Subscribe
I december, i hjärtat av Rom, kommer italiensk politik återigen att passera genom Castel Sant’Angelo. Från den 6 till den 14 december kommer en ny upplaga av Atreju, den italienska högerns historiska festival, att äga rum: nio dagar av debatter, politik och militans som nu har blivit ett fast möte inte bara för Fratelli d’Italia, utan för hela det nationella politiska systemet.
Denna festival, som föddes som en intuition hos en handfull unga aktivister, har med tiden blivit den plats där högern kallar alla till debatt.
Atreju, festivalen som har tvingat alla att dyka upp
Atreju skapades 1998 som ett evenemang av Azione Giovani, Alleanza Nazionales ungdomsförbund. Det är högerungdomarnas festival, men framför allt är det den festival där högern varje år beslutar sig för att bjuda in ”till sitt eget hem” även dem som tycker tvärtom.
Genom åren har praktiskt taget alla intagit scenen på Atreju: Giuseppe Conte, gäst flera gånger, även när han var premiärminister, och talade inför en tydligt oppositionellt sinnad publik; Matteo Renzi, Enrico Letta, Luigi Di Maio, inbjudna 2021 för att diskutera med högern om institutionella reformer, ekonomin, Europa, i en upplaga som samlade hela det italienska politiska spektrumet på samma plats. Men också ledare för den ”historiska” vänstern som Romano Prodi och Fausto Bertinotti.
Det är en djup kulturell och politisk skillnad jämfört med vänsterns traditionella festivaler, där motståndare bjuds in i allt mindre utsträckning, och bara när de tjänar berättelsen om ”fienden”. Atreju har tvärtom byggt sin styrka just på den motsatta idén: att ställa alla på scen och se vem som klarar trycket.
Castel Sant’Angelo, 6-14 december: högerns öppna hus
Upplagan 2025 bekräftar och höjer insatserna. Nio dagar i följd, från den 6 till den 14 december, i trädgårdarna vid
Men den politiska – och kommunikativa – poängen förblir densamma, vilket Fratelli d’Italias ledning ständigt upprepar:
”Atreju är platsen där motsatta sidor möts, med respekt men utan att lägga band på idéer.
”
Det är på denna mark som det nya kapitlet i konflikten mellan Meloni och Schlein utspelar sig.
Schleins drag: ”Jag kommer bara om jag får utmana Meloni”
Efter att ha avböjt inbjudan under de senaste upplagorna ändrar Elly Schlein i år sin inställning. Inbjudan från Fratelli d’Italia kommer än en gång och den här gången, från Nazareno, framträder en viss vilja: sekreteraren för Demokratiska partiet är redo att kliva upp på Atreju-scenen, men på ett villkor.
Schlein vill inte bara vara en gäst i en lång rad debatter, utan hon kräver en ”ring” med premiärministern på tu man hand. Ett val som har sin egen logik: i en tid då oppositionen är splittrad och det så omtalade ”breda lägret” inte existerar, försöker PD göra Atreju till en slags presidentduell mellan henne och Meloni.
Melonis motdrag: ”Jag är redo, men Conte måste också sitta med vid bordet”
Premiärministern vägrar inte, flyr inte och sänker inte ribban. Hon höjer den.
I ett meddelande riktat till sociala medier skriver Giorgia Meloni:
”Jag läser att Elly Schlein äntligen har accepterat Fratelli d’Italias inbjudan att delta i Atreju, men bara om det blir en direkt debatt med mig. Atreju har alltid varit ett hem som är öppet för dialog, även med dem som tänker annorlunda. Jag är därför beredd att debattera med oppositionen. Men jag anser att Giuseppe Conte också bör delta i debatten.”
Meloni antar inte bara utmaningen med en debatt, hon vidgar också ramen: inte en duell skräddarsydd för att kröna Schlein som ”oppositionsledare”, utan en trevägsdebatt som också inkluderar ledaren för Femstjärnerörelsen.
Premiärministern förklarar också varför: Conte, till skillnad från Schlein, har redan varit i Atreju flera gånger, ”utan att ställa villkor”, även när han var premiärminister, och framför allt är det inte upp till regeringen att bestämma vem som är oppositionsledare.
Resultatet: den TV-producerade ”duellen” förvandlas till en systemomfattande konfrontation, där oppositionen måste presentera sig för vad den verkligen är i dag – inte en opposition, utan flera oppositioner, med olika och ofta oförenliga ståndpunkter om Ukraina, ekonomisk politik, rättvisa, Europa.
Bumerangen för Schlein: det enda som håller samman oppositionen är ”nej till Meloni”
Vid den tidpunkten ligger bollen hos polisen. Och det är här kortslutningen inträffar.
Medan Giuseppe Conte omedelbart säger ja – ”Jag är alltid bra med att debattera och säga saker som de är. Jag tänker verkligen inte backa ur nu. Jag är med!” – och bekräftar sin närvaro på Atreju även efter den demokratiske sekreterarens reträtt, blir Schlein stel.
Inför utsikten att dela scen med Meloni och Conte ändrar PD-ledaren ton och anklagar premiärministern för att ”fly” från ett möte ansikte mot ansikte.
Men det är just här som Melonis drag visar sin fulla effektivitet. Premiärministern har accepterat debatten, breddat den och faktiskt erkänt att oppositionen är mångfaldig och inte kan reduceras till PD-sekreteraren ensam. Genom att göra detta har hon ställt Schlein inför ett vägskäl: antingen acceptera att sitta vid ett bord där oppositionen verkar vara splittrad i sak, eller ta ett steg tillbaka och ta på sig det politiska ansvaret för att ha blåst upp hela debatten.
I slutändan blir det i praktiken ingen trepartsdebatt: Schlein drar sig ur, Conte bekräftar att han kommer att delta, Meloni håller fast vid sin ståndpunkt. Och den berättelse som fastnar i den allmänna opinionen är enkel: det var inte högern som duckade för debatten, utan de som själva ville bestämma format och inramning för diskussionen.
Atreju är fortfarande viktig
När lamporna i byn Castel Sant’Angelo tänds i december kommer Atreju att återgå till att göra det man har gjort sedan 1998: att sätta rätten i centrum för spelet och tvinga alla andra att bestämma sig för om de vill gå ut på planen eller stanna kvar på läktaren och protestera.
I år har Elly Schleins val och Giorgia Melonis svar redan fastställt en mycket tydlig bild: på ena sidan en regering som använder sin egen festival som en plats för öppen – till och med ”obekväm” – debatt med sina motståndare; på den andra sidan en opposition som, när den inte helt kontrollerar spelplanen, föredrar att dra sig tillbaka.
Och under en säsong då italienarna efterfrågar allvar, sammanhållning och visioner är det ingen liten detalj att högerns festival – i Castel Sant’Angelo, i hjärtat av Rom – fortsätter att vara den plats dit alla är inbjudna. De som bestämmer sig för att inte dyka upp måste ta ansvar för det. Inför partiets trogna – men framför allt inför landet.