”Hur man tar sig till Danmark” – från Rom

Europeisk dagbok: Rom, juni 2022

Rom förtjänar verkligen att kallas ”den eviga staden”. Ingenstans har man en så stark känsla av historia som i huvudstaden i det romerska riket och senare i den katolska kyrkan och den italienska staten. Den brittiske författaren Edward Gibbon berättade i sina memoarer hur han inspirerades till att skriva sin berömda historia om imperiet: ”Det var i Rom, den femtonde oktober 1764, när jag satt och funderade bland ruinerna av Kapitolium, medan de barfota munkarna sjöng vesper i Jupiters tempel, som tanken på att skriva om stadens förfall och fall först slog mig. I december 1923 stod Jon Thorlaksson, isländsk entreprenör, premiärminister och förste ledare för det konservativa-liberala Självständighetspartiet, i ruinerna av Forum Romanum och tillät sig att fälla en tår när han tänkte på denna stora stads förfall. Men på sätt och vis är de gamla romarna fortfarande levande genom de romanska språken, som alla härstammar från vardagsspråket latin, och under ett årtusende var det klassiska latinet naturligtvis kommunikationsmedlet i Västeuropa. År 1933 satt den tidigare nämnde Jon (som han borde kallas: de flesta islänningar har inga familjenamn, Thorlaksson betyder bara att han var son till Thorlak), nu borgmästare i Islands huvudstad Reykjavik, bredvid den italienske flygmarskalken Italo Balbo vid en middag i Reykjavik där Balbo hade mellanlandat på sin berömda transatlantiska flygning 1933 från Orbetello i Italien till Chicago. Jon och Balbo hade svårt att kommunicera tills de insåg att de båda kunde tala latin, som sedan lärdes ut på gymnasieskolor både på Island och i Italien. Därefter förde de ett livligt samtal på flytande latin. För mig är det alltid ett nöje att besöka den eviga staden, som jag gjorde sommaren 2022, när jag ombads att hålla ett föredrag där vid en konferens som anordnades av ECR, Europeiska konservativa och reformister, den 24-25 juni. Ämnet var den tredje sektorn, mellan den offentliga och den privata sektorn.

Den tredje sektorn

Den tredje sektorn är verkligen en mycket relevant fråga för Europas konservativa liberaler. I mitt anförande i Rom erinrade jag om att två framstående tänkare, Edmund Burke och Alexis de Tocqueville, båda hade betonat den tredje sektorn, eller det som brukar kallas det civila samhället, som utgörs av familjen, orten, församlingen, frivilliga föreningar, idrottsföreningar, skolor och sist men inte minst nationen med dess historia, språk, lagar, litteratur, legender, myter, folksånger, folkdanser och andra seder, vanor och manér. Både Burke och Tocqueville förstod att individer inte bara är konsumenter och producenter som ingår verkställbara kontrakt med varandra. Den ekonomiska människan, homo economicus, är en rationell konstruktion, användbar för att göra ekonomiska förutsägelser, men inte en trovärdig beskrivning av människans natur och villkor. Individer är också medlemmar i flera samhällen, med band, anknytningar och åtaganden som följer av ett sådant medlemskap. Det var detta som ofta gav deras liv riktning och mening.

Vid konferensen i Rom kände jag att det mest användbara bidrag jag kunde ge skulle vara att presentera ett nordiskt perspektiv på den tredje sektorn. Vid den tiden forskade jag under en månad i Köpenhamn, Danmarks huvudstad, om den nordiska liberala traditionen. Min arbetshypotes var att de nordiska ländernas relativa framgång inte berodde på välfärdsstat socialdemokraterna i mitten av 1900-talet, utan snarare på grund av den solida rättsliga och sociala ram som erbjöds av nationalstat, med stöd av en stark tredje sektor, som huvudsakligen utvecklades under 1700- och 1800-talen. I mitt anförande fokuserade jag på Danmark. Ett skäl till att Danmark klarat sig bra i modern tid var det starka civila samhället där, vilket den amerikanske filosofen Francis Fukuyama konstaterade i en ny bok,
Den politiska ordningens ursprung
. Han antydde till och med att många andra sällskap måste ta reda på ”hur man kommer till Danmark”.

Grundtvig och social sammanhållning

Ekonomiska reformer i Danmark inspirerade av Adam Smith hade i slutet av 1700-talet skapat en stor klass av oberoende bönder som under 1800-talet blev lojala anhängare av Nikolaj F. S. Grundtvig, den store konservative liberalen som allmänt ses som den mest inflytelserika tolkaren (eller till och med skaparen) av den danska nationella identiteten, danskheten, danskhed. Prästen Grundtvig var inte bara en produktiv författare av psalmer, utan också förespråkare för en ”lycklig kristendom”. Han var en övertygad anhängare av religionsfrihet och yttrandefrihet, även för dem som han ogillade. Hans ordspråk ”Frihet för Loke såväl som för Tor” är vida känt i Danmark och de övriga nordiska länderna: Loke var en lömsk hednisk gud, medan Tor var en hjältemodig gud. Grundtvig bidrog också i hög grad till de folkhögskolor som etablerades i Danmark och andra nordiska länder under 1800-talet. De gav medborgarutbildning till många som varken hade tid eller möjlighet att gå en universitetsutbildning.

Inte minst under inflytande av grundtvigianerna blev Danmark ett land med social sammanhållning och en hög grad av tillit, samtidigt som medborgerliga dygder som ärlighet, artighet, punktlighet och arbetsamhet blomstrade. Det danska samhället kännetecknades och kännetecknas av pålitlighet, ömsesidighet, solidaritet, ansvarstagande, öppenhet och en låg grad av korruption. Paradoxalt nog visade sig Danmarks militära nederlag under 1800-talet, när landet tvingades lämna ifrån sig Norge till Sverige och Schleswig-Holstein till Preussen, vara en förklädd välsignelse, hävdade jag i mitt anförande. Danskarna övergav sina fåfänga drömmar om militära erövringar och fokuserade i stället på handel, industri och modernt jordbruk, där de blev världsledande. Samtidigt stärktes det danska civilsamhället, inte bara genom individuellt entreprenörskap utan också genom frivilligt samarbete på många områden, till exempel i fria församlingar, lokala samhällen, mejerier, konsumentkooperativ och privata gymnasieskolor.

Den danska nationalandan

Island styrdes från Köpenhamn mellan 1380 och 1918 då det blev ett suveränt land, en konstitutionell monarki i en personalunion med den danske kungen. Tidigare åkte de flesta islänningar som studerade utomlands till Danmark, men det var verkligen inte sant som den franske fantasten Jean-Jacques Rousseau skrev (i not P till andra delen av sin Diskurs om ojämlikhet) att vissa av de ”ädla vildar” från Island som fördes till Danmark vissnade och dog, medan andra drunknade när de försökte simma tillbaka till sitt hemland! Det finns fortfarande starka kulturella band mellan Danmark och Island. Till exempel var mitt första främmande språk i skolan danska. På det hela taget anser jag att islänningarna har gynnats av sina förbindelser med Danmark, särskilt efter det att danskarna övergav merkantilismen på 1700-talet och absolutismen på 1800-talet.

Med tiden har jag själv kommit att uppskatta de många attraktiva dragen i den danska nationalandan, eller kulturen, som huvudsakligen härrör från (eller kanske är ett uttryck för) Danmarks starka tredje sektor. Denna nationella anda fångades väl i ordspråk av kända danskar. 1800-talets litteraturkritiker Georg Brandes anmärkte en gång: ”Den som inte förstår ett skämt, förstår inte danska”. När en tysk officer 1940 talade beundrande om danskarnas självdisciplin under ockupationen, svarade Köpenhamns borgmästare Ernst Kaper: ”Det här är inte disciplin, det är kultur. Nittonhundratalets komiker och pianist Victor Borge konstaterade en gång att ”leendet var det kortaste avståndet mellan människor”.

Uttryck för ”danskhet

Den trevliga och positiva, men något ironiska, inställning som är typiskt dansk kommer väl till uttryck i de korta och kärnfulla dikterna av Piet Hein, en dansk universalgeni från mitten av 1900-talet. En av dem handlar om ”De som vet”:

De som alltid
veta vad som är bäst
är
ett universellt skadedjur.

En annan dikt handlar om ”Hur kärlek är”:

Kärlek är som
en ananas,
söt och
odefinierbar.

Den danska folkvisdomen återfinns också i många gamla ordspråk som ofta citeras (en del av dem finns visserligen på andra språk). Ett exempel är: ”Elsk din Nabo men riv ikke Gjerdet ned. Älska din nästa, men riv inte ner staketet. Ett annat ordspråk lyder: ”Enhver er sin egen lykkes smed. Varje människa är sin egen lyckas smed. (Det låter på något sätt bättre på danska än på engelska).

Den danska nationalkänslan, danskhed, beskrivs kanske bäst med ord som är svåra att översätta till andra språk. Jag skulle vilja peka ut två sådana ord. Den ena är ”arbejdsglæde”. Bokstavligen betyder det ”arbetsglädje”, vilket låter lite konstruerat på engelska. Det speglar verkligen den starka arbetsmoralen i Danmark, men också den danska övertygelsen om att arbete ska vara givande i sig, trevligt och ge en känsla av självförverkligande. Arbetsplatsen bör vara ett forum för samarbete och ömsesidig uppmuntran. Det andra ordet som inte går att översätta är ”hygge”. Det beskriver en varm, mysig känsla eller aktivitet, något som gör dig avslappnad och tillfredsställd. Det framkallar en bild av en lycklig familj eller en grupp vänner som njuter av en lördagskväll med vänner, dricker öl och berättar skämt.

En ny utmaning

Slutsatsen av mitt föredrag i Rom om den tredje sektorn var att de tre viktigaste faktorerna som förklarar den relativa framgången för de nordiska länderna i allmänhet och Danmark i synnerhet var rättsstatsprincipen, en öppen ekonomi och social sammanhållning, som verkligen främst åstadkoms av en stark tredje sektor. Men i Danmark hade denna sammanhållning nyligen utmanats av inflödet av människor från kulturer som var fientligt inställda till yttrandefrihet och individuell utveckling, tillade jag. Dessa människor bildade enklaver där de försökte införa sina egna illiberala seder, samtidigt som de missbrukade de generösa välfärdsbestämmelser som Danmark erbjöd. Jag mindes konflikten 2005 mellan islamistiska fundamentalister och en dansk tidning som hade publicerat några teckningar av profeten Muhammed. Vissa imamer i Danmark hade till och med rest till arabländerna för att uppmana dem att bojkotta dansk export. Det var en konflikt mellan den danska traditionen av yttrandefrihet, för Loke såväl som för Thor, och seder som var främmande för danskar. Men trots dessa utmaningar är Danmark fortfarande ett fredligt och välmående land med ett levande civilt samhälle, sade jag. Hon är inte på något sätt perfekt, men kanske var det den kombinerade styrkan hos hennes relativt fria ekonomi och den viktiga tredje sektorn som gjorde att hon kunde klara sig relativt oskadd från det socialdemokratiska experimentet och andra utmaningar.

(Illustrationen är en målning av Peder Severin Krøyer från 1888, av en festival i Danmark).