smugglingsnätverken, avveckla ”gästfrihetsbranschen” och behandla den afrikanska kontinenten inte som ett välgörenhetsfall, utan som en central aktör på Europas egen strategiska karta.

Wanda Ferro, statssekreterare vid det italienska inrikesministeriet, underströk effektiviteten i det italienska tillvägagångssättet. Från bilaterala avtal med ursprungsländer till Mattei-planen som syftar till att förbättra levnadsstandarden i Afrika, beskrev Ferro Melonis regering som en modell för handlingskraftig styrning. ”Våra nationers och våra kulturers regler måste respekteras”, sade hon och tillade en personlig reflektion: ”Som en person från sydstaterna som tvingats lämna landet för att arbeta och studera förstår jag vad det innebär att söka en bättre framtid – men det måste ske på laglig väg och med respekt för värdlandet.”

Samtalets internationella dimension utforskades ytterligare av George Simion, rumänsk parlamentsledamot och vice ordförande för ECR-partiet. Simion fördömde kriminaliseringen av konservativa politiker som Matteo Salvini för att de helt enkelt upprätthåller gränskontrollen. ”Vi måste få ett slut på det ideologiska hyckleriet”, sa han. ”Europa måste välja mellan suveränitet och kaos.” Han efterlyste också en demografisk revitalisering inom Europa och lovordade de varaktiga banden mellan Italien och Rumänien, som har sina rötter i ett gemensamt latinskt arv.

Gennaro Sangiuliano, journalist och tidigare italiensk kulturminister, tog avstamp i sina erfarenheter som korrespondent i Frankrike för att illustrera de långsiktiga riskerna med en misslyckad integration. Han varnade för konsekvenserna av okontrollerade kulturella eftergifter, särskilt i sammanhang där islamisk extremism undergräver grundläggande friheter som kvinnors rättigheter. ”Frankrike håller nu på att ändra kurs”, konstaterade han, ”och överväger lagar för att förhindra oregelbundna äktenskap – eftersom integrationen måste vara laglig och ömsesidig.” Lucrezio återvände kort till krisens mänskliga sida och uppmärksammade en av dess mörkaste aspekter: försvunna migrantbarn, som ofta faller offer för organhandel. ”Det här handlar inte bara om invandring – det handlar om att skydda de mest utsatta”, sa hon.

I sina avslutande kommentarer sammanstrålade Donzelli och Ciriani än en gång kring ett grundläggande budskap: Europa måste inte bara skydda sina gränser, utan också ompröva sin plats i den globala maktbalansen. Det innebär investeringar i Afrika, ett starkt ledarskap och en återgång till nationell värdighet. ”Om vi inte leder i Afrika förlorar vi det globala spelet”, varnade Donzelli.

När panelen avslutade sitt arbete stod en sak klar: det konservativa synsättet är inte längre bara oppositionellt – det är i allt högre grad konstruktivt, detaljerat och lösningsorienterat. I Neapel var det inte en rädslobaserad reaktion på migrationen som framträdde, utan en vision. En vision som grundas på suveränitet, är förankrad i ansvar och är fast besluten att bevara Europas kulturella och politiska integritet samtidigt som man tar itu med de bakomliggande orsakerna till migrationen. I en tid av ökande instabilitet erbjöd den konservativa planen – baserad på pragmatism, ordning och ömsesidig respekt – inte bara kritik utan också vägledning.

Alessandro Fiorentino